Emmett slet vampyren i stycken. Vrål och skrik fyllde luften när armén kollapsade med oss. En kvinna, kanske 30 år sprang rakt emot mig med en röd, hatisk blick. Jag tog ett lätt hopp över henne och slet halsen av henne. Runt omkring mig var alla i krig, Paul och Emmett stod omringade av några nyfödda men lika enkelt som att andas dödade de allihop.
Jag irrade runt och förintade nyfödda lite här och var.
Kom igen Jacob, peppade Seth. Jag slet huvudet av en läskigt stor nyfödd och jag hörde i tankarna hur han jublade.
Fler och fler nyfödda kom, vi hade förintat kanske 10 stycken när 15 till kom. Jag såg som i slow motion hur en nyfödd sniffade i luften och sedan sprang i en båge runt mig mot skogen bakom mig.
Nej, skrek jag i huvudet och sprang efter vampyren. Han var snabb, han måste bara vara några dagar gammal av det Jasper berättat. Jag kutade efter honom, men det var svårt. Stigen han sprang på var alldeles gropig och stenig. Han kunde lätt hoppa medans jag fick springa ner i skrevorna. Kvistar kom flygande från honom när han sprang förbi en stor ek, jag såg honom, men han var några tiotal meter framför mig.
Jag nosade i luften och kände en välbekant doft.
Nej, morrade jag. Henne får du inte.
Skynda dig Jacob, bad Sam i mitt huvud. Det gav mig styrkan att springa snabbare.
Bara jag kom fram i tid, det här fick inte hända.

Nu hade jag inte träffat Jacob på jätte länge, jag hade tappat räkningen. Kanske fyra dagar. Fyra långa dagar utan att ha sett hans vackra ansikte. Och hans vackra kropp. Jag suckade sorgset och drog på mig jackan. Det var kallt ute idag, några få tunga droppar dunsade ner på mig när jag kom ut. Jag drog jackan tätare om mig så inte regndropparna skulle komma innanför tröjan. Mina ben styrde mig rätt upp i skogen, jag hade bestämt mig för att se mig omkring lite. För säkerhetsskull hade jag med mig en kompass om jag skulle komma bort.
Jag halkade runt på stenarna när jag gick rakt in i skogen. Jag tog tag om ett träd för att inte snubbla igen. Träden var verkligen stora här. Deras stammar var jätte tjocka, de var säkert jätte gamla. Uråldriga.
Mossan vändes upp och ner när jag stampade förbi. Jag gick ett tag, min andhämtning blev oregelbunden av promenaden. Jag tog fram kompassen och såg att jag gått rakt in i skogen, huset låg åt söder.
Jag satte mig ner på en stor stenbumling och lyssnade på skogens alla ljud. Jag hörde något, jag lyssnade spänt. Det låt som avlägsna vrål. Vad kunde det vara? Någon som blev uppäten av en björn? Jag rös, jag visste att det fanns björnar här, vargar också för den delen.
Jag kröp ihop lite och tittade mig omkring. Alla jag kunde se var hundratals höga tallar och granar och en bit längre bort stod ett stort ståtligt berg. Jag såg att det var högt även när det stod bakom träden, jag såg att den försvann högt över trädens toppar.
Jag tittade som hastigast på klockan. Klockan var 1. Jag hade vandrat i ungefär en halvtimme. Det skulle räcka för idag. Men, vad är det där som kommer springande? Långt borta i skogens horisont såg jag som hastigast en vit skugga flyga förbi.

Jag vaknade tidigt på morgonen, solen hade inte ens stigit upp än. Jag låg kvar i sängen någon timme och försökte somna om, men det gick inte. Min mage kändes alldeles tung, som om jag svalt flera stora, tunga stenar. Elena  fanns med mig i mina tankar, det gjorde tyngden lite lättare. Idag, om bara några timmar skulle kriget komma, de nyfödda vampyrerna skulle komma och försöka ta Bella. Jag skulle vilja hoppa över kriget bara för att vaka vid Elenas hus, så att jag visste att hon var trygg, men det skulle inte Sam tillåta. Visserligen visste han och de andra i flocken att jag älskade henne väldigt mycket, att jag var präglad av henne, men de skulle inte heller bevaka sina präglade så då skulle jag få slåss med. Det såg jag fram emot lite, att få gripa tag med mina tänder om någon nyfödd vampyrs hals.
Det var det jag var gjord för, att förinta vampyrer.

Solen tittade fram vid horisonten och det började ljusna. Dags att ge sig av till den stora ängen. Jag hade redan igår lämnat Bella med Edward uppe på ett berg och där skulle de vara hela kriget. Skönt att slippa att se dem.
Jag joggade mot skogen, utan några kläder och förvandlade mig. Min syn, hörsel och luktsinne blev genast bättre och jag vände ansiktet en sista gång mot huset innan jag sprang in i skogen. Sam hade sagt, utan alfaröst, att det var viktigt för oss idag att äta en ordentlig frukost. Men det kunde inte jag, oron gjorde att min mage kändes full. Stenarna gjorde att jag kände mig mätt, och illamående.
Träden runt omkring mig flöt förbi, jag såg inte ens konturerna av dem. Jag sprang så snabbt mot ängen att allt såg ut som en enda grön gröt med inslag av stammar och stenbumlingar.

Till sist var jag framme, ängen utbredde sig framför mig, stor, gröngyttjig och skrämmande. Här skulle det ske, kriget!
Snett framför mig stod en stor klunga av både vargar och vampyrer. Alice kastade en blick på mig när jag närmade mig. Alice gillade jag, jag visste inte varför men kanske för att hon var så liten och ömtålig. Men hon hade en cool förmåga, att se in i framtiden.
Bakom henne böjde sig Rosalie fram, usch, blondinen.
Hennes ögon smalnade när hon såg att det var jag, ofta hon inte kände på lukten att det var jag.
När jag kom fram till gruppen ställde jag mig till vänster om Sam som nickade åt mig. Jag tittade mig omkring på mina andra bröder, alla var där, förutom Seth som jag visste var med Edward och Bella uppe i bergen. Jag kände hans närvaro i tankarna.
Hej Jacob, sa han glatt.
Hej Seth, sa jag. Kul där uppe med blodsugaren?
Haha Jacob, svarade Steh och skrattade. Han är inte så jobbig som du tror.
Mm, visst, sa jag.
Och juste, sa Seth. Bella hälsar.
Jag fnös. Hälsa tillbaka.
Det ska jag göra, sa Steh glatt.
Lyssna nu, bad Sam mig och Seth. Jag kände hur Seth stelnade till och lyssnade i våra huvuden på det Carlisle sa till oss.
Jag och andra sidan lyssnade bara med ett halvt öra. Planen ännu en gång, inget nytt.
'De kommer om kanske en halvtimme', sa Carlisle lite nervöst.
'Det ska blir så kul', sa Emmett och ställde sig i försvarsposition.
'Jaja', sa Esme otåligt. 'Inte än Emmett'

Vi spred ut oss över den gyttjiga ängen. Vände åt det håll Alice pekat att de skulle komma i från.
Jag ställde mig beredd och satte hörsel och synen på helspänn.
Lycka till Jake, sa Seth. Bli inte mosad nu bara.
Jag skrattade till. Ingen risk, sa jag.
'De kommer', skrek Alice gällt.
Alla vände sig mot där hon tittade, en hård rädsla spred sig över min kropp. Snälla Elena, va inomhus nu. Jag blundade i en sekund och såg hennes glada ansikte framför mig, det gav mig mer styrka och vilja att utrota de där vampyrerna.
Den första vampyren kröp fram ur skogen, långt i från mig men jag kunde lätt se hur han såg ut. Lång, muskolös och med två blodröda ögon som tittade på oss. Han tog ett språng emot oss och en hel armé med nyfödda vampyrer kom springande efter honom.

Jag sträckte på armarna när jag vaknade. Natten hade kännts kort, jag hade inte drömt någonting. Om några dagar skulle Laila komma. Jag hade pratat med henne i telefonen säkert miljoner gånger sedan Jacob inte dykt upp på stranden. Det bekymrade mig fortfarande. Varför kom han inte? Innerst inne visste jag varför men jag försökte tränga bort tanken. Tanken fick mig att vilja krypa ihop och bli så liten som möjligt och börja gråta. Han gillade mig inte. Det var därför han inte kom.
Tårarna började fukta mina ögon. Jag torkade snabbt handflatan mot ögonen. Jag hörde från köket hur någon lagade frukost och kände lukten av gröt så det måste vara pappa som var uppe först idag. Han var den enda som gjorde en ordentlig frukost. Mamma brukade bara ta fram mackor och lite pålägg.
Jag knallade upp ur sängen, satte morgonrocken runt kroppen och gick mot köket. De mörka golvplankorna i hallen knarrade när jag tassade förbi. Jag satte mig vid bordet och såg hur pappa gjorde juice och dukade. Han verkade inte ha märkt mig än, han måste vara väldigt inne i sina tankar.
'Godmorgon pappa', sa jag för att bryta den alltför tysta tystnaden. Tystnaden hade nästan gjort ont i öronen.
Pappa hoppade till vid min hälsning och tittade undrat på mig. 'Jag såg dig inte'
Jag skrattade 'Jag var tyst när jag kom'
'Okej', sa pappa viskande. Han fortsatte att fixa frukosten och jag satt kvar som en stel staty.
Efter några minuters tystnad hörde vi rörelse från de andra sovrummen. Först syntes min lillebrors sömniga ansikte när han kikade in genom dörren. Sedan hörde vi min systers gäspande och till sist mammas släpande fötter från hallen.

Vi hade en trevlig frukost. Vi pratade om att Laila skulle komma och lite andra saker.
'Vad ska du göra idag?', frågade mamma och gäspade.
'Jag vet inte', svarade jag och tog en klunk juice. 'Gå ut i skogen kanske'

Jag flåsade när jag kom fram, min Flock stod i sina varulvskroppar så jag bytte inte om till min människoform heller.
De diskuterade planerna igen, som vi gjort tusen så att alla visste exakt vad som skulle hända imorgon. Sam vände sitt ståtliga huvud mot mig när jag ställde mig bredvid honom. Jag nickade till svar.
Han behövde inte fråga varför jag var sen, var jag hade varit någonstans. Det enda som fanns i mina tankar var bilderna på Elena som gick på stranden och ropade mitt namn. Ropade på mig ...
Ta det lugnt Jacob, tänkte Sam. Hon klarar sig. Ingen av vampyrerna ska få ta sig ner till La push. Det ska vi se till.
Jag nickade igen.
Jag tittade upp och Carlisle började gå igenom planen igen. Jag kunde den så bra att det kändes som om jag hört den lika många gånger som jag borstat tänderna under hela mitt liv. Vilket är väldigt många gånger.
Jag ignorerade Carlisle röst och tänkte på Elenaa istället. Borde jag gå hem till henne och säga att hon ska stanna inne? Eller att hon ska fly härifrån så fort hon kan? Det kommer bara uppstå massa frågor, varför, vad händer ... ? Hon kommer bara tro att .. ja att jag vill att hon ska flytta. Det är det minsta jag vill, men det vore kanske bra så är hon skyddad.
Lyssna, sa Sam med sin alfaröst.
Jag var tvungen att lyssna, jag lade öronen på helspänn och lyssnade ännu en gång på orden jag redan visste Carlisle skulle säga. Inget nytt, bara samma gamla vanliga plan. Jag skulle föra Bella till en säker plats, min .. lukt gör att hennes lukt inte känns. Sedan, var det bara att kriga. Jag brydde mig inte längre om att Bella stod och höll Edward i handen, hon betydde ingenting för mig. Egentligen skulle jag inte ens vilja hjälpa henne imorgon. Hon betydde ingenting. Ingenting. Men, vi måste skydda henne så Edward kan vara med henne ...
Edward tittade på mig med sina guldögon. Han visste vad jag tänkte. Men jag brydde mig inte. Elena var allt, allt för mig.
Hans ögon blev lite större, som om han inte visste det jag tänkte på. Som om han inte sökt för länge sedan genom min hjärna och sett Elena. Säkert att han inte visste ...
Han nickade kort och riktade uppmärkssamheten mot Carlisle istället.

Efter mötet joggade jag lugnt hem genom skogen, jag tog en lite längre väg så jag skulle ha tid att tänka innan jag skulle träffa Billy hemma. Sen sova.
Jag hade bestämt mig, innan jag skulle hem att jag skulle ta en snabb tur förbi Elenas hus. Bara för att se att hon var där, trygg.
Jag kom fort fram, vinden avtog när jag stannade. Hennes vackra siluett syntes i fönstret. Hon tittade ut i skogen. Kikade som om hon letade efter något.
När hon försvann in i rummet och ljuset släcktes sprang jag hem till mig. Imorgon händer det, sedan kan jag träffa henne igen. Jag längtar.

Herregud, de nyfödda vampyrerna skulle komma springande mot Forks imorgon, IMORGON! Jag kommer inte klara det, men jag måste för att skydda henne från det onda.
Flocken och familjen Cullens hade en plan på hur de skulle förinta alla nyfödda vampyrer från jordens yta.
Jag hade gått ner till stranden under kvällarna men jag hade inte mött henne någon gång.
Om en halvtimme skulle flocken träffas för ett sista möte innan den stora händelsen imorgon.
Jag klädde av mig mina byxor och la dem omsorgsfullt på sängen, sedan gick jag ut ur huset och förvandlade mig.
Jag sprang mot skogen och förbi granarna. Jag sprang i en jämn takt, alla djur i skogen försvann när de hörde mig komma. Jag visste vad jag skulle göra, jag sprang mot hennes hus. Hon hade förklarat för några dagar sedan var det låg. Några dagar sedan, det kändes som en evighet sedan jag träffat henne den dagen på stranden ...
Väl framme vid skogsbrynet vid hennes hus gömde jag mig bakom en skyddande grupp med små granar. Jag satte öronen på helspänn och lyssnade. Jag hörde någon som bankade inne i huset, sedan ett svagt gnissel och en smäll, som när en dörr slog igen.
Jag såg henne, hennes vackra ansikte och hår försvann då hon gick runt kröken och ner mot vägen. Det var hon, hon mådde bra.
Jag gick hukande vid skogskanten ca hundra meter ifrån henne så hon inte skulle se mig. Hon traskade och nynnade medan hon kikade ner på klockan. Elena var på väg mot stranden.
Vid stranden stod träden längre ifrån så jag fick stå och se hur hon på långt håll irrade runt och ropade mitt namn.
'Jacob?', ropade hon gällt.
Jag kunde inte visa mig, inte nu. Först så hade jag inga kläder med mig och så skulle jag på mötet nu.
Jacob, var är du?, tänkte Quils röst.
På väg, svarade jag och kastade en sista blick på Elena innan jag sprang mot flocken som samlats på den stora ängen i skogen.

Hon skulle klara sig, det fanns ingen vampyr här nu som skulle kunna skada henne. Men imorgon, hoppas hon håller sig inomhus.
Jag närmade mig ängen, jag hörde flockens tankar då de diskuterade med Cullens. De skulle också vara där, det sista mötet innan kriget.

Jag hade kommit in i huset oupptäckt igår. Jag hade hittat en sliten gammal trälåda under huset som jag ställde mig på och hoppade upp till fönstret med. Mamma hade knackat en stund när jag kröp in, men hon hade bara trott att jag var sur för att jag inte svarat. Ett par rosiga kinder hade nästan avslöjat mig men jag skyllde på febern. Det funkade.
Idag tänkte jag gå ner till stranden igen, fast egentligen stod mitt huvud emot. Jag funderade fortfarande på om Jacob varit där eller inte kommit. Min magkänsla sa att han hade varit där, sedan gått när jag inte kommit. Den känslan fick mig att blunda och ta några djupa andetag för att inte skrika i plågor.

Morgonen överflöt till tidig förmiddag. Mamma gav mig tillåtelse att vistas utomhus idag så jag tog en promenad ner till stranden med Simon innan lunch. Men ingen Jacob syntes till. Jag kikade över hela stranden, lät Simon springa lite extra över klipporna men ingen lång snygg kille syntes.

Efter lunch tog hela familjen en promenad. Det var ganska trevligt, i början. Tills pappa hittade en strandbutik bakom nästa klippgrupp. Jag hade inte sett den förut. Såklart ville alla gå in, förutom jag. En kvinna, ungefär 35 år stod i kassan. Henne började mina föräldrar prata med medan jag och mina syskon traskade runt i butiken och tittade. Pappa berättade vad de gjort de senaste dagarna. De fick också reda på att kvinnan hade en son. Som hette Quil eller något.
''Ja, Elena här hon har träffat en pojke. Men tyvärr vet hon inte var han bor ...''
Jag höll andan, beredd på det värsta.
''Vad hette pojken?'', frågade kvinnan nyfiket och blinkade åt mig.
''Jacob'', svarade mamma snabbt.
''Oh'', sa kvinnan glatt. ''Jacob är min son Quils bästa kompis''
''Nämen'', sa mamma och vände sig om för att kasta en blinkning på mig. ''Har Quil fler pojk-vänner?''
''Jaa, dom är en hel flock nästan'', sa Kvinnan och skrattade. ''Jacob, Quil och en annan pojke Embry är bästa vänner. Sen vet jag att de hänger med en hel del andra killar med''
Jag var väldigt förvånad att kvinnan avslöjade så här mycket för en grupp människor hon precis träffat.
''Trevligt'', sa mamma. ''Då finns det i alla fall lite kompisar här omkring. Inte sant Elena''
''Mm'', muttrade jag och slank ut genom dörren.

Jag väntade i några minuter utanför på en bänk, till slut kom de ut.
Mamma kom fram och gav mig en liten varg-figur i handen.
''Kvinnan gav dig den'', sa mamma. ''Det är en La push symblol typ''
''Tack'', sa jag utan glädje, Men när vi gick förbi dörren bort hemåt vinkade jag in till kvinnan som tack.
Jag vred och vände på varg-figuren, den var väldigt fin. Den stod på alla fyra med ett ledsamt utryck i ansiktet, fast den såg ut att springa, eller vara på väg att. Men dess päls var tillbaka draget så jag antog att den sprang.
När vi väl var hemma ställde jag figuren på fönsterhyllan. Där fick den stå i väntan på mina blickar varje gång jag gick in till rummet.

På eftermiddagen gick jag till stranden igen, men ingen Jacob syntes till. Jag antog att han inte ville se mig, fastän jag hoppades att han skulle dyka upp. Jag skulle gå dit varje dag tills jag såg honom igen. Kanske skulle jag behöva gå dit längre framåt i tiden. Fast kvinnan i butiken, hon gav mig hopp. Jag kunde ju alltid få kontakt med hennes son Quil och fråga var Jacob bor.

Laila skulle komma om en vecka nu, så jag ringde henne för att ge de senaste händelserna.

Jag vaknade i min varma säng liggandes på mage. Igår skulle jag ha träffat Elena, men jag kunde inte för vi tränade till kriget. Tre dagar sedan skulle de vara här. Och försöka döda Bella.
Suck, jag ville skydda henne också men tänk om någon av de nyfödda skulle leta sig ner hit, Elena bodde väldigt nära skogen.
Men hon var på stranden igår, vad tror hon om mig nu? Hon är säkert jätte besviken på mig, kommer kanske aldrig mer lite på mig.
Jag suckade och gick mot köket. Jag rös på vägen när min varma hud mötte den kalla luften i huset.
Billy rullade runt i köket och lagade frukost när jag kom. Jag satte mig ner på en stol vid köksbordet och gäspade.
Billy ställde en stor skål med havregrynsgröt framför mig.
''Ät nu så du orkar träna sedan'', sa han och rullade iväg efter sin egen skål.
Min mage vände på sig, jag hade ingen matlust alls. Mina tankar svimlade kring Elena, för det hade hänt.
Jag hade svikit henne.
Billy rullade och spärrade rullstolen på andra sidan bordet. ''Var ska ni träna idag''
''På ängen'', suckade jag. ''Sedan ska vi ha möte med flocken''
''Mm'', muttrade Billy. Han var väldigt orolig för mig, även fast han visste att jag var en väldigt stark och stor varulv.
''Jag kommer klara mig'', sa jag till Billy och började äta gröten.
Han log ett ansträngt leende och började äta han också.
Jag skulle slåss som fan när kriget kom. Döda så många nyfödda som möjligt för att skydda Elena, så de inte skulle komma i närheten av henne.

Jag stängde dörren ljuslöst och började smyga. Hallen hade aldrig kännts så främmande och läskig. Väggarna tycktes nästan komma närmre. Jag lyssnade och hörde det avlägsna ljudet av pladder och stek-ljud från köket. Jag tog en djupt andetag och tassade försiktigare fram. På högra sidan om mig var ingången till köket, om jag bara var tillräckligt tyst och ingen tittade ut till hallen just när jag smög förbi skulle jag kanske kunna klara mig. Jag slöt ögonen och hoppades innerligt att jag skulle klara detta. Jacob skulle inte få tro att jag inte gillade honom, om jag inte hann så måste jag berätta det, annars kommer han tro att jag är bara en som leker med killar.

Ljuset från köket föll på mitt ansikte när jag smög förbi. Jag skulle kanske klara det. Jag tog några säkra steg till och skulle precis försvinna ur synhåll när Simon såg mig.
''Hej Elena'', sa han glatt.
Fan, kan han aldrig va tyst. Jävla unge, jag älskar dig men just nu förstörde du mitt liv.
''Vart ska du?'', undrade mamma och vände på en pannkaka i stekpannan.
Jag blundade och andades några djupa andetag. ''Ut''
''Du ska stanna inne'', sa mamma strängt och spände ögonen i mig. ''Marsch till ditt rum''
Jag suckade och vände om till rummet igen. ''Jag vill inte ha någon middag'', ropade jag till mamma innan dörren for i väggen med en smäll.
Nu var det ödesbestämt, det var nästan som det. Gud, även fast jag inte trodde på honom hade bestämt att jag inte skulle träffa Jacob idag. Aldrig någonsin. Skulle han vilja träffa mig igen efter det här? Jag skulle kunna säga som det är till honom men det kommer inte gå. Har man blivit besviken hänger den känslan kvar. Just nu hade jag lust att ta min skrivbordsstol och kasta den genom fönstret, så aggresiv var min ilska.
Fönstret, ja! Jag kan klättra ut genom fönstret. Hur dum är jag egentligen? Att jag inte tänkte på det förut.
Det var kanske bara två meter eller något till marken, det kan jag hoppa. Men hur skulle jag kunna komma in igen sedan?
Jag kommer nog på något, en låda kanske?
Jag sprang till dörren och låste den i fall att någon i familjen skulle titta in. Jag måste göra det här, utan Jacob är jag ingenting.
Jag ställde mig på sängen och öppnade  fönstret. En fuktig vindpust blåste in och fick mig att rysa. Det var lite småkallt ute idag, även fast det var sommar. Jag lade ena benet på andra sidan om fönsterkarmen och sedan den andra. Jag höll på att förlora balansen men fångade den igen i sista sekund.
Jag blundade och hoppade. Jag landade mjukt men med ena handen mot marken. Den blev smutsig så jag gned den mot husväggen så leran försvann.

Dags att springa, klockan hade börjar bli nästan kvart över fem. Skulle han ha gått eller väntat? En kvart är ju inget, han måste ha väntat. Han måste, han måste. Jag sprang nedför sluttningen ner på vägen, jag kastade en blick bakåt mot huset men inget upprört ansikte syntes i fönstret. Jag fortsatte springa, leran stänkte runt mig men det struntade jag i. Jag måste komma fram till stranden, se honom, höra honom. Jag såg klipporna som omslöt stranden på vänster sida, när jag kom fram klättrade jag upp med världens fart. Jag höll på att ramla ner i en stor skreva men såg den i sista sekund.
''Jacob'', ropade jag genom vinden. Han hörde mig nog om han var där. Mina ögon tårades men förlorade inte sin glädje. Jag skulle se honom.
Jag kom upp på klippans kant. Jag tittade över hela stranden, men det ena jag såg var grådaskig sand med inslag av tång.
Han var inte där, han var inte där.
''Jacob'', ropade jag gällt och sprang ner till stranden. Jag ramlade men ställde mig upp och fortsatte springa. ''Jacob''
Jag stannade på mitten av stranden, jag snurrade häftigt runt. Som om jag trodde att han skulle hoppa fram bakom min rygg och skrika 'bu' och le sitt vackra leende. Men han var inte där. Hade han gått? Det kan han inte ha gjort, jag var bara nästan tjugo minuter sen. Jag snurrade ett varv till och tittade i sanden, allt som syntes var mina fotsteg. Inga andra.
Om han har varit här skulle det ha synts, allt som syntes var sand som formats av regnet. Men det regnade inte nu, det var imorse. Han hade INTE varit här. Eller hade han stått uppe på vägen och väntat?
Det fanns inget jag kunde göra, jag visste inte var han bodde så jag kunde inte gå och hälsa på.
Det enda jag faktiskt kunde göra var att knalla hem och sitta där och vänta tills imorgon. Kanske skulle han dyka upp igen ...
Men troligen inte, jag hade svikit honom genom att inte dyka upp.

Denna morgon vaknade jag rätt så utvilad. Jag hade legat många timmar och tänkt på Jacob och vad vi kunde hitta på idag. Min mage snurrade runt av nervositet och längtan, det kändes som om en hel svärm av fjärilar surrade runt i min magen. Det var skönt, men också väldigt obehagligt. Jag kastade en snabb titt på spegeln när jag gick förbi till köket. Mitt hår stod rakt upp, det såg ut som ett rått bo. Efter frukosten tänkte jag ta en dusch, det kanske kunde få nervositeten att rinna av också.

Jag var knappt närvarande vid frukosten. Mamma var tvungen att säga till mig när jag lade tionde skinkan på smörgåsen.
''Mår du bra?'', undrade hon oroligt och kände mig på pannan. ''Lite varm, ska du inte stanna inne idag?''
''Nej'', sa jag kvickt. Hon tittade konstigt på mig. ''Alltså, man dör ju inte av lite frisk luft''
Hon tog bort skinkan från min smörgås medan hon tänkte. ''Jag vet inte det, men jag tycker du ska vara inne idag''
Jag röt till. ''Men jag vill gå ut''
''Unga dam, du har feber. Är man sjuk ska man vara inomhus''
Mina ögon smalnade, jag skulle inte låta mamma förstöra det här.
''Älskling'', sa mamma till pappa. ''Är hon sjuk ska hon väl vara inne?''
Pappa dök fram bakom tidningen och tröck upp glasögonen lite högre på näsan. ''Är hon sjuk, ja''
Jag hade lust att skrika, slå sönder någonting. De kunde inte göra så här. Jag var inte ens sjuk. Jag hade ju precis stigit upp. Jag var väl fortfarande varm efter det.
''Om jag tar tempeln och den visar mer än 39 grader stannar jag inne'', sa jag. Jag var ganska säker på att jag bara kunde va runt 38 grader.
''Okej'', sa mamma och sprang kvickt mot medicinskåpet. Hon plockade fram termometern och vände sig om mot mig.
Hon gav mig termometern när hon kom till bordet igen. Jag stoppade den i munnen och väntade nervöst. Efter en minut pep den och mamma drog den ur munnen på mig.
Hon log när hon tittade upp på mig. ''39,1 grader. Ledsen, gumman men det blir inne dag för dig''
Mina ögon sköt blixtar av ursinne. Jag tog kvickt min smörgås och glas mjölk och sprang in på mitt rum.
Vad skulle Jacob tro nu när jag inte dök upp? Han skulle nog tro att jag inte gillade honom.
''FAN'', skrek jag och sprang till badrummet. Jag ställde mig i duschen utan att ta av mig kläderna och lät vattnet börja rinna. Mina kläder blev dyngsura efter bara några sekunder av det intensiva vattnet.
Vattnet gled genom kläder och på min hud, det kändes skönt. Mitt raseri började avta men blev större ju mer jag tänkte på att jag inte skulle träffa Jacob.
Inte idag i varje fall. Men tänk om han inte kom igen för att jag inte kom. Skulle han tro att jag inte tyckte om honom för att jag inte kunde dyka upp idag? Jag måste komma på ett sätt att få febern att försvinna.
Men mamma hade sagt att jag skulle stanna inne hela dagen. Herregud, jag är 16 år. Jag borde få bestämma själv men när det gäller sjukdomar ska mamma alltid vara så hård. Men ...
Jag stängde av vattnet och lutade mig mot väggen. Jag kunde ju kunna smita. När klockan börjar närma sig runt fem kan jag ju smita ut, de brukar alltid vara i köket vid den tiden. Då kan jag faktiskt ha en chans att smita ut.
Jag tog av mig mina kläder och trädde en handuk om mig själv. De blöta kläderna slängde jag ner i tvättkorgen, Sedan gick jag till mitt rum och åt upp frukosten.

Om det här skulle funka, att jag skulle smita ut måste jag vara väldigt väldigt försiktigt. Jag är väldigt klumpig av mig och det kunde förstöra allting. Jag hade under de senaste timmarna fixat mig till 'träffen'.
Eller, vår pratstund skulle man kunna kalla det. Som tur var ösregnade det ute, vilket gjorde att de skulle sitta samlade och prata och deras uppmärkssamhet skulle vara på annat håll. Det skulle kanske funka.

Klockan tickade och blev fem. Jag öppnade försiktigt min dörr och klev ut i hallen.

Jag vandrade i min mänskliga form genom skogen, för att jag skulle slippa höra de andra i flockens tankar och just nu ville jag helst hålla mina egna tankar för mig själv.
En armé av nyfödda vampyrer skulle komma till Forks om fyra dagar, ledda av den rödhåriga Victoria. Jag och resten av flocken skulle skydda Bella och hjälpa till att utplåna de nyfödda. Men, konstigt nog brydde jag mig inte längre om Bella. Elena hade tagit mitt hjärta, så snabbt. Så enkelt.
Men, flocken skulle delta, då skulle jag det också. Det var bara en liten sak som gnagde mig i hjärtat.
Elena, jag skulle träffa henne imorgon på stranden men jag, och resten av de som skulle kriga skulle ha fullt upp med på att träna på hur man dödade nyfödda. De va mycket starkare enligt Jasper, som hade en del erfarenheter av sådana.
Jag fortsatte vandra suckandes genom skogen och såg mig omkring, granarna slöt sig tyst över mig och månen lös stor och vit ovanför dess toppar. Men jag kunde ändå se vart jag gick, mitt mörkerseende funkade även när jag var människa.
Oh Elena, vad skulle hon tro när jag inte dök upp imorgon? Hon skulle säkert tro att jag inte brydde mig, att jag inte höll av henne.
''Men det är ju det jag gör!!''
Jag skrek ut orden innan jag riktade en hård spark mot en liten sten, den flög som en pil och studsade mot några tallars stammar.
Varför skulle kärlek vara så svårt för mig? Varför skulle det alltid dyka upp saker i vägen som gjorde att jag inte kunde visa mina känslor?
Tänk om Elena inte skulle lita på mig sedan när jag kom, visserligen hade vi inte kännt varandra så länge men det kändes som om vi kännt varandra hela livet. Som jag och Bella. Men Bella hade jag bara älskat, medan Elena, mer än älskat.
Jag tittade ner på mina darrande händer. Jag kunde inte låta Elena försvinna, inte nu. Aldrig i livet.

Det hördes brakandes av kvistar och jag vände mig fort om. Det var Sam som kom gående. Sam, alfahannen. Han som ledde flocken.
''Jacob'', sa han. ''Jag säger det här på alla andras vägar i flocken också men de börjar bli lite irriterande på dina tankar''
Jag tittade konstigt på honom. ''Vad menar du?''
''Två dar räckte för oss för att få oss irriterade, men du måste hålla kontrollen över dig själv och vara fokuserad när vi ska kriga''
Jag tittade undrande på honom. ''Vad snackar du om?''
Han drog lite på munnen innan han svarade, som om svaret skulle kunna skada mig. ''Du är präglad, i början är det jobbigast när hon är det enda man tänker på. Men jag och alla andra i flocken hoppas du kan bli fokuserad nu när du vet var din snabba förälskelse kommer ifrån''
Jag höjde på ögonbrynen. ''Präglad, är du seriös nu?''
''Helt seriös'', svarade Sam. ''Vi hoppas det bara ska gå bättre för dig den här gången ..''
''Den här gången, jag har inte varit präglad förut'', sa jag surt.
''Nej, men nästan. Din kärlek för Bella var stark''
Jag tittade på honom en stund, lät alla ord sjunka in.
''Men jag måste springa nu, hejdå Jake''
Han försvann bakom träden.
Jag fortsatte min vandring hemåt. Jag trillade nästan då och då på stora stenar som låg i vägen på stigen. Jag var alldeles för upptagen av mina tankar för att kolla var jag gick. Jag var präglad av Elena. Vilket betydde att jag inte skulle gilla någon annan, jag skulle inte ge upp förrän jag fick henne. Tills hon var min. Men, jag var lite osäker på grund av mina tidigare misstag. Jag tänkte inte begå dem igen och hoppa över henne så fort jag fick en minsta lilla glimt av intresse. Jag skulle vänta, till jag var riktigt säker.
Jag ville inte ta risken och bli bortstött igen.
Sams sista ord störde mig lite, 'Din kärlek till Bella var stark'. Men hur kan det då 'nästan' vara en prägling?
Antingen är man präglad eller inte.

Jag kom äntligen ut på öppen mark och såg ljus tända i huset. Mina fötter förde mig direkt mot dörren och in i huset. Billy ville veta vad som hade hänt på festen, han visste ju inte att en armé av nyfödda vampyrer skulle komma. Jag berättade kortfattat för honom vad som hänt och vad som skulle göras. Medans jag berättade bildades en stor rynka mellan hans ögonbryn. Han blev orolig. Jag lämnade honom i köket stirrandes in i väggen när jag till mitt rum och lade mig på sängen.
I taket syntes Elenas ansikte, jag låg och tittade på det i flera timmar och funderade.
Jag visste inte om hon gillade mig, men jag fick den känslan när jag tänkte på henne. Men det fick jag alltid.
Jag trodde personen jag gillade gillade mig tillbaka men som senaste gången var det inte så.
Elenas ansikte försvann när jag föll in i en orolig sömn, jag drömde en otäck mardröm där en vampyr med vit, kall hud stod med tänderna mot hennes strupe. När den tittade upp på mig var dess ögon alldeles blodröda, av hennes blod.
Jag kunde inte röra benen, ville springa fram och kolla om hon var okej, då lyfte hon sitt huvud. Även hennes ögon var röda.
Hon röt högt innan hon sprang rakt över den leriga gräsmattan rakt emot mig. När hon precis skulle trycka sina tänder mot min strupe vaknade jag med ett ryck. Jag svettades floder. Jag lade mig på andra sidan och somnade sedan om.

Jag kände mammas blick i nacken när jag ställde ner tallriken i diskmaskinen. När jag gick ut ur köket och in på mitt rum hörde jag hur mamma mumlade oroligt med pappa innan jag stängde sovrumsdörren med en smäll.
Den här förälskelsen var ingen vanlig förälskelse, tänkte jag när jag la mig på sängen.
Jag la mig med armarna kring benen och stirrade in i väggen.
Jag var beroende av Jacob. Att det gått så fort fattade jag inte. På två dagar hade jag helt ändrat uppfattning om Forks och La push. Först tyckte jag att denna gråa plats var den tråkigaste platsen på jorden. Nu kändes det som om solen alltid lös på mig, även när den var bakom tunga moln. Det var Jacob som hade ändrat mig.
Jag suckade när hans rödbruna kropp dök fram igen i mitt huvud. Jag hade aldrig varit en sådan person som gillade personer på grund av utseendet, men Jacobs dragningskraft bestod inte bara av det, hoppades jag.
Men han är ju snäll och gullig, tänkte jag och blundade.
Ja, svarade en annan röst i mitt huvud. Men han är väldigt het.
Tyst, jag vet det men det är inte bara därför jag gillar honom. Hans längd är bra. Och hans röst är väldigt vacker.
Jaja, mig kan du inte lura sa den andra dumma rösten i mitt huvud.
Jag suckade igen och reste mig upp, jag tog mobilen från nattduksbordet och slog Lailas nummer.
Laila, min bästa vän hade väldigt mycket erfarenheter när det gällde killar. Jag hade inga erfarenheter alls, jag hade varit singel i hela mitt liv.
''Det är Laila'', sa Lailas röst i luren.
''Hej, det är Elena'', sa jag.
''Hej gumman'', sa hon glatt. Måste hon alltid kalla mig gumman. ''Du, jag tänkte precis ringa dig. Det fanns inga flygbilljetter om två veckor. Vi bokade en till mig om en vecka om det är okej?''
''Ja, visst. Det är jätte bra'', svarade jag. Skönt att hon skulle komma tidigare, det var lättare att prata med henne öga mot öga. Laila kunde lätt misstolka mig när hon inte såg mitt ansikte.
''Ja, var det något du ville?'', frågade hon och gäspade.
''Oj, ringde jag olägligt?'', frågade jag. Jag ringde alltid vid fel tillfällen.
Laila gäspade en gång till innan hon svarade. ''Nejrå, jag har bara jobbat idag, en vecka kvar nu bara sen kommer jag''
Jag log. ''Ja, men det är en sak jag måste berätta, jag behöver, ehh .. tips'', sa jag i vanlig samtalston.
Laila lät glad när hon svarade. ''Vad heter han?''
Hur kunde Leila alltid veta allting, var jag så förutsägbar?
''Haha, jag vet alltid'', svarade hon och skrattade som ett svar till mina tankar.
''Han heter Jacob'', sa jag och rodnade. Varför visste jag inte.
''Oh'', sa Laila och busvisslade. ''Vad vill du ha hjälp med?''
Jag andades tungt och djupt innan jag svarade. ''Jag är redan väldigt kär i honom, och jag träffade honom för första gången för två dagar sen.''
''Kallas inte det för kärlek vid första ögonkastet?, undrade Laila.
''Jag vet inte det, det brukar ju vara om båda blir störtkära i varandra på samma gång .. typ'', svarade jag.
Laila var tyst en stund innan hon svarade. ''Gumman, jag vet inte vad jag ska säga. Men ibland blir man störtkär i någon, men det kan gå över rätt så snabbt''
Jag tvivlade på att Jacob var en sån där kille man bara var kär i en vecka.
''Jag tror inte det Leila, det känns som om jag redan älskar honom''
''Nej, vad gulligt'', sa Laila. ''Men du, kan vi snacka om det när jag kommer. Så kanske jag kan få träffa honom. Ska du träffa honom någon mer gång?''
''Ja, imorgon'', svarade jag.
''Du ser'', sa Laila. ''Han är redan kär, tro mig, annars skulle han inte vilja träffa dig''
''Det tvivlar jag på'', svarade jag surt.
''Tvivla aldrig på dig själv gumman'', sa Laila. ''Men vi ses. Puss puss''
''Puss puss'', sa jag helt utan inlevelse och la på.
Det där samtalet hjälpte inte ett dugg, det gjorde mig bara förvirrad. Men nu hade jag i alla fall lite att fundera på.

Jag vände mig om när jag precis skulle gå runt krönet och försvinna ur sikte från stranden, men han syntes inte till.
Han hade redan försvunnit.
Wow, han är snabb också, sa jag till mig själv. Inte nog med det att Jacob såg ut som en kille varje tjej drömde
om hela livet men aldrig fick, men Jacob kändes trygg. Han verkade inte heller dum eller så, utan mer lugn och beskyddande. Och det gillade jag, jag skulle aldrig falla för en kille som jag kände skulle göra bort mig hela tiden.

Jag gick in genom ytterdörren och slängde igen den med en hög smäll. Det luktade köttfärssås från köket, min favoriträtt. Men just nu kändes inte min mage mottagbar av mat, den snurrade runt alldeles för fort. Jag grep tag om handtaget på ytterörren, och med en hög smäll ramlade jag ut på verandan när dörren öppnades med ett gnissel. Mitt huvud snurrade fortfarande, på grund av Jacob?
Eller snurrade den av någon annan anledning? Det var inte så stor chans att jag plötsligt skulle bli alldeles yr av att ha sett i min inre blick Jacob utan tröja och hans muskler nedstänka av havsvatten.
Jag skakade mig raskt om huvudet, tänk klart Elena. Du kan inte tänka på sådant nu ...
''Nämen, ramlade du?'', skrattade mamma och hjälpte mig upp.
''Ja'', sa jag och gned mig på låret. ''Jag måste ha ramlat och kommit mot handtaget''
''Du är lika klumpig som mig'', kvittrade hon innan hon begav sig mot köket igen.
Jag stängde dörren tyst denna gången, och för säkerhetsskull låste jag också.
Jag andades djupt för att inte tappa fattningen igen, jag sparkade av mig skorna och gick till köket.
Där satte jag mig vid köksbordet med de andra. Jag lade försiktigt ansiktet i händerna och andades djupt.
Jacobs mage dök upp framför mig, det skiftade, hans ansikte, sedan en närbild på hans vackra vita leende, som
långsamt rörde sig emot mig. När det var riktigt nära stängdes hans mun och hans fylliga läppar plutades innan
de rörde lätt vid mina ..
Jag stönade lågt, jag hade aldrig kännt så här för någon förut. Jacob var den, den man letade efter i hela sitt liv.
Jag hoppades bara att han kände samma sak, men jag skulle inte vilja försöka få honom att gilla mig. Antingen gjorde han det eller inte. Men hoppas kunde han alltid, men varför skulle han gilla mig egentligen?
Mitt hår var inte så långt som tjejer brukade ha, jag var inte direkt smal, men inte tjock heller. Ibland när jag tittade mig i spegeln kände jag mig söt men det var inte ofta. Jag suckade och vände huvudet uppåt.
Mamma ställde köttfärsen och pastan på bordet och alla började ta för sig. Jag tog sist av alla, bara en liten näve
spagetti och en gnutta köttfärssås ovanpå.
''Säg inte att du slog i huvudet när du ramlade?'', sa mamma och tittade oroligt ner på min mat.
Jag tittade på henne och log lite ansträngt. ''En jobbig dag bara''
Mitt leende försvann när hon tittade bort.

Jag satt under hela middagen och petade med gaffeln i spagettin, som om det skulle hjälpa mot min smärta.
Jag fattade inte varför jag kände så, Jacob ville träffa mig imorgon. Det betyder väl något? Eller ville
han bara möta mig som vän? En liten gnista tändes i mitt hjärta, vänskap kan leda till kärlek.
Men tvinga inte på honom det, sa jag till mig själv. Jacob hade bergis fler tjejer efter sig än det finns
myror i en myrstack.
Jag suckade och gick till soppkorgen för att slänga ner pastan.

Två dagar hade gått sedan jag senast såg henne. Smärtan var olidlig, till och med värre än det jag kännt för Bella.
Varje gång jag tänkte på henne kändes det som om mitt hjärta klämts ihop till en liten flörtkula.
Ibland var det outhärdligt, jag var tvungen att lägga mig ner en stund och låta tankarna vandra iväg någon annanstans så smärtan försvann. Men ibland som vid vanliga romanser kändes det som om jag svävade på ett litet fluffigt rosa moln, och nedanför på jorden stod hon och vinkade åt mig. Jag flög ner till henne och lutade mig sakta mot henne ...
''Jacob, är du där?'', hördes Billys röst.
Oh, var han tvungen att komma precis nu.
''Ja'', svarade jag. Jag försökte att inte låta sur, men det var svårt.
Han rullade in i rummet och tittade på mig.
''Ska du inte gå ut lite Jacob, det är inte bra för dig att ligga inne hela dagarna''
''Mm, visst'', svarade jag och reste mig upp och klämde mig förbi Billy ut genom dörren och ut genom huset.
Då kanske man skulle få fantisera lite i fred.
Jag knallade med stora steg nedför backen och nedmot stranden.
Jag mötte inte en endaste själ på vägen, när jag kom fram gick jag ner till vattenbrynet och bara stod där och
kände saltlukten fylla mina näsborrar.
I kanske en hel kvart stod jag med ögonen slutna och bara lät tankarna komma och gå som de ville. Som tur hörde jag inte under den tiden att någon gick förbi, de skulle säkert trott jag var knäpp som bara stått där.
Vinden började blåsa och med den fördes det en röst, en röst som jag kände igen.
''Ja, Laila. Ni ska få komma hit. Nej, jag vet inte. Om två veckor kanske? Bra, det är bara att boka flyget då.
Ja, jag saknar dig med, jätte mycket. Lovar. Puss puss''
Jag öppnade ögonen och vände mig åt vänster, bakom klippan kom en flicka, jag hörde det på hennes röst.
Jag tittade och tittade och till slut kunde jag se henne, där hon kom klivande över klippan, hennes hår var fluget
bakåt av vinden, hon log, med sin vackra mun. Det kunde inte vara hon. Bodde hon här?
Till sist såg hon mig, hennes ögon blev stora av förvåning, men sedan blev de mindre när hennes mun bredde ut sig i ett stort leende.
''Jacob'', skrek hon glatt. Hon sprang fram och ställde sig framför mig. Nästan studdsandes. Hennes ögon var helt
riktade mot mig. Jag såg hur hon kikade ner över min platta mage, då insåg jag att jag inte hade någon t-shirt på mig, men det verkade inte störa henne ett dugg.
''Är det inte kallt?'', frågade hon.
''Nej, det är ju sommar'', sa jag leende. Hennes ögon riktades ännu en gång ner mot min mage.
Hon log, det vackra leendet som jag tänkt på i hela två dagar.
''Ehm'', började jag. ''Bor du här någonstans?'' Hoppas hoppas!!
''Ja'', sa hon. Mitt hjärta lättade. ''Jag bor ungefär en kilometer bort, precis bakom den där kröken''
Hon pekade på skogsdungen bakom sig.
''Okej'', sa jag. Mitt hjärta dunkade i 240, hon bodde här. I närheten. Jippi. ''Jag bor ca 2 kilometer i den riktningen''
Jag pekade bort på vägen som låg bakom mig.
Hon log, med hela munnen. Jag kände hur mina knän började svikta lite, men jag höll mig på benen.
''En fråga Jacob, vad gör du ikväll?'', frågade hon.
Fan, att Bellas examensfest skulle vara ikväll, egentligen vill hon kanske inte ha mig där men det är så kul
att reta Edward ..
''Ikväll kan jag inte, imorgon kanske??''
''Visst'', svarade Julia glatt. ''Imorgon, perfekt. Var ska vi träffas?''
''Vad sägs om här?'', frågade jag.
Hon såg först lite skeptiskt ut men till sist bestämde hon sig vad hon skulle svara.
''Ja, okej. Det blir bra''
Det hade inte kännts rätt att redan träffas hemma. Först för att jag visste inte om hon gillade mig också och att
det skulle börja pratas jätte mycket i flocken. Jag ville verkligen inte att de skulle tro att jag var präglad ..
Hennes mobil började ringa, hon suckade, plockade upp mobilen ur jeansfickan, suckade igen när hon tittade på displayen och sedan svarade hon.
''Ja'', sa hon argt. ''Ja, ja, jag kommer''
Hon la på luren och suckade igen. ''Jag måste gå, middag du vet''
Men det visste jag redan, jag hade hört hennes pappa prata lika tydligt som om han stått precis bredvid mig.
Jag tittade ner på henne, hon verkade inte vilja gå.
''Jag måste också gå förressten'', sa jag för att bryta den pinsamma tystnaden.
''Okej'', sa hon. Hon kastade en sista blick på min kropp. Det störde mig inte.  
''Vi ses'', sa hon och vände på klacken och traskade iväg över sanden. När hon klättrat upp på klippan vände hon sig om och vinkade innan hon försvann på andra sidan.
Jag gick också hem, helt överexalterad över att jag träffat Elena igen. Och vi skulle ses igen. IMORGON!!

Allt jag kunde tänka på den kvällen var Jacob. Hans svarta vackra hår, hans vita leende tänder som fick mig att andas i otakt och såklart hans kroppsbyggnad. Jag hade alltid haft lätt för att falla för längre killar, för jag känner mig mer beskyddad om en 180 cm lång kille går bredvid än en 160 cm lång kille liksom.
Mitt i mitt drömmande kikade mamma in genom dörren.
''Elena, gumman. Det är mat nu'', sa hon och försvann i en vind.
Jag har ingen lust att äta, sa jag till mig själv. Jag kommer aldrig mer få träffa Jacob, jag vet inte var han bor. Kanske borde jag gå tillbaka till affären och vänta, han måste ju handla någon mer gång, men om jag gör det kommer han säkert tro att jag förföljer honom. Han har nog redan en egen fanclub av tjejer på facebook.
''Facebook!", skrek jag när jag plötsligt fick en idé.
Jag satte på datorn och lät den sätta igång, jag satt otåligt på skrivbordsstolen och gungade fram och tillbaka medans jag väntade.
''Elena, det är mat'', hördes från köket. Ett avlägset skrik som betydde att jag måste vänta med att söka efter Jacob.
''Fan'', sa jag tyst och gick mot köket.

Middagen tog en evighet, jag trodde aldrig pappa skulle sluta snacka om La push och ta sin sista tugga på tallriken så vi andra kunde gå. När han äntligen gjorde det och jag reste mig för att springa till datorn plockade mamma fram en istårta ur frysen.
''Trevligt, jag som verkligen älskar glass'', sa jag ironiskt.
''Elena, det är en inflyttningstårta'', sa mamma argt. "Varför så bråttom, ska du någonstans?"
''Naee'', sa jag och stirrade ner i bordet. Bara till mina drömmar ..''Jag är bara inte sugen''
Mamma ställde tårtan på bordet och började skramlande ta fram skålar.
''Ja, han var ju riktigt snygg den där pojken''
Jag stelnade till.
''Vad sa du?'', sa jag förvånat.
Mamma tittade på mig och knyckte lite med huvudet.
''Den där mannen då'', sa hon. ''Fast jag tror faktiskt han kan vara i din ålder även om han var väldigt lång och ..'' "Och?"
Där avbröt pappa. ''Jag fattar inte, varför vill hon inte ha tårta på grund av den där pojken?''
Pappa tittade ängsligt på mig, hans största problem var att han var för överbeskyddande. Om han fick bestämma skulle jag inte få flytta hemifrån förrän jag var 30 år.
''Nog prat om det'', sa mamma och lassade upp tårtan.
När mamma sköt en tallrik till mig sköt jag bort den, jag mådde verkligen illa. Allt jag såg, var än jag tittade var hans ansikte.
''Okej, du kan gå''
Jag reste mig upp, stolen skrek mot golvet när jag drog in den och sedan gick jag mot datorn.

Internet var redan på som tur var, men eftersom vi bodde så nära havet ( Jag hade känt de på havssaltslukten ) så funkade inte bredbandet så bra. Jag lät mina tankar vandra iväg till Jacob, om han bara skulle kunna gå förbi nere på vägen skulle jag springa till honom direkt och skrika 'JAG ÄLSKAR DIG', men kanske inte. Men hur kan jag redan vara så fäst vid honom? Det var ju bara några få timmar sedan jag såg honom och jag kommer bergis inte träffa honom igen ...
Facebook klickades upp och jag började söka. Jag skrek in Jacob, La push, Forks och Usa i fältet och klickade. Efter ett par sekunder var sökningen klar.
''Inga resultat för Jacob'', mumlade jag när jag läste. ''Fan''
Jag hade aldrig hatat facebook så här mycket, min enda chans för att kunna prata med honom igen så fanns han inte där. Oh, jag kommer tänka på honom för evigt. Jag kommer aldrig glömma honom. Aldrig glömma hans vackra ansikte och hans vita spetsiga tänder.

Jag lunkade omkring hemma, visste inte riktigt vad jag skulle göra. Om några dagar skulle Bella ta examen, jag är bjuden på festen efteråt men hon vill kanske inte ha mig där. Inte efter det som hände ...
Jag suckade och satte mig i köket och lade huvudet i händerna. Efter några minuter av intensivt stirrande på mina händer kom Billy inrullande i köket.
"Jacob, tror du att du kan åka och handla lite?", frågade han. "Mjölk, bröd, bara lite småsaker"
"Javisst", svarade jag. Det här kanske kunde få mina tankar på annat håll i några minuter.
Jag tog emot Billys lista och satte mig i bilen. Bilen mullrade igång, jag trampade på gasen och bilen körde från huset mot affären. Jag körde förbi alla igenkända hus, stranden, och till sist kom jag fram till affären. Bilen parkerade jag precis utanför, så jag skulle slippa bli blöt om det började regna igen. Jag steg ur bilen, på parkeringsplatsen bredvid mig höll en familj på att stiga ur. Mamman och Pappan var redan ute när barnen kom utspringande.
"Elena, skynda dig, vi har inte hela livet på oss", gnällde hennes mamma.
Jag kastade en blick på flickan som just steg ur bilen, min blick kunde jag inte ta bort från henne. Hon var så vacker. Hennes mörkbruna hår var platt och räckte till axlarna, hon var inte så lång, kanske bara 170 cm. När jag mötte hennes blick såg jag att hennes ögon var vackert ljusblåa. Helt olika från mina som var mörkbruna.
"Skynda dig Elena", sa hennes pappa och smällde igen hennes bildörr. Han såg att jag tittade på henne och började knuffa henne framför sig mot affären. Hon vände sig om och gav mig en intresserad blick till med sina vackra ögon innan hon försvann in. Jag stod kvar som fastfrusen. Gud vad vacker hon var.

Efter någon minuts tänkande smällde jag igen min bildörr och gick mot ingången.
När jag väl kom in såg jag henne inte någonstans, jag tog en korg och gick och letade fram varorna som Billy ville ha. Jag gick igenom hela affären men jag fick inte en skymt av henne, men när jag äntligen kom till sista varan, äpplen såg jag henne stå där och plocka.
Jag gick klumpigt fram, tog en påse och började plocka jag med. Ur ögonvrån såg jag hur hon såg på mina händer, sedan vände hon sakta ansiktet uppåt och tittade på mig.
"Hej!", sa hon och log. Hon hade en alldeles underbar röst och hennes leende .. Så fint.
"Hej", sa jag. Min röst lät plötsligt alldeles hes. "Jag heter Jacob"
"Jag heter Elena", sa hon och räckte fram handen. 
Jag  tvekade en sekund, skulle jag våga hälsa på henne. Hon kommer känna att jag är glödande het. Men frestelsen var för stor, han skakade försiktigt hennes svala hand och mötte hennes blick. Hon med hela ansiktet.
"Du är väldigt varm", konstaterade hon när jag släppt hennes hand.  
"Ehh, ja, jag hade bilvärmen på i bilen", ljög jag. Vilken dålig lögn.
Jag tittade på henne och log.
"Elena, kommer du med äpplena någon gång?", röt hennes pappa. Han sköt en vagn framför sig som var fullplockad med varor. Bredvid stod hans fru, Elenas mamma och tittade lite undrande på mig.
"Jag måste gå", sa hon och sprang emot sin pappa med äpplena.
"Hejdå", ropade jag efter henne. Hon kastade en sista blick på mig innan hon försvann runt hörnet.
Jag plockade klart äpplena, jag kände mig plötsligt väldigt ensam och övergiven.

När jag gick mot kassorna och betalade var allt jag kunde tänka på henne.
Hennes hår, leende och ögon. Allt var fastpräntat framför min blick, det var det enda jag kunde se.
Efter ett tag, det kändes som en hel evighet kom jag hem. Billy tog tacksamt emot varorna och jag lade mig på sängen för att funderna lite. Mina tankar vandrade från henne till Bella, från Bella till Elena.
Efter några minuter satte jag mig rakt upp i sängen med ett sorgset utryck i ansiktet.
"Jag vet inte var hon bor", sa jag med en sorgsen röst. "Jacob din idiot"

Flygresan gick jätte sakta. Efter halva vägen blev Tanja, min lilla syster sur på mig. Hon ville också sitta vid fönstret, jag kan inte fatta att hon är 14 år ..
Jag fick ta hennes plats, jag fiskade upp min MP3-spelare ur väskan och skulle just sätta på den när Simon suckade bredvid mig.
"Något på tok, Simon?", frågade jag.
"Mitt gameboy är i pappas bil"
"Ajrå", sa jag. "Du kan lyssna med mig"
Simon tog min ena hörlur och började genast välja bland alla mina spellistor.
Vår pappa hade tagit båda våra bilar till Forks, den sista hade han kört med flyttbilarna och de var bara för två dagar sedan.


Till sist var flygresan slut. Vi packade ihop vårt handbagage och gick mot utgången. Sedan gick vi direkt mot taxibilarna, vi hade inget annat bagage med oss. Mamma valde ut en och vi andra satte oss i den.
Taxibilen körde från flygplatsen, allt man kunde se utanför var stora, svarta regnfyllda moln som när som helst
skulle spricka och blöta ner hela Forks.
Bilen körde genom hela forks, förbi hus, en polisstation, en massa affärer och till sist kom vi till en skog.
Där såklart körde taxibilen ner på vägen och in i skogen. När vi körde förbi alla gröna och bruna träd stannade
bilen plötsligt till. Chauffören öppnade bagageluckan och bar ut alla våra väskor.
Chauffören pekade upp på en kulle omgiven av träd, där uppe låg tydligen huset. Jag tittade mig omkring och på vänster sida låg ett hav, den var alldeles svart och mörk.
Mamma betalade taxin och vi gick uppför vägen på kullen. Till sist blev det plan mark och vi såg huset för första gången.
Huset var rött, ganska så stort. Och om man kikade ner för kullen såg man att vi hade väldigt fin utsikt över vattnet, och en bit längre bort såg man en del av en strand.
Vi klev in, och slapp precis bli genomblöta av regnet när molnen brast.
Pappa kom visslande ut i hallen. Han pussade oss alla på kinden. När han gjorde det på mig torkade jag genast med handen på det stället där han pussat mig.
"Ryck upp dig, Elena", sa han. "Forks är ett trevligt ställe"
"Mm", muttrade jag. Jag gillade inte Forks, alldeles blött, trist och det fanns bergis inga snygga killar här heller ..
Jag följde efter syrran när hon gick mot sovrummen.
"Ditt är närmast Tanja, ditt är längst bort"
Jag lunkade förbi syrrans rum och en bit till, sedan trädde jag in i mitt rum för första gången.
Tur att mitt rum var stort och rymligt, annars skulle jag fått ett utbrott när som helst.
Jag gick bort till fönstret och tittade ut. Härifrån kunde jag se ännu en liten bit av stranden som låg en bit bort.
På andra sidan av huset kom skogen smygande, alldeles mörk och kuslig.
Det här var lite för mycket miljöombyte för mig som är van vid att traska runt på Washingtons trottoarer med trygga lägenheter på båda sidorna om mig.
"Elena, vi ska åka och handla", ropade pappa.
Typiskt, man hinner inte ens göra sig hemmastadd innan man ska iväg igen.
Jag gick dysterst från rummet och ut i hallen. Jag tog emot jackan som mamma höll fram och satte mig på den.
Pappa kutade ut i regnet och satte på bilen, vi andra sprang efter och satte oss i baksätet.
"Alla med?", frågade pappa och vände sig om och räknade. "Bra"
Bilen körde från huset och vi åkte ännu en gång genom skogen, som verkade mycket mer kuslig när det regnade.

Japp, nu får jag väl ta och lägga upp berättelsen dåra! Jag har inte skrivit klart den men jag skulle gissa på att den är ca 30 sidor lång just nu och jag har inte ens skrivit hälften än ...

Prolog,

Jacob älskar Bella, men hon ska gifta sig med vampyren Edward. När han är i sin djupa depression möter han Elena ( Uttalas Elina ). Hon faller för honom direkt men det är något mystiskt med Jacob. Som om han har någon hemsk hemlighet som han inte vill avslöja för henne. Ja, deras liv flätas samman och de kan sedan inte leva utan varandra. Ingenting kan föra isär dem, men de finns de som försöker förstöra deras kärlek ...

Ja, det är ett litet hum vad den handlar om, det är många händelser med under hela berättelsen så allt hänger ihop.

Vad tycks?

 <---- Om han kommer de handla om ^^