Hon tryckte sig hårt mot min axel, det kändes skönt men jag var rädd att jag skulle bränna henne. Men hon var så kall, som en frusen isbit så jag la armen som inte bar henne över hennes axlar.
"Vad är det ni ska berätta?", frågade Elena med ansiktet tryckt mot mig, men jag hörde ändå det klart och tydligt.
Det var det här ögonblicket jag varit rädd för, att hon skulle börja tvivla på mig.
"Du ska få veta", sa jag lugnt. "Jag lovar"
Han tittade upp på mig, hennes ögon såg oroliga ut men nyfikna också.
"Det är inget alltför läskigt va?", frågade hon oroligt.
Det knöt sig i magen. "Nej då"
Om hon inte tycker att jag är en varulv är läskigt så vet jag inte vad ..
Jag vandrade uppför backen, det var bara någon kilometer kvar tills vi skulle komma hem till mig. Undrar om Embry hunnit samla ihop flocken en ...
Elena mumlade lite och smekte försiktigt med sin kyliga hand på min nacke.
"Ska bli kul att se var du bor", sa hon.
"Mm", sa jag. "Det ska bli kul att visa det för dig"
"Om du stannar kvar när vi berättat", mumlade jag ohörbart.
"Vad kul", sa Elena glatt men fortfarande huttrande. "Tack för att du räddade mig, hur visste du att jag var där?"
"Laila ringde", svarade jag.
Elena stelnade till i min famn. "Jaså", sa hon.
Vi fortsatte gå under tystnad, Elena hade tveksamt tagit ner sin hand från min nacke men bara efter någon minut åkte den upp igen.
"Du är verkligen kall", sa jag när vi bara skulle svänga och se huset.
"Haha", skrattade Elena. "Oh, vad fint hus" Hon tittade runt på vår trädgård, det kändes först lite konstigt att visa henne vårt ruckel och garage men när hon berömde det blev jag glad.
"Du är för söt", smickrade jag och tog tag om henne hårdare.
"Tack", sa Elena glatt.
Sedan gick jag över gräsmattan, sparkade upp dörren och Billy syntes i köket.
"Jaså, så det här är Elena", sa han och rullade fram.
"Ja", sa Elena. "Hej". Jag släppte ner henne, hon började huttrade lite när min kontakt lämnade henne.
"Jag hämtar dig en handuk och lite kläder", sa jag och försvann från köket.
Jag tassade tyst till badrummet där jag roffade åt mig en handuk, sedan sökte jag i min garderob efter något hon kunde få låna. Jag hittade en vit t-shirt och ett par urtvättade svarta mjukisbyxor.  Det fick duga.
När jag kom tillbaka till köket satt Elena ner, fortfarande lite huttrande.
Hon tittade glatt upp när jag kom in, hon tog tacksamt emot sakerna jag hade med mig och begav sig till badrummet för att byta om.
Jag kastade en snabb blick ut genom fönstret och såg till min fasa att hela flocken var på väg hit. Skulle inte det kunna skrämma henne?

Mitt huvud kändes oerhört tungt, jag orkade inte lyfta det. Jag kände mig fortfarande väldigt kall och nedkyld men inget vatten flöt runt mig nu. Mina ögonlock kämpade för att öppnas men de ville inte lyda mig. Jag hörde ett svagt mummel i närheten av mig, men jag kunde inte förstå vad personen sa. Men, rösten lät mörk så det måste ha varit en man. Plötsligt, fick jag styrka när jag tänkte på att det kunde vara Jacob så jag öppnade mina ögon sakta. Allt såg suddigt grått ut, jag kunde inte se var jag var någonstans. Jag kände sand under mina fingrar då jag rörde försiktigt på dem.
"Hon vaknar", sa en orolig röst.
Jag tog ett kort, försiktigt andetag men det skar obehagligt i halsen så jag blundade igen och försökte få synen att funka.
"Elena, hör du mig?". Det var Jacobs röst, det gav mig liv och kraft att öppna ögonen igen. Jag kunde nu se hans ansikte läskigt nära mitt, det såg lite suddigt ut fortfarande men ju mer jag stirrade på honom ju tydligare blev han framför mig.
"Vargar", viskade jag och hostade upp lite vatten.
Jag såg att Jacob kastade en ängslig blick på Embry. "Vad menar du?"
"Jag såg två vargar", sa jag hest och reste mig lite, det snurrade runt i skallen så jag la mig ner igen. Jag märkte nu att någon varm person satt under mitt huvud. Jacob hade snabbt satt sig där då jag nästan svimmade.
"Jaså", sa Embry.
"Ja, det är andra gången", sa jag viskande. Det kändes rätt att berätta för dem nu, vargarna kunde vara i närrheten. De kunde anfalla oss när som helst. "Jag mötte en i skogen för några dagar sen" Jag fällde en stor tår som ensamt ringlade nedför min kind. Jacob smekte genast bort den med sin stora heta hand. "Den dödade en människa framför mina ögon". Tårarna strömmade nedför mina kinder. Jacob smekte över min arm, värmen kom sakta tillbaka till mig. Hur kunde han vara så varm?
Jag hickade och andades i otakt. "Och så dök två vargar upp där uppe på hoppberget när jag föll. Vi måste hem, de kan ta oss" Jag nästan skrek det sista.
Jag såg hur Embry som satt framför mig kastade oroliga blickar på Jacob. Jag tittade lite bakåt och såg Jacob stirra ut över vattnet, han funderade. Sedan tittade han på Embry och nickade bestämt. "Det är nog rätt tillfälle nu", sa han.
"Vadå?", sa jag förvånat. Jacob fortsatte smeka över min arm.
"Ja", sa Embry. "Hon måste få veta nu, hon kommer berätta för någon annan annars"
Jacob stirrade ut över vattnet igen, solen sjönk vid horisonten och kvällen närmade sig. "Vi tar hem henne till mig, be resten av flocken komma så berättar vi nu"
Flocken? Berätta vadå? Jag var väldigt förvirrad.
"Vad är det som händer Jacob?" Jag tittade oroligt på honom, han tittade ner på mig och log ansträngt.
"Jag bär dig hem till mig så berättar vi"
Han reste sig och lyfte försiktigt upp mig från sanden in i sin varma tryga famn. Just nu var det bara skönt att han var så otroligt het för jag frös verkligen jätte mycket. Tanken på om han var sjuk dök upp igen. Vad är det som händer? Vad ska de berätta?
Embry gick in i skogen och försvann bakom ett par stora tallar.
"Var ska han?", frågade jag och fortsatte stirra där han försvunnit.
"Du ska få veta", sa Jacob och tittade på mig med en ängslig blick.
Jag tittade tillbaka på honom då kysste han mig lätt på pannan, precis där hans läppar rört mig blev illrött. Han hade kysst mig, på pannan men endå.
"Det är dags, du ska få veta", sa Jacob varmt och började gå över stranden med mig i sin famn.

Jag lutade mig försiktigt fram över kanten och såg det stormade vattnet under mig som slog gång på gång mot klippkanten. Vattnet såg grumligt och svart ut. Jag skulle inte vilja bada där, inte ens om solen sken eller om Jacob var där. Det såg så obehagligt och läskigt ut. Jag tror inte ens vattnet skulle låta mig leva om jag badade där, det skulle förräda mig och dra mig mot botten där jag skulle få vara resten av mitt liv, död förståss då. Det var en konstig känsla jag fick, jag vet inte varför jag inte gick därifrån när inte Jacob var där. Kanske trodde jag att han skulle dyka upp, det liksom bet fast mig så jag kunde inte gå därifrån. Jag bestämde mig för att vänta ett tag till, jag vände mig snabbt om för att sätta mig på stenen, jag snubblade till och jag försökte få tillbaka balansen, men den var förlorad. Jag kände oron blöda inom mig när jag lutades bakåt och mina fötter lämnade det trygga berget och jag föll bakåt. Just då förstod jag inte riktigt vad som hände, helt plötsligt såg jag hur berget försvann längre bort. Sekunden innan jag skulle försvinna ner under vattenytan såg jag en varg där uppe på berget. Den stod och tittade ner på mig och gläfsade, jag såg det på dens mun. Skulle den hoppa efter mig och ta mig?
Det kalla vattnet slog mot mig, jag började skaka av kylan och försökte simma upp till ytan. Jag såg svagt solen skina igenom så jag visste åt vilket håll jag skulle simma åt. Efter ett par kraftiga tag var jag uppe, vågor stormades runt mig och gjorde att jag drogs ner under ytan gång på gång. Jag kastade en blick uppåt hoppberget. Rädslan kom, två vargar. Två stora majetstätiska vargar stod där. När de såg att jag tittade försvann de bakåt. En stor våg slog över mig och jag såg grumligt hur ytan försvann ovan mig. Jag kunde inte ta mig upp. Luften i mina lungor började ta slut, jag försökte ännu en gång ta mig upp men förgäves. Vattnet omkring mig började försvinna, men känslan av det var kvar. Mina ögon slogs igen då isigt vatten fyllde mina lungor och jag förlorade medvetandet.

Jag hade kommit in i huset, knappt en minut efter hörde jag min urusla mobilsignal. Jag sprang fort in i mitt rum och plockade upp telefonen. Ett nummer syntes på displayen, ett nummer jag aldrig sett förut, men jag svarade i alla fall.
"Jacob", svarade jag.
"Hej Jacob, det är Laila". Laila? Varför skulle hon ringa mig? Det fick jag snabbt svar på.
"Du, Elena gick till hoppberget själv. Det var kanske en halvtimme sen och hon har inte kommit tillbaka"
Rädslan kom fort. Mina knän vek sig och jag var tvungen att hastigt slänga mig ner i sängen.
"Gick hon själv?", stammade jag fram efter ett par djupa andetag. Men det gick inte, andetagen fick mig inte att bli lugn. Jag hoppades att Laila fort som möjligt kunde lägga på så att jag kunde springa i min varg-form till henne och bara titta att hon var okej. Jag kände att präglingen verkligen var stark, min ande tycktes redan lämnat mig och var redan på väg till hoppberget. Jag såg i mina ögon hur den färdades genom gröna och bruna färger. Allt var otydligt.
"Jag sa det", sa Laila lite irriterat. "Men, somsagt. Jag är orolig att det kan ha hänt något"
Det räckte för mig, oro for över mig som om någon kastat kallt vatten i mitt ansikte.
"Jag går och kollar", sa jag snabbt och la på luren. Jag slängde telefonen på sängen. Jag sprang det fortaste jag kunde ur huset, när jag kommit en liten bit in i skogen slängde jag i väg mina byxor och bytte form. Det gick ovanligt lätt, kanske för att jag nu ville så fort som möjligt till hoppberget. Hon måste vara okej.
Det förvånade mig att Embry var i varg-form just nu, han skulle ju inte patrullera nu. Han hörde mina tankar och koncentrerade sig på att visa mig något. Jag var inte så långt i från hoppberget nu, bara någon kilometer kvar. Jag såg ur Embrys ögon Elen, min Elena. Embry hade kanske hört henne när han var på väg hem och vakade över henne åt mig. Jag saktade ner men var fortfarande på väg mot hoppberget. Oron växte ytterligare när jag såg att hon reste sig från en sten och gick mot kanten för att titta ner. Jag ökade min fart . Mina tassar dunsade med väldigt små mellanrum mot marken. Mina tassar började nästan göra ont. Jag skulle snart vara framme, bara inget drastiskt skulle hända nu.

Jag traskade raskt över stranden mot hoppberget. Stranden kändes mycket ödsligare och skrämmande ut utan min varma Jacob vid min sida. Jacob hade varit väldigt varm, först trodde jag att han kanske hade feber eller något men han var ju så brännande het, nästan lika brännande som en stekpanna. Jag kom ihåg hur hans hud hade bränt obehagligt mot min men jag hade neturaliserat mitt ansikte, jag ville inte att han skulle släppa ner mig. Jag funderade en stund då jag klättrade uppför den branta klippan. Tänk om Jacob var allvarligt sjuk?
Jag skulle inte klara av om han försvann ur mitt liv, jag skulle dö. Dö av oförklarad kärlek.

Jag hade äntligen överstigit klippan, det hade varit svårt och jag hade nästan ramlat ner ett par gånger. Det kanske inte hade varit en så bra idé att klättra själv. Jag kastade hastigt blicken över platsen, ingen Jacob syntes till. Jag hade inte trott att han skulle vara här heller. Men en liten gnista hopp hade tänts när jag börjat klättra, men det var onödigt. Nu var jag bara väldigt besviken. Jag började gå runt på platsen och titta, jag hittade en perfekt sten som jag satte mig på och tittade allvarligt ut över havet. Det såg så skrämmande ut här uppifrån, alldeles stort, grått och outforskat för min del.
Jag hörde ett brak av kvistar bakom mig, jag reste mig fort upp och vände mig om. Rädslan bet tag i mig, snälla inte vargen. Den får inte ha kommit för att döda mig också.

Jag var på väg lufsande genom skogen, mina tassar dunkade hårt mot marken. I mitt huvud hörde jag hur Sam bad oss alla att samlas, vi skulle samlas på ängen så fort som möjligt. Han anstängde sig hårt för att inte tänka på det, men jag fick höra något svagt och fara. Jag ökade farten och mina tassavtryck blev djupare.
Jag hörde hur Embry kommit fram till ängen, han hade väl närmast. Jag såg i Quils perspektiv hur han närmade sig ängen, jag kände igen de stora klungorna av granar som jag sprungit förbi för bara några dagar sedan, då jag jagade den nyfödda vampyren.
Jag kom fram på ängen, lera sprutade upp på sidorna om mig när jag klampade fram. Jag satte mig till höger om Sam och tittade mig omkring, jag såg att det bara var Seth som saknades nu. Han dök upp bara någon minut senare flåsandes och pälsen insmord med kvistar och kottar.
Bra, sa sam när Seth satte sig. Carlisle ringde mig, Alice hade tydligen fått en syn.
Jag kände på hans röst att han var orolig ,han darrade. Jag reste ragg och morrade lågt.
Jaha, vad hade hon sett?, tänkte Seth.
Hon hade sett en av de nyfödda vampyrerna, en som försvunnit under kriget, vi hade inte hunnit döda honom, sa Sam. Ingen märkte när han försvann och nu håller han tydligen på att samlar en armé, men inte för att förinta Cullens som Victoria gjorde ..
Vad är armén till för?, tänkte Leah förbryllat.
Sam kunde inte låta bli att tänka på det längre.
För att förinta oss, vi vargar är ett hot mot vampyrsamhället.
Hela flocken reste sig kvickt och morrade argt. Skulle någon nyfödd ha samlat en armé för att döda oss? Det skrämde mig inte alls. Vi kunde stå emot nyfödda, vi hade vunnit över dem förut.
När skulle de komma?, tänkte Paul och visade tänderna.
En månad, tänkte Sam suckandes. Ungefär, men vi kommer vinna så klart. Det gjorde vi ju sist. Han nickade åt mig.
Jaha, varför är du så orolig för då?, undrade Paul.
Sams ögon smalnade och Paul fällde öronen bakåt.
För att han lyckades fly, bara därför.
Jag hade ingen lust att ägna det här så mycket tankar nu, klockan var snart middagstid och jag var jätte hungrig. Plus att jag kände för en tupplur.
Ja, jacob, sa Sam. Jag tycker inte det här verkar så svårt men det är en sak till innan du får gå. Elena.
Vad är det med henne, tänkte jag och hennes vackra ansikte dök upp framför mig.
Du måste berätta, hon har dock inte påverkats så mycket av incidenten med dig men, hon kan ju få för sig att ringa jägare så du får berätta, jag ger dig tillåtelse som din alfahane, sa Sam och satte sig.
Okej, sa jag. Nu på en gång?
Resten av flocken satte sig med en duns men jag förblev kvar stående, en frisk vind kom smygande och rufsade min päls.
Alltså, vi kan väl berätta historierna igen. Vore det inte bra om hon fick höra dem efteråt?
Jag funderade lite snabbt, kanske men skulle hon inte bli rädd av det? Vad vi gör, men i så fall skulle hon få reda på det efteråt, berättelserna alltså.
Du kan gå, sa Sam bestämt.
Jag andades och vände mig om och sprang mot skogen hem.

Laila mådde bra, hon hade vaknat och låg och drack lite vatten då jag kom in i vardagsrummet. Hon satt upp med några mjuka kuddar bakom ryggen.
"Mår du bra nu?", stammade jag fram.
"Japp", sa Laila hur glad som helst. "Värsta snygga killen som bar mig"
Jag log, det kändes som en lättnad över att hon lagt Jacob åt sidan. För mig, konstigt nog kändes det som om hon försökt ta honom i från mig. Hon hade ju inte gjort något, men det var den där obehagliga magkänslan som stört mig.
"Embry", sa jag. "Aa, han är lite söt"
"Söt!", utbrast Laila. "Snygg är det rätta ordet"
Jag blinkade med ena ögat och satte mig på soffkanten.
"Synd att ni inte kunde titta på berget", sa Laila och sörplade.
"Vi?"
"Ja", sa Laila. "Eller, han verkade väldigt exalterad över att visa dig det"
Jag tittade lite förbryllat på henne. "Vad menar du?"
Laila tittade skeptiskt på mig tillbaka som om hon precis förklarat världens lättaste sak, som vad 1+1 blir.
"Ja, jag såg det på honom"
Skuldkänslor svallade över mig vid hennes ord. Hade jag gjort Jacob besviken?
"Gå", sa Laila och föste bort mig. "Han kanske väntar där"
Jag funderade lite, skulle Jacob verkligen gå till hoppberget själv efter det som hänt? Jag kom inte på någon förklaring varför han skulle gå dit utan mig, om han nu ville visa det för mig.
"Jaha", sa jag. "Vi ses sen"
"Hälsa Embry", ropade Laila när jag gått mot hallen. Jag nickade till svar.
I hallen mötte jag mamma som bar på mat och dryck till Laila. "Ska du ut igen och utan Laila?"
"Ja", sa jag. "Jacob"
Mamma tittade oroligt men endå nyfiket på mig. "Ramla inte du också"
Jag drog på mig den sista stöveln med ett hårt stamp. "Jacob är med mig"
Mamma fnös. "Det var han ju förut också, och ändå ramlade Laila" Hon himlade med ögonen.
Jag vinkade lite lätt och gick mot berget, där troligen Jacob väntade. Fast det var inte så stor chans att han skulle vara det kändes det som.

Jag bar henne hela vägen hem till henne, jag behöver inte anstränga mig så mycket, hon vägde kanske runt 55 kilo. Och det var lätt.
Under hela vägen hade hon sitt ansikte lutat mot min axel, hennes hår kittlade då och då min kind när det blåste kalla vindar. Jag kände på henne att hon skakade så jag tog större tag om henne så hon skulle bli varmare. Till sist kom vi fram, Embry stod lutad mot ytterdörren och flåsade lite, han var trött. Jag släppte försiktigt och varligt ner Elena på marken. Hon skakade till, men sedan gick hon med bestämda steg till dörren, Embry steg åt sidan och hon gick in.
Vi hörde hur hon pratade lugnt med sin familj om vad som hänt, sedan hörde vi flera klampande fötter som rörde sig mot oss. Hennes pappa kom först, han var alldeles röd i ansiktet, sedan kom hennes mamma. Hon såg lugn ut. Elenas pappa kastade arga blickar på både mig och Embry innan han tog Laila i från Embry.
"Ni ska ta det lugnt med tjejer", sa han rytande och försvann in. Jag tyckte det han sa lät lite orättvist, visst jag kunde ha hjälpt Laila med men hon kunde ha sagt till att hon behöve hjälp.
"Bra att ni tog hem henne", sa Elenas mamma och försvann in. Dörren slogs igen bakom henne, men en sekund senare kom Elena ut genom dörren igen. Hon stängde den försiktigt och gick mot mig, Embry följde lunkade efter henne med ett sorgset ansikte.
När hon kom fram till mig tackade hon mig för den här korta dagen och gav mig en kram. Jag kände hur jag hade lust att svimma, så bra kändes det.
"Tack Embry", sa Elena när hon släppt taget om mig.
"Ingen orsak", sa Embry. Han vinkade hejdå och började gå hem.
"Jo Elena", sa jag och började gräva i fickan. Hon tittade nyfiket på mig. Jag tog fram den fina kompassen och räckte över den. "Jag hittade den"
Hennes ögon blev stora av förvåning när hon tog emot sin kompass. Den enda skillnaden sedan hon senast såg den var att den var lite nött i kanterna och en spricka slingrade sig över glaset. "Var hittade du den här?"
"Ehm ..", svarade jag, jag var inte beredd på den här frågan, men jag kan ju inte ljuga för henne. "I skogen"
"Jacob, du får inte vara i skogen"
Jag blev snopen, vadå inte får vara i skogen. "Varför inte då?"
"Därför att ... ", började hon och snytade till. Hon kastade en försiktig blick bakåt mot skogen. "Jag blev nästan attackerad av en varg"
Nu blev jag nervös, jag visste inte om jag ville berätta för henne om varg-grejen än. Det kunde ju förstöra henne på grund av det jag gjorde framför hennes ögon. "Va!", sa jag och försökte låta förvånad.
"Ja", sa hon och torkade sig under ögonen. "Den dödade en människa framför mina ögon"
Jag tog henne i min famn igen medans jag tänkte. Hon hade inte listat ut att det var en vampyr som vargen, alltså jag, förintat.
"Bra att du klarade dig" Det var allt jag kunde få fram.
Hennes iskalla händer lades om min nacke, jag fick den obehagliga känslan att hon skulle kyssa mig. Jag ville det, men det kändes inte som rätt tidpunkt och jag vill inte att hon ska göra något hon kan ångra när hon får reda på vad jag är. Jag var tvungen att prata med flocken, jag var tvungen att säga det till henne. Vi fick inte säga det till någon, men det här var ett nödläge. Hon höll på att dö av chock, hon skulle bära med sig det här hela livet. Jag skulle inte låta min Elena bli deprimerad.
"Du", sa jag och drog mig ifrån. "Jag måste tyvärr gå"
Hennes ögon fylldes på med nya tårar, hon drog efter andan och tittade på mig.
"Okej", sa hon bara. Hon vände om och gick mot huset.
Jag kände att jag kanske hade sårat henne. Borde jag sagt något mer? Borde jag kramat henne längre? En massa förslag på vad jag kunde ha gjort vimlade runt i min skalle.
"Vi ses", sa jag innan dörren slog igen. Sedan gick jag nedstämd till skogen för att byta skepnad.

Laila låg nere på marken med ansiktet pressat mot sanden, det var en hemsk och fasanfull syn. Jag skrek ett hest skrik och försökte klättra ner mot henne, hon rörde sig inte. Mitt hjärta stod still av fasa. Jacob hade redan hur lätt som helst hoppat nedför klippavsatsen och han hade vänt på hennes ansikte, det var lite rött av sanden som gniddit mot hennes ansikte.
"LAILA!", skrek jag och försökte komma ner. Jag tog ett par steg och höll på att tappa balansen. Jag måste ner till henne.  
Jag såg i ögonvrån hur Jacob kollade om hon andades, jag hade min blick riktad borta i horisonten så jag inte skulle titta ner.
Ett par snabba steg över en skreva och jag fick fottag och kunde vända mig om och ta mig ner snabbare. Jacob hade uppmärkssamheten riktad mot Laila. Varför hjälpte han inte mig? Var Laila död? Nej, det fick hon inte vara. Jag tvingade bort tanken då jag hoppade ner på sanden, jag snubblade till och tog mig snabbt upp och sprang den lilla biten mot Laila. Jag var anfådd, klättringen ner hade varit väldigt ansträngande.
"Hon andas", sa Jacob tyst när jag tryckte örat mot hennes mun. "Hon har bara svimmat" Jag i frågasatte inte hur han visste det, hon kanske hade fått hjärnskakning.
Jag ryckte lite lätt i Lailas arm, av min beröring öppnade hon sakta ögonen och tittade på oss. "Ta hem mig", viskade hon och slöt ögonen igen.
Jag såg snopen ut i ansiktet, kunde hon verkligen inte gå eller spelade hon bara? Oron hade blåsit bort när hon hade öppnat ögonen, men den ven tillbaka när jag tänkte på att Laila aldrig skulle ljuga. Inte för mig.

Jacob lyfte lätt upp Laila i sin famn och gick över stranden med mig småspringande bredvid. Jag blev lite avundsjuk på henne.
När Jacob konkat Laila över halva stranden och jag flåsande kom i kapp dem hörde vi båda en röst bakom oss.
"Jacob, vad händer?" Vi vände oss båda om och såg Embry komma springande efter oss. Han hade inte någon tröja på sig vilket gjorde mig distraherad.
"Elenas kompis ramlade när vi skulle till hoppberget. Hon har bara svimmat", svarade Jacob.
Bara, tänkte jag. Bara. Vilket ord.
"Bara?", frågade Embry och stannade bredvid oss. Han verkade tänka i mina banor. Han kastade en blick på Laila. "Jag bär henne så tar du hand om henne" Han nickade åt mig. Jag kände förvånat över mina kinder, de var helt våta av tårar.
Jacob gav försiktigt Laila till Embry, han började gå hemåt mig. Jacob suckade och la armen om min midja. Jag snyftade till, då drog han mig intill sig hårt.
"Det är ingen fara", sa han och tryckte mig intill sig hårdare. "Hon kommer klara sig"
Jag la mina våta händer mot hans varma bröstkorg. Trygghet och omtanke var det enda som dunkade i mina tankar. Han brydde sig om mig, jag kände det när jag la min hand över hans dunkade hjärta. Hur visste jag inte men det kändes. Jag i hans famn, det var det enda som betydde något. Jag hade lust att sträcka på halsen och kyssa honom, då släppte han mig och lyfte upp mig istället.
"Nu när vi äntligen får träffas så ska allt gå åt pipan, det är typiskt", sa han och skrattade.
Jag log åt hans skratt, det lät så gulligt. Som när en bebis skrattade fast hans skratt var mer manligt.
"Du och jag får väl ses själva någon gång", sa jag och la armen om hans hals och lutade mig mot honom. "Laila åker om några dagar, då ses vi"
"Ja", sa han och började gå. "Jag längtar redan"
Jag fnittrade lite flickaktigt, jag längtade med. Som tusan.

Min kropp pumpade runt glädjen som uppstod när jag såg Jacob. Jag var i hans famn, hans varma trygga famn. Äntligen.
Efter några sekunder drog jag mig i från honom, inte för att jag inte ville stanna kvar utan för att Laila ville säkert hälsa. Han såg lite snopen ut, som om han ville ha hållt mig i sin famn längre, det kunde han få tyckte jag men nu var det ju Laila som stod bakom mig med ett fånigt flin i ansiktet.
"Det här är Jacob", sa jag glatt. Laila såg ut som om hon skulle dö, hennes blick hade följt Jacobs kropp upp och ner några gånger, för varje gång blev hon mer betagen. Jag vet, han är underbar.
Jacob tog några steg fram och grep Lailas hand. "Jacob", sa han bestämt. Jag fnissade till. Han log sitt gulliga leende mot mig.
"Laila", sa Laila lite darrande. Jag blev lite förvånad. När Laila träffade en kille brukade hon vara framåtriktad och slutade nästan aldrig prata men nu tycktes det som om orden fastnat någonstans i halsen.
"Så ... ", sa jag för att bryta den påträngande tystnaden. "Vad ska vi göra?" Jag gick och ställde mig bredvid Jacob som la armen om min midja. Mina kinder hettade och knäna började ge vika.
Laila tittade som hastigast på Jacob innan hon tittade på mig lite oskyldigt som om hon hade förbjudna tankar. En irritation började ta fart inom mig. Jacob är min Laila, du har lovat det. Han har armen om min midja! Jag hade lust att peka på hans arm för att visa henne det.
Då gick det hela upp för mig, han hade sin varma arm om min midja. Det måste betyda något, kanske hade han blivit kär i mig under vår långa vistelse i från varandra, hoppades jag.
"Ja, om man ska göra något kul måste vi kanske gå hem till någon, men annars kan man ju bara sitta och snacka" Han log mot mig, och jag mot honom.
Den här önskningen gav mig dåligt samvete, men jag önskade faktiskt att Laila aldrig kommit, att jag skulle ha haft Jacob för mig själv.
"Ja, visst", svarade Laila och log. Mina ögon smalnade, jag hatade falska leenden.
"Mm", sa Jacob lite frånvarande. "Vi kan gå till hoppberget"
Han pekade med ett finger upp mot ett berg till höger om oss, jag tyckte att berget såg ut som vilket berg som helst. Bergen smälte ihop i varandra och jag fattade inte hur han kunde hålla koll på ett speciellt berg.
"Aa", sa Laila och kikade på Jacob i smyg, hon trodde att jag inte såg. Mina ögon blev till smala ormspringor.
"Då går vi då", han drog mig med sig över stranden bort mot klipporna, Laila gick bredvid mig och småpratade. Jag svarade bara lite halvt.
När jag hade gått över den blöta sanden med hjälp av Jacobs trygga arm skulle vi klättra uppför berget.
"Ingen fara", sa Jacob när han såg mitt ansiktsutryck. Han tog min hand och glädjen sjöd i mig som en kokande gryta. Hans hand var väldigt varm, nästan het. Det var lite konstigt eftersom det var lite småkyligt i luften och mina egna händer var kalla som is.
Han hjälpte mig upp en bit och sedan hörde jag Lailas avlägsna skrik där nere, jag frös till och tittade förskräckt ner.

Jag var på väg ner mot stranden. Jag försökte hålla ryggen rak men jag liksom kröp ihop med huvudet riktat mot marken. Herregud, jag kunde väl inte vara rädd för henne? Nej, bara så nervös att jag trodde jag skulle dö. Kunde man verkligen älska någon så mycket att man var rädd för att träffa den personen? Men jag var ju präglad, men jag hade insett att jag älskade Elena också. Otroligt mycket. Så här hade jag inte ens kännt för Bella och hon hade jag älskat jätte mycket, men triangeldramat hade Edward till sist vunnit. Men det störde mig inte nu.
Jag kände på utbuktningen på min ficka, där låg kompassen. Hennes kompass. Jag hade bestämt mig för att ge den till henne och säga att jag hittat den.
Stranden började närma sig borta i horisonten, saltlukten slog mot mig, det var obehagligt. Saltlukten sved i min näsa som när man druckit läsk och och rapar till och kolsyran åker upp igen. Det är obehagligt. Mina ben lämnade mitt raka spår mot stranden och började svänga runt fram och tillbaka. Jag stannade till.
Andas Jacob, sa jag till mig själv och tog ett dussin djupa andetag innan jag satte fart igen lite snabbare. Fem minuter kvar.

Jag stod på stranden och stampade otåligt med fötterna. Nu var klockan tre. Jag hörde två personer som pratade med varandra, deras röster följde med vinden. Den ena rösten kände jag inte alls igen, men det andra skrattade till och jag kunde inte låta bli att le. Det var hon som kom. Elena. Jag skulle äntligen få träffa henne igen. Jag försökte andas lugnare när jag såg hennes kompis och hon själv komma fram bakom klipporna. Vinden blåste förbi och Elena fick håret i ansiktet, hon tog bort det med en lätt viftning med handen. Då fick hon syn på mig och hennes ansikte brast ut i ett stort leende. Hon var sötare än jag mindes. Hon pekade lite snabbt på mig för sin kompis men hennes ansikte såg jag inte, jag hade bara ögonen på Elena. Julia sprang de sista metrarna fram till mig, till min förvåning slängde hon sig i min famn. Jag kramade om henne, det kändes inte konstigt, bara helt naturligt.
"Äntligen", hörde jag henne viska.
Jag log brett och vilade min kind mot hennes hår.
"Äntligen", viskade jag tillbaka.

Laila klev ur bilen på ostadiga ben efter bilturen och tittade sig lite undrat omkring. Min pappa gick in i huset och lämnade mig och min bästa vän ensamma kvar. Jag gick runt och såg hur hon såg lite skeptisk ut i ansiktet. Laila var en stads-människa, naturen var inte hennes starka sida. Fattade inte egentligen varför hon överhuvudtaget kommit då om hon hatade naturen så mycket, och regn för den delen, men hon var ju min bästa vän. Hon ville väl träffa mig.
"Visst är det fint här?", sa jag lite retsamt.
Hon tittade på mig retsamt tillbaka, sedan log hon sitt vanliga spralliga leende. "Jag ska nog trivas"
Laila kastade en ängslig blick ner mot det mörka havet nedanför kullen. "Jag vill nog inte bada"
Jag skrattade till. "Jag har inte gjort det själv än."
Hon tittade lite undrande på mig, som om hon frågade mig med blicken. 'Vad har du hållt på med under de här två veckorna?'. Det verkade som om hon fick svar på sina tankar, hon tog mig under armen och drog mig in i huset utan ett ord mer.

Dagen flöt på lika sakta som vilken dag som helst, fast det var inte en vanlig dag för mig. Laila hade kommit. Och jag skulle träffa Jacob. Snart. Mina tankar vandrade oftare än vanligt bort mot Jacob. Laila fick säga åt mig skarpt då vi spelade monopol då jag helt plötsligt under spelets gång satt med tankarna ute i rymden långt borta. Jag var väldigt nervös och försvann från nutiden ganska lätt just nu. Snart. Bara 3 timmar kvar tills klockan 15.
Lunchen skulle inte kunna gå ner i min mage kände jag när vi satt vid bordet. De andra pratade med Leila om det som hänt i stan och smaskade på. Jag märke ju närmare tiden för vårt möte med Jacob kom blev Laila också mer nervös. Jag såg det på hennes flackande blick och hennes färg i ansiktet hade fått en grådaskig ton.

Det var bara en ynka timme kvar till mötet med den personen som betydde allt för mig. Min mage snurrade runt som en flock ilskna bin och gjorde mig illamående. Jag kunde inte första varför Laila var så nervös, det var min Jacob vi skulle träffa. Jag kallade honom för min för han var min mer än Lailas, det hade hon lovat. Hon skulle inte ta honom även fast han skulle vara den snyggaste killen hon sett.
När vi satt i mitt rum började Laila ta på sig smink, jag tyckte hon passade bättre utan men jag sa inget. Vet inte riktigt varför. Jag själv hade bara tagit på mig lite mascara. Det räckte tyckte jag.
Jag tittade ner på mina händer, de skakade lätt. Jag försökte intala mig själv att det här inte var så farligt men jag lyssnade inte. Ibland var jag verkligen jobbig.
"Ska vi gå?", frågade Laila och smackade med läpparna mot mig.
Oh herregud.
"Ja", sa jag lite förvånad över att klockan redan var så mycket.
Vi lämnade rummet kvickt, jag på ostadiga ben. Nu var det dags, men jag kände mig verkligen inte redo, men mitt hjärta var tydligen det. Det dunkade så hårt i halsgropen att jag var rädd att det skulle hoppa iväg.

Jag skulle träffa henne och hennes kompis om bara några timmar. Sedan jag pratade med henne igår hade jag gått runt som en idiot och flinat hela tiden. Jag letade runt i min ficka och tog fram min mobil, min mobil kändes helig nu när jag hade hennes mobilnummer där. Jag tvekade vid hennes nummer om jag skulle ringa, för kanske hundrade gången idag. Jag var inte säker på om jag ville störa henne och hennes kompis, de hade ju inte setts på ett tag så det var nog bäst att lämna dem i fred just nu.
När jag besviket stoppade ner mobilen igen kände jag något annat i min ficka, något spetsigt och kallt. Jag tog försiktigt upp föremålet. Den var hennes kompass som jag hittat igår utanför hennes hus. Jag kände ett sting i hjärtat av obehag när jag tänkte på hur mycket händelsen med mig som varulv kunde ha påverkat henne. Jag smekte försiktigt på den och en liten doft av henne spred sig i rummet, den hade fortfarande lite kvar av hennes underbara doft även om den legat nertryckt i min ficka i snart ett dygn. Ett dygn. Hur hade Bella varit ett dygn efter hon blivit jagad av Laurent och vi i vargflocken kom och räddade henne? Hon hade varit rädd, men bara några dagar efter händelsen fick hon veta vad jag var för något. Elena hade gjort samma sak som Bella, sprungit därifrån det fortaste hon kunde hem. Men skulle Elena våga gå ut? Jag tvekade försiktigt vid en tanke om jag skulle gå och hämta henne, men det kanske skulle se konstigt ut.
Bara några timmar kvar, sedan skulle jag äntligen få se hennes vackra ansikte igen. Jag längtade.

Lailas ansikte sken upp i ännu ett leende då jag tog emot ena hennes väska. Smart av mig att ta hennes stora, mörkblå resväska istället för hennes handbagage. Jag släpade med mig väskan, men efter någon meter tog pappa tag i den och gick före ut mot bilen.
"Det är så tråkigt där hemma", sa Laila dystert då vi knallade vidare.
Jag visste inte vad jag skulle svara. "Okej"
"Men nog pratat om hemma", sa hon glatt. Oj, vad mycket vi pratat om det, tänkte jag ironsikt. "Jacob, då. Jag ser så fram emot att träffa honom" Hon blinkade med ena ögat åt mig. Vad menade hon med det?
"Öh", sa jag förvirrat. "Jag med, jag har inte träffat honom på ungefär en vecka"
"Oj", sa Laila förvånat och vi kom äntligen ut i solen, den värmde skönt. "Det va länge, jag skulle aldrig klara att vara i från någon jag gillade så lång tid"
Det är värre när man älskar någon.
"Ja", sa jag och föste Laila över övergångsstället. En bil stannade och tutade på oss. Leila, fräck som hon va, räckte fingret åt den sura gubben bakom ratten. Det gjorde inte honom direkt gladare men Leila är som hon är. Gör saker utan att tänka ibland.
"Ja, hur ser han ut då? Du har beskrivit lite men det är svårt att fatta.", sa Laila och svängde med väskan.
"Snygg, lång, fin kropp" Nu lät jag verkligen som en sån där fjortis-tjej som bara brydde sig om utseendet. "Han är jätte snäll, han förstår en när man pratar med honom. Hans leende ... "
Jag såg drömmande upp på den blåa himlen där hans leende blinkade till. Det såg lite konstigt ut med bara en mun i himlen.
"Han låter mumsig", sa Laila och fnittrade.
Jag öppnade hennes bildörr med en handryckning och hon satte sig i bilen. Jag önskade innerligt att hon skulle hålla tyst om Jacob när jag gick till min sida av bilen.
Jag satte mig i bilen lite dyster helt plötsligt, snälla Laila var tyst. Jag kände att det inte skulle kännas särskilt bra om pappa fick reda på det, men det tycker väl de flesta ungdomar om sina kärlekar. Mamma och pappa hade säkert redan glömt snyggingen som jag träffat i affären första dagen vi flyttade hit, hoppades jag.
Laila log mot mig. "Jag ser fram emot att träffa honom"
Pappa vände hastigt huvudet bakåt och tittade på mig, tragiskt, isen var bruten.
"Träffa vem?" Han tittade strängt på mig. Varför skulle pappor alltid överbeskydda sina döttrar?
Jag suckade, nu skulle jag få stå ut med att de visste. Det som hade varit så skönt att få ha något i fred för en gångs skull. "Han du vet, som jag träffade i affären. Kör nu!", tillade jag när någon tutade på oss för att få vår parkering.
Pappa körde igång bilen men han tittade fortfarande strängt på mig i bakspegeln, jag försökte inte titta där.
"Jaha, han är väl lite för gammal för dig"
"Nej, han är lika gammal som oss", sa Laila. Oh tack så mycket för att du lägger dig i. Jag visste att hon inte menade illa men ibland önskade jag att hon såg gränserna mellan att prata i enrum och att prata högt om något privat.
Pappa fnös åt Lailas ord. "Han är säkert tjogu år. Nej, jag gillar det inte Elena"
Jag tittade upp på hans blick i spegeln, den var orolig, inte arg.
"Pappa, jag känner honom. Han är snäll"
"Han käkar ändå steroider, det är därför han är så stor"
Jag suckade, hans blick hade förvandlats till skeptisk.
"Han är snygg", sa Laila. Sådant snackar man inte med mina föräldrar om flicka lilla, tänkte jag argt. "Men jag fattar inte varför det är så svårt för föräldrar att släppa iväg en. Mina föräldrar har gjort det"
"Jo, för vi vill beskydda er från våldtäktsmän och sådana killar som bara leker med ens känslor"
Ofta pappa kunde sånt, jag visste inte att han var så 'djup'.
"Ingen fara pappa, han är jätte snäll. Du kan få träffa honom någon gång"
"Det hoppas jag så jag kan godkänna honom"
Jag svarade inte nu, vi hade gått igenom den här disskussionen miljoner gånger. Pappa måste godkänna min pojkvän, men jag skulle inte låta honom förstöra min lycka. Det hördes på hans röst att han skulle ge Jacob underkänt.

Jag tittade ut genom fönstret då Laila började prata livligt om allt som hänt hemma, jag lyssnade med ett halvt öra när jag såg Forks köra förbi utanför fönstret, lite gladare än när det regnar. Mer folk var ute på gatorna och handlade, jag såg också flera ungdomsgäng vara ute och röra på sig. Otroligt.
"Mm, och så var jag och Lisa och shoppade, tänk att det var så billigt ..."
Jag mumlade lite så hon förstod att jag lyssnade, lite.
Bilen körde till sist in i skogen och förbi alla spetsiga tallar och granar. Pappa svängde av till vårt hus och sedan parkerade han och sa med en glad röst:
"Välkommen Laila till La push"

Jag vaknade på morgonen utvilad. Jag andades lugnt ut, min kropp hade äntligen besegrat chocken och jag kunde vara mig själv igen. Laila, min bästa vän, som jag saknat innerligt mycket under de ca två veckor jag bott här. Två veckor, ofta det bara gått så kort tid? Det hade hänt så otroligt mycket under den retsamma tiden. Jag hade träffat Jacob, den var den största och bästa händelsen. Han hade fått mitt liv att börja, jag fattade inte hur jag kunnat leva innan jag visste att han fanns. Laila skulle bli så avundsjuk när hon såg honom, hon letade alltid efter något nytt ögongodis som hon kunde lägga beslag på, men hon hade lovat heligt att hon inte skulle ta Jacob i från mig. Jag skulle aldrig kunna förlåta henne då. Jacob betydde allt för mig. Jag andades lyckligt. Att jag äntligen hittat honom igen fick min kropp att sprudla av glädje. Jag hade trott att han var borta men nu var han tillbaka i mitt liv. En behaglig bild dök upp i mitt huvud. Jacobs vackra rödbruna kropp nedstänkt med havsvatten, han log och närmade sig mig. Jag stönade tyst och reste mig från mitt drömmande. Vi skulle åka och hämta Laila om bara någon timme. Planet skulle landa klockan tio på morgonen så vi skulle bege oss av någon halvtimme innan.
Jag ställde mig framför spegeln och tittade in i mina ljusblå ögon. Jag kände mig vacker idag, kanske för att mitt ansikte inte längre pryddes av ett surt ansiktsutryck. Jag kammade igenom mitt hår och redde ut tovorna, sedan satte jag på mig ett par mörkblå jeans och slängde på mig en t-shirt. Laila skulle säkert kommentera det, men jag hade alltid slapp-kläder på loven och helgerna. Kanske skulle jag ta något bättre när jag nu sedan skulle träffa Jacob? Jag satte kvickt på mig mina vita plupp-örhängen och spände fast ett gammalt armband runt min handled. Det får duga för idag.
Jag gick snabbt ut i köket där pappa gjorde frukosten, som vanligt. Resten av familjen tänkte ta sovmorgon efter filmkvällen igår. Mamma, syrran och brorsan hade suttit och grinat och snorat till titanic. Att min 10-åriga brorsa grät till den fattade jag inte, men världen var full av överraskningar.
Pappa ställde snällt ner ett glas apelsin juice och en skål med gröt framför mig. Gröten kändes helt plötsligt lika motbjudande som om jag skulle äta tjocka äckliga maskar. Jag vände kvickt bort huvudet och andades djupt. Varför var jag nervös? För Lailas omdöme om Jacob?
Jag slevade i mig gröten, den hade förvandlats tillbaka till sitt ursprung, kanske hade jag hittat ursprunget till min nervositet.
Sedan satte jag frustande i mig juicen och satte skålen och glaset i disken.
"Hungrig idag?", frågade pappa och vände blad i tidningen.
"Nja, jag tänkte gå och vila lite till"
Jag hade bestämt mig för att förbereda mig som bäst för mötet med Jacob senare idag så skulle jag fundera ut lite bra samtalsämnen. 'Var har du varit och vad har du gjort?' trodde jag inte skulle funka. Kanske intressen eller sådant. Nej, det var för vanligt. Jag dunkade lätt handen mot pannan då jag satte mig i soffan i vardagsrummet.
"Tänk Elena tänk"

Pappa och jag satt i bilen och körde genom Forks. Jag hade inte varit uppe i staden på jätte länge, jag hade varit nere i La push den mesta tiden. Jag rös till, vargen. Att jag ens klarade springa ut till bilen var helt otroligt. Forks highschool körde vi förbi i solskenet, jag tittade dystert upp där jag om några månader skulle tillbringa några år av mitt liv.
Vi kom fram till flygplatsen, pappa körde av vägen och parkerade bilen. Vi gick in i byggnaden och väntade på att Laila skulle dyka upp. Mitt ansikte hade återigen fått sitt dystra ansiktsutryck fastklistrat.
"Le lite", sa pappa som om han läst mina tankar.
Jag log ett fejkat leende i rättan tid för bara några meter i från mig kom Laila springande med väskorna i högsta hugg.
"Hej", skrek Laila förljust och kom fram.
"Hej", sa jag glatt. Mitt leende var nu alldeles äkta.
"Jag har saknat dig", sa Laila och slängde armarna om mig i en stor kram.
"Jag har saknat dig med", sa jag när hon släppt mig. Jag mötte hennes blåa ögon och mina egna ögon släppte ifrån sig några ensamma tårar.

Jag staplade fram så fort jag kunde. Jag hade helt glömt bort mötet med vargen för bara några få timmar tidigare idag.
Det tog oerhört lång tid att komma fram, mina ben betedde sig som ben gör när man drömmer att man inte kommer någonstans, som om man sprang i kvicksand.
Måste träffa Quil, tänkte jag bestämt när jag såg stranden. En lång kille med samma hy som Jacob stod på mitten av stranden och pratade med någon. Men ingen av dem var Jacob, Jacob var mycket större.
Min fart sänktes betydligt när jag till sist, efter ungefär 100 år kändes det som, när jag sprang över stranden. De båda killarna vände sig om när jag var cirka 50 meter ifrån dem. Det var lite pinsamt, de tittade på mig hela vägen innan jag kom fram till dem.
Jag rättade fort till håret så det låg rätt och kände mig om kinderna, de var varma, perfekt, de var säkert helt rosiga.
Jag tittade sedan upp på de båda männens ansikten, de måste vara män, i varje fall unga. Ingen i min ålder var väl så där stor? I och för sig, Jacob såg också ut så och vi var lika gamla.
Båda deras ansikten log glatt åt mig. "Hej", sa den ena. "Jag heter Quil"
"Hej", svarade jag och andades ut efter springningen. Båda killarna var söta men den andra var sötare om jag ska vara ärlig. Sluta, sa jag till mig själv. Du gillar Jacob, ingen annan.
"Är du Elena?", frågade den sötare killen. Jag blev helt stel av skräck, hur visste han vem jag var?
"Ja.. ", sa jag prövande. Quil tittade på mig med höga ögonbryn.
"Det där är Embry", sa Quil och boxade till Embry på armen. Embry grimarserade lite innan han tittade på mig.
"Jacob har pratat om dig", sa Embry.
"Jaha", sa jag. Inom mig sjöd jag av gläde, han hade pratat om mig med sina vänner, kanske han .. ? "Var är han?"
Quils leende bleknade. "Idag borta. Imorgon, här"
"Oh", sa jag. "Kan ni inte ringa honom och säga att jag gärna vill träffa honom"
Quil blinkade och fiskade upp en mobil, Embry såg sur ut. Han tittade på Quils mobil som om det vore en gift orm. Min blick drogs till Quil som slog ett nummer och satte luren mot örat.
Spänningen var oliglig för mig.
"Tja Jake, det är Quil", sa Quil och fnittrade lite. En paus då Jacob i andra luren svarade. Oh, jag skulle kanske träffa honom redan imorgon, då kommer Leila också!
"Du Jake", sa Quil. "Jag har en dam här som gärna skulle vilja prata med dig"
Jag frös till is, skulle jag få prata med honom, nu? Vad skulle jag säga?
"Vem tror du?", frågade Quil. "Det är inte Leah så du har nog bara ett alternativ kvar"
Quil blinkade åt mig och skrattade.
"Nej Jake, det är inte Bella heller, okej då har du bara ett alternativ kvar nu då"
Jag väntade förväntansfullt, kanske skulle jag fråga var han varit.
"Pucko, vet du inte?", frågade Quil. "Det är Elena"
Det blev tyst, nu visste han att jag var här. Jag andades djupt, glädjen for i mig okontrollerat.
"Jake, är du kvar?"
Han svarade, jag såg det på Quils min. Embry stod och studsade nervöst bredvid honom. Varför var han nervös?
Quil tog luren från örat, höll för med ena handen och viskade åt mig. "Jag trodde han svimmade först" Han skrattade och satte luren mot örat igen.
"Ja, det kan du få." Han tog luren från örat en andra gång och räckte mobilen till mig. Jag tog emot mobilen med fumliga fingrar och satte luren mot örat. Jag andades innan jag sa något, min andning hördes konstigt i mobilen.
"Jacob, det är jag. Elena", sa jag nervöst.
"Hej", sa Jacob. Han lät glad.
Gud vad jag hade saknat hans röst, den var så vacker, så magnifik.
"Hej", sa jag. "Var har du varit?"
"Förlåt", sa Jacob ledsamt. Jag mindes när jag hörde hans sorgsna röst vad jag känt då han inte dykt upp på stranden för ungefär en vecka sedan. "Det uppstod komplikationer, jag är ledsen. Kan vi inte ses någon annan gång. Imorgon?"
Mitt hjärta hoppade av glädje, jag misstänkte att det syntes genom mina ögon hur glad jag blev av att tala med honom. Jag försökte hålla mitt ansiktsutryck neutralt, det kändes inte helt rätt att visa mitt stora leende framför Quil och Embry just nu. De lyssnade på allt jag sa och det kändes lite pinsamt.
"Ja, visst", svarade jag. "Min kompis kommer hit med flyget imorgon men är det okej om hon följer med imorgon?"
"Ja", sa Jacob stelt. Det kändes på ett bra sätt att han helst ville träffa mig ensam.
"Hon stannar bara några dagar", sa jag. "Hon är jätte snäll, du kommer gilla henne"
Jag hörde på Jacobs röst att han log, konstigt nog kan man göra det ibland. "Visst, vi kan väl ses klockan tre på stranden imorgon eftermiddag?"
"Perfekt", sa jag. "Då ses vi"
"Vänta", sa Jacob. "Kan jag få ditt mobilnummer"
Jag log och sa siffrorna till honom. Han upprepade dem efter mig och lade dem på minnet.
"Hejdå", sa Jacob. "Vi ses imorgon"
"Ja", sa jag längtansfullt. "Hejdå"
Jag stängde försiktigt av mobilen. Mina fingrar lydde mig inte, de var alldeles för mjuka och kittlande.
Jag gav Quil tillbaka sin mobil och tackade. Han log och sa att han var tvungen och gå. Jag vinkade hejdå till grabbarna och begav mig på väg hemåt.

Jag tog upp min egen mobil ur jeansfickan och knappade in Jacobs nummer och sparade.
Jag funderade, skulle jag ringa Laila och berätta? Jag kastade en blick upp på molnen som svävade förbi, alldeles omedvetna om vad glädje och kärlek var för något.
Jag behövde inte ringa henne själv, när jag precis kommit ifrån den otäcka sanden och äntligen fick gå på plan mark igen vibrerade min mobil i min hand.
"Elena", svarade jag glatt.
"Hej gumman", sa Lailas röst. "Jag kommer imorgon"
"Jag vet", sa jag roat. "Det ska bli så kul"
"Jaaa", nästan skrek Laila. "Oh gud vad jag saknar dig"
"Saknar dig med", sa jag.
"Träffat Jacob än då?" Hon lät medlidande med min bortblåsta sorg som inte längre fanns. Jag rös till när vargen dök upp igen, herregud. Jag är utomhus.
Jag skyndade på och såg huset komma fram i fjärran. "Pratade med han i telefon nyss"
"Nehe", sa Laila.
"Jo", sa jag. "Du kommer träffa honom imorgon"
"Gud vad kul", sa Laila. "Jag lovar att inte lägga beslag på honom"
"Hahaha", skrattade jag nervöst. Jag tittade mig oroligt omkring på skogen. Vargen kommer inte ta dig.
Men, sa en annan röst i mitt huvud. Den dödade en människa.
TYST, skrek jag till mig själv och mitt medvetande kom tillbaka till verkligheten.
"Laila, han har nästan lika snygga kill-kompisar"
"Oh herregud, jag vill komma nu", tjöt hon.
"Jaja, men du. Jag ska in nu. Vi ses imorgon"
"Vänta, vad heter hans kompisar?"
Jag suckade. "Har träffat två av dem, Quil och Embry"
"Mjau", skrattade Laila.
Jag skrattade åt hennes ljud.
"Puss puss", sa Laila och hon försvann.
Jag sprang uppfarten upp mot huset och drämde igen dörren efter mig när jag kom in. Hur ska jag kunna gå ut och träffa Jacob när jag är så här rädd? Jag hade i och för sig gått ut utan att jag kom ihåg, och jag hade Laila med mig. Men, om det nu fanns en människo-ätande varg här omkring skulle jag vilja att den försvann härifrån, för alltid.

Jag andades tungt, ängslan började sjuda i mig. Jag riktade blicken stadigt mot TVn, jag försökte att inte blunda, det var svårt. Jag fick ta till all min kraft för att inte springa iväg och skrika. Vargen. Det var allt jag tänkte på. Jag hade aldrig varit så här rädd förut, mitt hjärta dunkade så hårt att jag var rädd att det snart skulle gå sönder. Den hade varit så skräckinjagande, en bild i mitt huvud kom fram. Vargen som snabbt lunkade in i huset och såg mig i soffan då den såg mig och förintade mig från den här världen.
Jag pep hest och tog skydd under filten. Där var det mörkt och tryggt.
Efter någon minut då jag legat och skakat okontrollerat under filmen kikade jag fram lite försiktigt över kanten.
Simon tittade konstigt på mig från andra sidan rummet, jag hade flyttat mig bort till andra sidan soffan.
"Vad gör du?", frågade han.
Jag andades tungt, fortfarande orolig över att jag nästan trott att vargen skulle komma, men jag hörde ju fotsteg. All förvirring hade tydligen förstört min hjärna lite också.
"Nej, inget", svarade jag i en utandning. "Frös lite"
Simon trodde på min lögn, log och hoppade upp bredvid mig i soffan.
Vi tittade på simpsons tillsammans en stund innan jag började prata igen.
"Vad gjorde ni ute?", frågade jag snällt.
"Vi lekte på stranden", sa han. "Vi träffade någon stor kille också"
Jag hoppade till vid hans sista mening. En stor kille? Jacob, jacob måste det vara. Det måste vara han.
"Vad hette han?", frågade jag lugnt, men det var svårt.
"Quil", svarade Simon. "Hans mamma hade ju den där butiken"
Jag andades besviket ut, jag hade hållt andan i väntan på att han skulle säga 'Jacob'. Jag mindes vem Quils mamma var, en glad kvinna. Hon hade gett mig en liten träfigur av en varg, jag ryste när bilden av den riktiga vargen dök upp igen.
"Quil", sa jag. "QUIL"
Jag flög upp ur soffan, Quil kände ju Jacob! Hon hade sagt det, Quils mamma.
Jag sprang mot hallen och tog på mig mina skor. Jag ignorerade Simons ropande frågor från vardagsrummet, jag skulle spara all min andning till springningen, min andning var nu väldigt snabb, förväntansfull.
Resten av familjen hade inte kommit hem, förhoppningsvis var de fortfarande kvar där nere och höll Quil kvar. Med skorna äntligen på och snörade slängde jag upp dörren och kutade allt vad mina ben kunde ner mot stranden.

Jag skakade okontrollerat. Den skräckinjagande vargen var det enda jag såg framför min grumliga blick. Gud vad den skämde mig. Rädslan blommade upp inom mig. Jag kastade en ängslig blick ut genom fönstret, som om jag trodde att den skulle kika in på mig.
Jag hoppade till då jag såg vargen stå vid skogsbrynet! Jag blev ännu mer rädd och gnuggade ögonen för att se om den var äkta. När jag tittade igen var den borta, bara inbillning.
Jag tog några hastiga steg och var i köket, jag hade bara sprungit förbi dem in på mitt rum då jag kom hem i från skogen.
Jag slog mig ner på en stol och stirrade ner i bordet, jag försökte urskilja alla konturer i träet.
Den där vargen, den hade dödat en människa rakt framför mina oskyldiga ögon! Det var hemskt, jag fattade inte att det var på riktigt, men det hade börjat falla in då jag skakade så mycket.
"Mår du bra?", frågade mamma. "Har du sett ett spöke?" Hon fnittrade till åt sitt lilla skämt.
"Nej", svarade jag utan värme i rösten. "Bara lite trött efter vandringen"
"Juste", utropade pappa. "Hur var det i skogen? Vi tänkte gå ut en runda sen."
"Nej", skrek jag. Alla hoppade till. "Alltså, ni kan väl gå ner till stranden istället, skogen var väldigt myggig idag", ljög jag.
"Ja, visst gumman", sa pappa och tog en bulle. Han sköt fram fatet mot mig, det skrapade obehagligt i mina ögon.
Jag tog försiktigt upp en bulle och tuggade på den. Den smakade obehagligt, som att ha sand i munnen. Sandkornen letade runt i min mun och ner i halsen, jag svalde med ett plågat ansikte. Mamma gjorde världens godaste bullar men chocken måste ha stört mitt smaksinne på något sätt.
Jag suckade och svalde ett glas lervälling, jordgubbssaften smakade så hemskt.

Efter fikat plockade mamma och pappa fram paraplyerna och gav sig ut i regnet. Jag följde inte med ut, jag var alldeles för rädd. Jag var orolig för min familj när de var ute men vad skulle jag sagt när jag stoppade dem från att gå ut? 'Akta er, det finns vargar!'. De hade nog säkert lyssnat på mig ... 'Vargar som dödar människor'. De hade inte trott mig.
Jag vandrade tyst runt i huset alldeles ensam, som en enstöring. Jag kastade ibland några oroliga blickar ut ur fönstret men drog mig genast bort då jag såg framför min blick stora vassa tänder. Efter en halvtimmes orolig vandring gömde jag mig under en filt i soffan medans Simpsons körde igång på TV:n.
Det var lättare att tänka på gladare saker när Homer skuttade runt på TVrutan. Men alltför mycket tänkande förde mig tillbaka till det jag försökte undvika att tänka på. Allt som hänt spelades upp i mitt huvud som en film. Jag blundade hårt, jag trodde det skulle försvinna om jag stängde ute så mycket ljus som möjligt.
Imorgon skulle Laila komma, jag var tvungen att ta mig samman och glömma. Men det skulle jag inte kunna göra. Den här hemska händelsen skulle förfölja mig för evigt. Och Jacob, värken efter honom gjorde så otroligt ont. Jag ville träffa honom igen, men efter alla försök efter att se honom igen kändes meningslösa. Som om jag innerst inne visste att jag aldrig skulle se honom igen. Tårar sipprade fram under mina ögonlock och dansade nedför mina rosiga kinder.
Jag hörde dörren öppnas och stängas och någon gick med tunga fotsteg rakt emot mig. Jag drog filten tättare omkring mig, snälla låt det vara mamma eller pappa!

Jag rusade tillbaka mot ängen med det som var kvar av den nyfödda vampyren. Paniken som Elena kännt kände jag nu. Bara när jag såg henne stå där och skaka fick mig att vilja spy. Att jag orsakat henne så mycket smärta, det gjorde ont. Att hon ens klarat av att se de där, mig döda den där vampyren. Att hon inte svimmade ...
Herregud, hon måste må så dåligt nu, jag måste gå och hälsa på henne. Hon måste undra vad det var för någonting, hon kommer bergis inte ens våga gå ut efter det hon sett. Det skulle inte jag göra om jag inte visste om varulvarna och vampyrerna.
Jag pressade ihop käkarna ytterligare när marmor-delarna började röra på sig i munnen.
Flockens tankar hade varit så avlägsna under tiden jag varit borta, jag hade knappt hört dem. Men nu när jag lämnat Elena bakom mig hörde jag hur Sam befallde resten att plocka ihop kropsdelarna och tända på. Kriget var alltså slut, men till vilket pris? Min älskade stackars flicka hade sett mig, ett hårigt djur mörda framför henne. Jag kunde inte ens föreställa mig hur hon kände. Hon måste vara rädd, väldigt rädd. Skulle hon säga till sina föräldrar vad hon sett, då skulle jägarna komma och vi skulle inte kunna förvandla oss mer.
Jag rundade en klunga av torra tallar och sprang ut över ängen. Jag kände lukten av rök, i mitten av ängen syntes en hög där röken steg upp från. Vampyrer och varulvar samlade ihop delar över hela ängen och lade dem på högen där de brann upp. Jag rusade dit, slängde kroppsdelarna på högen med en liten knyck med huvudet.
Bra, sa Sam.
Jag nickade.
Jag vände mig om och hämtade mer delar.
Jake, sa Seth. Jag dödade en vampyr. Någon Riley och den rödhåriga var här uppe och jag tog kål på honom. Seth lät stolt.
Bra, svarade jag. Han tänkte fortsätta berätta men jag var inte intresserad. Mina tankar kretsade kring Elena, Sam märkte mina tankar och granskade dem noga. Jag hörde hur han tänkte över konsekvenserna.
Du måste berätta Jacob, sa han. Det kan bli väldigt farligt för oss om du inte gör det. Vilka kan hon berätta för? Jägarna och då är det ute med oss.
Jag vet, sa jag. Jag hade haft den känslan hela tiden, att jag skulle vara tvungen att berätta sanningen för henne. Men det värkte så i magen när jag gjorde det, tänk om hon hatade mig då?
Vampyrer susade förbi mig och slängde det sista på brasan.
Vi sticker, sa Sam och nickade åt Edward.
"Tack", sa Edward med allvarlig röst.
Det var så lite, tänkte Sam och reste sig. Han sprang bakåt mot skogen och flocken följde efter. Men inte jag.
Jag måste kolla om hon är okej, tänkte jag och sprang åt motsatt håll.
Mina bröder tänkte lite bekymrat över om det var säkert. Men Sam gav mig tillåtelse och ämnet släpptes.

På min väg ner mot platsen där jag mött Elena hörde jag hur flocken diskuterade detaljerat om krigets alla händelserika stunder. Paul och Emmett hade tydligen hjälpts åt.
Jag försökte stänga av mina tankar men det var svårt. Elena gråtandes och skakandes i något svart rum dök hela tiden upp framför min blick. Tårar bildades i mina ögon som om det var också jag som sett allt, från hennes synvinkel.
Jag kände doften av hennes underbara doft då jag kom fram till platsen där det hade skett. Den nyföddas motbjudande doft hängde fortfarande kvar i luften. Jag knep ihop näsan lite. Sedan satte jag av längs spåret där hon sprungit, sträckan gick rakt mot hennes hus. Jag andades lättat över att hon hittat. När jag stod i skogsbrynet kände jag en annan lukt, jag kikade ner på marken och såg att bland alla vissna löv låg en kompass. Jag sniffade försiktigt på den, den hade även Elenas doft lite. Jag tog den försiktigt in i munnen och sprang hemåt.

Vad var det där för någoting? Jag hann i en sekund tänka på vad det där vita strecket längst bort i skogen var innan det kom emot mig. Snabbt. Två sekunder senare stannade strecket och en människa framträdde. Eller människa? Det var en kille, tror jag. Han hade i alla fall killkläder, jeans och t-shirt. Fast hans blick, alldeles upplivad och röd. Den skrämde mig. Varför var hans ögon röda? Usch, jag kunde inte titta. Jag drog bort blicken i en sekund och det var då allt hände. Killens ansikte vreds upgp i smärta när han hoppade mot mig. Jag såg hur han flög genom luften men han kom aldrig fram. En stor varg mötte honom i luften från vänster sida och drog ner honom på marken. Vargen var skräckinjagande då den vände sina stora nästan intelligenta ögon mot mig. Den tittade på mig i en kort sekund innan den högg mot huvudet på mannen som låg och vred sig i plågor under hans framtassar. Jag stod alldeles still, för rädd för att springa iväg, vargen kanske följde efter mig och högg ner mig som han hade gjort med mannen som han nu utplånat. Hur kunde den hoppat så högt, och hans ögon?
Den ovanligt stora vargen avslutade sitt arbete, jag kastade en rädd blick ner mellan hans tassar, allt som fanns kvar var några blodiga slamsor av kroppsdelar. Det var äckligt. Jag höll tillbaka illamåendet. Jag fick panik, jag började skaka kraftigt. Jag blundade som om jag trodde att vargen skulle försvinna. När jag tittade igen såg jag vargen som samlade ihop kroppsdelarna med sin stora äckliga mun. Den tittade inte ens på mig när den sprang iväg genom skogen, det sista jag kunde se var dens yviga svans. Då gick allt upp för mig, som om jag sett hela händelsen i en film innan. Jag hade stått öga mot öga med en varg. Mina ögon blev stora av rädsla, mina ben som varit förlamade blev genast fulla av styrka. Jag vände mig om och sprang så fort jag kunde hem. Hela tiden genom skogen kastade jag oroliga blickar bakåt, vargen kanske tog upp jakten på mig när han käkat upp mannen i fred. Herregud, den hade ätit en man, en människa framför mina ögon! HADE DÖDAT HONOM! Mina kläder fastnade på grenar när jag rusade förbi, jag blev bara mer och mer skräckslagen ju längre jag sprungit. Till sist kunde jag se husknuten på vårt hus, vilken tur att jag sprungit rätt. Jag kände snabbt i fickan medans jag sprang sista biten till dörren. Min kompass var borta.
Jag röck krafigt upp dörren, slängde mig in i hallen och drämde till dörren och låste. Jag lutade ryggen mot dörren och andades, min andning var väldigt oregelbunden av springningen och rädslan som hängde sig kvar i mig. Jag hade sett en man dö, han hade blivit dödad av en varg. Jag kände mig lite konstig, som om jag hade dåligt samvete. Varför hade jag inte gjort något? Fast det visste jag redan, vargen hade dödat mig om jag hoppat på honom, jag hade ändå inte klarat av det. Men varför hade vargen inte gjort mig illa? Den hade ju sett mig. Jag mindes vargens stora bruna ögon. Jag kände igen dem, men varifrån ... ?