Jag stängde dörren ljuslöst och började smyga. Hallen hade aldrig kännts så främmande och läskig. Väggarna tycktes nästan komma närmre. Jag lyssnade och hörde det avlägsna ljudet av pladder och stek-ljud från köket. Jag tog en djupt andetag och tassade försiktigare fram. På högra sidan om mig var ingången till köket, om jag bara var tillräckligt tyst och ingen tittade ut till hallen just när jag smög förbi skulle jag kanske kunna klara mig. Jag slöt ögonen och hoppades innerligt att jag skulle klara detta. Jacob skulle inte få tro att jag inte gillade honom, om jag inte hann så måste jag berätta det, annars kommer han tro att jag är bara en som leker med killar.

Ljuset från köket föll på mitt ansikte när jag smög förbi. Jag skulle kanske klara det. Jag tog några säkra steg till och skulle precis försvinna ur synhåll när Simon såg mig.
''Hej Elena'', sa han glatt.
Fan, kan han aldrig va tyst. Jävla unge, jag älskar dig men just nu förstörde du mitt liv.
''Vart ska du?'', undrade mamma och vände på en pannkaka i stekpannan.
Jag blundade och andades några djupa andetag. ''Ut''
''Du ska stanna inne'', sa mamma strängt och spände ögonen i mig. ''Marsch till ditt rum''
Jag suckade och vände om till rummet igen. ''Jag vill inte ha någon middag'', ropade jag till mamma innan dörren for i väggen med en smäll.
Nu var det ödesbestämt, det var nästan som det. Gud, även fast jag inte trodde på honom hade bestämt att jag inte skulle träffa Jacob idag. Aldrig någonsin. Skulle han vilja träffa mig igen efter det här? Jag skulle kunna säga som det är till honom men det kommer inte gå. Har man blivit besviken hänger den känslan kvar. Just nu hade jag lust att ta min skrivbordsstol och kasta den genom fönstret, så aggresiv var min ilska.
Fönstret, ja! Jag kan klättra ut genom fönstret. Hur dum är jag egentligen? Att jag inte tänkte på det förut.
Det var kanske bara två meter eller något till marken, det kan jag hoppa. Men hur skulle jag kunna komma in igen sedan?
Jag kommer nog på något, en låda kanske?
Jag sprang till dörren och låste den i fall att någon i familjen skulle titta in. Jag måste göra det här, utan Jacob är jag ingenting.
Jag ställde mig på sängen och öppnade  fönstret. En fuktig vindpust blåste in och fick mig att rysa. Det var lite småkallt ute idag, även fast det var sommar. Jag lade ena benet på andra sidan om fönsterkarmen och sedan den andra. Jag höll på att förlora balansen men fångade den igen i sista sekund.
Jag blundade och hoppade. Jag landade mjukt men med ena handen mot marken. Den blev smutsig så jag gned den mot husväggen så leran försvann.

Dags att springa, klockan hade börjar bli nästan kvart över fem. Skulle han ha gått eller väntat? En kvart är ju inget, han måste ha väntat. Han måste, han måste. Jag sprang nedför sluttningen ner på vägen, jag kastade en blick bakåt mot huset men inget upprört ansikte syntes i fönstret. Jag fortsatte springa, leran stänkte runt mig men det struntade jag i. Jag måste komma fram till stranden, se honom, höra honom. Jag såg klipporna som omslöt stranden på vänster sida, när jag kom fram klättrade jag upp med världens fart. Jag höll på att ramla ner i en stor skreva men såg den i sista sekund.
''Jacob'', ropade jag genom vinden. Han hörde mig nog om han var där. Mina ögon tårades men förlorade inte sin glädje. Jag skulle se honom.
Jag kom upp på klippans kant. Jag tittade över hela stranden, men det ena jag såg var grådaskig sand med inslag av tång.
Han var inte där, han var inte där.
''Jacob'', ropade jag gällt och sprang ner till stranden. Jag ramlade men ställde mig upp och fortsatte springa. ''Jacob''
Jag stannade på mitten av stranden, jag snurrade häftigt runt. Som om jag trodde att han skulle hoppa fram bakom min rygg och skrika 'bu' och le sitt vackra leende. Men han var inte där. Hade han gått? Det kan han inte ha gjort, jag var bara nästan tjugo minuter sen. Jag snurrade ett varv till och tittade i sanden, allt som syntes var mina fotsteg. Inga andra.
Om han har varit här skulle det ha synts, allt som syntes var sand som formats av regnet. Men det regnade inte nu, det var imorse. Han hade INTE varit här. Eller hade han stått uppe på vägen och väntat?
Det fanns inget jag kunde göra, jag visste inte var han bodde så jag kunde inte gå och hälsa på.
Det enda jag faktiskt kunde göra var att knalla hem och sitta där och vänta tills imorgon. Kanske skulle han dyka upp igen ...
Men troligen inte, jag hade svikit honom genom att inte dyka upp.