Jag vände mig om när jag precis skulle gå runt krönet och försvinna ur sikte från stranden, men han syntes inte till.
Han hade redan försvunnit.
Wow, han är snabb också, sa jag till mig själv. Inte nog med det att Jacob såg ut som en kille varje tjej drömde
om hela livet men aldrig fick, men Jacob kändes trygg. Han verkade inte heller dum eller så, utan mer lugn och beskyddande. Och det gillade jag, jag skulle aldrig falla för en kille som jag kände skulle göra bort mig hela tiden.

Jag gick in genom ytterdörren och slängde igen den med en hög smäll. Det luktade köttfärssås från köket, min favoriträtt. Men just nu kändes inte min mage mottagbar av mat, den snurrade runt alldeles för fort. Jag grep tag om handtaget på ytterörren, och med en hög smäll ramlade jag ut på verandan när dörren öppnades med ett gnissel. Mitt huvud snurrade fortfarande, på grund av Jacob?
Eller snurrade den av någon annan anledning? Det var inte så stor chans att jag plötsligt skulle bli alldeles yr av att ha sett i min inre blick Jacob utan tröja och hans muskler nedstänka av havsvatten.
Jag skakade mig raskt om huvudet, tänk klart Elena. Du kan inte tänka på sådant nu ...
''Nämen, ramlade du?'', skrattade mamma och hjälpte mig upp.
''Ja'', sa jag och gned mig på låret. ''Jag måste ha ramlat och kommit mot handtaget''
''Du är lika klumpig som mig'', kvittrade hon innan hon begav sig mot köket igen.
Jag stängde dörren tyst denna gången, och för säkerhetsskull låste jag också.
Jag andades djupt för att inte tappa fattningen igen, jag sparkade av mig skorna och gick till köket.
Där satte jag mig vid köksbordet med de andra. Jag lade försiktigt ansiktet i händerna och andades djupt.
Jacobs mage dök upp framför mig, det skiftade, hans ansikte, sedan en närbild på hans vackra vita leende, som
långsamt rörde sig emot mig. När det var riktigt nära stängdes hans mun och hans fylliga läppar plutades innan
de rörde lätt vid mina ..
Jag stönade lågt, jag hade aldrig kännt så här för någon förut. Jacob var den, den man letade efter i hela sitt liv.
Jag hoppades bara att han kände samma sak, men jag skulle inte vilja försöka få honom att gilla mig. Antingen gjorde han det eller inte. Men hoppas kunde han alltid, men varför skulle han gilla mig egentligen?
Mitt hår var inte så långt som tjejer brukade ha, jag var inte direkt smal, men inte tjock heller. Ibland när jag tittade mig i spegeln kände jag mig söt men det var inte ofta. Jag suckade och vände huvudet uppåt.
Mamma ställde köttfärsen och pastan på bordet och alla började ta för sig. Jag tog sist av alla, bara en liten näve
spagetti och en gnutta köttfärssås ovanpå.
''Säg inte att du slog i huvudet när du ramlade?'', sa mamma och tittade oroligt ner på min mat.
Jag tittade på henne och log lite ansträngt. ''En jobbig dag bara''
Mitt leende försvann när hon tittade bort.

Jag satt under hela middagen och petade med gaffeln i spagettin, som om det skulle hjälpa mot min smärta.
Jag fattade inte varför jag kände så, Jacob ville träffa mig imorgon. Det betyder väl något? Eller ville
han bara möta mig som vän? En liten gnista tändes i mitt hjärta, vänskap kan leda till kärlek.
Men tvinga inte på honom det, sa jag till mig själv. Jacob hade bergis fler tjejer efter sig än det finns
myror i en myrstack.
Jag suckade och gick till soppkorgen för att slänga ner pastan.