Jacob del 58 - En månad senare ( Sista )
Jag låg i min säng och stirrade i taket. Solens första strålar blev fler och fler och till slut stod mitt rum i fullt ljus.
En månad sedan Elena dog. Försvann. Lämnade mig.
Jag suckade och försökte tränga undan tårarna som kom, men det funkade inte. Det hade inte funkat på ett tag. All min energi hade tagits i från mig, gömts någonstans där jag inte kunde hitta det.
Den första veckan hade varit jobbigast. Jag hade träffat Elenas familj. De hade varit helt förstörda, men också chockade över det jag var och vad som mördat deras dotter.
"Jag visste att du inte var bra för henne", hade hennes mamma skrikit åt mig mellan sina snyftningar. "Jag visste att det var något fel på dig. DU MÖRDADE MIN DOTTER" Hon hade rytit det sista och sedan svimmat och blivit inburen av sin man.
Det var sista gången jag sett dem. Jag hade inte haft någon lust att gå dit. Jag var väldigt deprimerad själv. Hennes ord hade gjort sorgen ännu svårare för mig.
Nu hade de flyttat, jag hade vandrat till stranden och sett flyttbilar köra dit och därifrån. Jag hade försökt undvika platser där jag kunde påminnas om Elena men jag kunde inte låta bli. Jag hade vandrat runt hennes hus och kikat in i mörka, tomma rum. Jag hade inte ens varit där inne. Jag hade fått tillbringa alldeles för lite tid med henne.
Embry hade kommit till mig förra veckan och han sa att Laila hälsade. Hon var väldigt ledsen och hon skulle kanske dit och hälsa på snart. Men jag hoppades inte det. Att få se henne, det skulle få mitt hjärta att värka. Att Embry skulle få ha sin prägling kvar, men inte jag ...
Jag grep mig hårt om bröstet när det ilade till. Det hände ibland. Det kändes som om en stor bit av mitt hjärta blivit ryckt ur bröstet och det mörka stället som var kvar kändes tungt.
Elenas kropp hade familjen tagit med sig och skulle begrava henne där borta i Washington ... Jag skulle nog besöka hennes grav någon gång. Men hennes begravning var jag inte bjuden till att gå på ...
Jag hörde gnisslandet från Billys rullstol och han rullade in i mitt rum. Jag gav honom en blick och stirrade upp i taket igen.
"Jacob, du kan inte ligga här hela livet", sa han med en skrovlig röst.
"Jo", sa jag och gav honom en till blick. Han såg trött ut, han hade mörka ringar under ögonen.
"Men ta och gå ut lite. Träffa flocken. Hälsa på Bella"
Det ilade till i bröstet igen och jag reste mig fort upp. "Okej"
Jag småsprang förbi Billy och ut ur huset. Solen sken på mig ovanför trädtopparna då jag skyndade ner på vägen. Om en vecka skulle skolan börja igen också, jag suckade djupt och blundade några gånger för att få bort tårarna.
Stranden var tom på folk då jag kom ner, sanden knarrade under mina stora fötter då jag ställde mig och stirrade bort åt horisonten.
Jag hörde inte ens det brummade ljudet bakom mig, två stora flyttbilar som körde upp till Elenas gamla hus.
Elenas ansikte log mot mig från mitten av den blåa himlen. Jag grimarserade och lyfte handen för att röra vid henne, men hennes ansikte försvann. Jag stod kvar och glodde ut över vattnet en stund.
Jag vaknade från mina funderingar när jag hörde en glad flickröst bakom mig.
"Hej", sa hon.
Jag vände mig sakta om och tittade på henne med stora ögon. I hennes högra hand höll hon hårt om en träfigur av en varg.
Jacob del 57
Mina ben darrade. Alice tog lätt min hand och sa med en svag röst:
"Jag är ledsen. Carlisle gjorde allt han kunde"
Jag tittade upp mot Carlisle som stod framför soffan. Hans ansikte speglade alla andras, sorg.
Så Elena var död. Hon fanns inte mer.
"Hon hade förlorat för mycket blod och jag försökte ta så lite som möjligt så giftet inte fanns kvar. Men det hade ändå inte gått. Hon hade för lite blod kva ..." Carlisle röst bröts. "Jag ringer hennes föräldrar så de vet"
Jag svalde hårt några gånger. "Ska du säga ...?"
"Jag ... måste väl..."
Carlisle lämnade rummet. Jag såg nu Elenas kropp med egna ögon. Hon låg i samma ställning med kanyler i armarna. Hennes ansikte var blekare än någonsin och hennes läppar var nästan blå.
Jag kunde inte hålla emot. Sorgen övervälde mig när jag fick se hennes lik. Hon fanns ej mer. Aldrig mer skulle jag få höra hennes röst. Aldrig mer se hennes vackra leende. Aldrig med få kyssa ...
Jag slängde mig ner i Alices kalla famn och bara grät. Tårarna strömmade som floder nedför mina kinder och blötte ner Alices blus. Hon klappade mig lugnande på halsen. Jag tittade upp och såg Rosalie. Hon såg ut som om hon också skulle börja gråta. Edward stod snett bakom henne. Han såg chockad ut. Som om han visste hur jag kände mig. Och det gjorde han.
Jag vände mitt blöta ansikte och såg på Elena. Jag släppte taget om Alice och gick skakandes och föll ihop vid hennes sida. Jag höjde en darrande hand och klappade henne försiktigt på kinden. Hennes hud kändes kall. Det såg ut som om hon sov. Med ett väldigt litet, knappt synligt leende i ansiktet. Varför log hon? Vad hade hon tänkt på innan hon försvann bort från den här världen?
Jag snyftade till och tårarna skymde min blick. Jag reste mig på ostadiga ben och tittade ner på hennes vackra ansikte en sista gång. Jag rös till och lämnade huset och sprang ut till skogen och förvandlade mig till varulv. Jag skulle aldrig mer i hela mitt liv få se Elena.
Jacob del 56
Mitt huvud snurrade runt. Jag försökte stanna kvar vid mitt medvetande men sorgen var för jobbig. Jag tänkte tillbaka på de två veckorna jag känt Elena. Bara två veckor men det kändes som en evighet. Första gången i affären då jag sett henne. Jag hade tyckt hon var vacker men när jag insett att jag var präglad hade hon varit den vackraste personen i hela världen. Jag begravde ansiktet i händerna och började tjuta. Jag brydde mig inte om att nästan ett dussin vampyrer där inne kunde höra mig. Alla där inne, för att hjälpa Elena.
Jag hade inte sett henne på ett tag, jo. Jag mötte henne i skogen som varulv, skyddade henne från en vampyr. Men jag hade inte klarat det den här gången. Sedan hade hon ringt och vi sågs, men då med hennes kompis Laila. Laila ramlade ner från ett berg och så bar jag hem Elena. Vi sågs senare och hon fick veta att jag var varulv. Sedan hade jag bara träffat henne idag. Jag hade inte insett hur lite tid jag faktiskt hade tillbringat med henne. Det jag hade gjort var bara att längta efter henne. Varför hade jag inte gjort något drastiskt som be henne komma ut under nattetid så vi kunde kolla på film eller bara vara med varandra? För jag var feg, oerhört feg för vad hon skulle tro om hon fick veta vad jag var. Men Laila hade vart där och det hade också stört.
Jag suckade och skakade mina händer så de flesta tårar dunsade bort.
Jag hörde någon öppna en dörr bakom mig och komma gående mot mig med lätta steg. Alices ljusa, sjungande röst talade till mig.
"Jacob, du ska nog komma in" Hennes röst och ansiktsutryck var helt neutralt. Hon tog mig i armen och förde mig in. Inget som kunde hjälpa mig att förstå om Elena fortfarande fanns här.
Jacob del 55
Jag hörde hennes andetag försvinna bort. Carlisle tröck fort ner ett par kanyler i hennes armveck. Jag såg hur han tröck sina läppar mot hennes och blåste in syre. Hennes bröst höjdes och sänktes. Hennes hand kändes kallare. Jag klarade inte av det. Jag såg på hennes gråa ansiktet en sista gång och gick ut. Jag satte mig på trappan och kände en isig blåst flyga förbi. Tårarna ramlade i snabb takt nedför mina kinder. Jag skulle inte klara mig utan henne. Elena, min prägling.
Elena del 54
Min kropp värkte inte längre, men ett hårt jobbigt tryck hade börjat växa ovanför mitt bröst. Jag fick svårt att andas. Jag drog in små hackiga andetag med näsan men de hjälpte inte. Min hjärna var yr. Mina ögon rullade runt i ögonhålorna så allt blev suddigt. Jag hörde avlägsna skrik och folk som rusade runt mig. Ett svagt ljus hade börjat framhävas borta i fjärran. Det sista jag kände innan jag slutade andas var Jacobs varma andedräkt i mitt öra. Han viskade:
"Lämna mig inte"
Jacob del 53
Jag kom tillbaka till min människokropp. Jasper slängde mig ett par mjuksibrallor som jag snabbt drog på mig. Men jag brydde mig inte. Edward lade ner Elena i soffan. De andra vampyrerna stod runt, inte säkta på vad de skulle göra. Jag sprang fram till henne, hennes ögon tittade på mig i någon sekund innan hon rynkade ansiktet, hostade och vände bort blicken. Det måste göra väldigt ont. Hennes arm skakade och var helt indränkt av klibbigt blod.
"Carlisle", sa Edward. Jag tittade upp på honom. Carlisle stod i mitten av rummet och stirrade på Elena.
"Jacob", sa han lugnt. "Du ska kanske inte vara här. Det är inte mycket tid kvar"
"Jag stannar", mumlade jag.
Edward nickade åt Carlisle och han skred fram och tryckte ner sina långa framtänder i Elenas arm. På en gång började hon skrika. Jag ville bara rycka bort Carlisle så han slutade skada Elena. Men han gjorde det för att hon skulle slippa bli en vampyr.
Hans ögon blev svarta och blanka. Jag svalde och tårar föll från mina ögon. Jag såg Rose stirra på mig. Först märkte hon inte att jag tittade tillbaka men när hon gjorde det nickade hon bara. Elenas skrik ekade bort, jag vågade då titta på hennes ansikte. Illrött.
Hon bubblade med munnen och blev stilla.
"Det ska funka", sa Carlisle och torkade sig om munnen. Han tittade rädd på Edward. "Hämta extra blod fort"
Elena del 52
Min arm brände. Det kändes som om någon hällt hundra liter kokhett vatten över den. Det spreds sig, jag kände hur det väldigt långsamt börja gå över till överarmen också. Jag skrek och började vrida mig av smärtan. Jag visste inte riktigt var jag befann mig. Jag kände två hårda armar hålla tag i mig och vi flög fram genom skogen, det kunde jag se av alla träd som susade förbi. Jag tittade upp på killens ansikte, han var vacker, men jag orkade inte bry mig. Smärtan gjorde så otroligt ont. Jag skrek igen och märkte hur någon kom lufsande bredvid oss. Jag såg Jacobs huvud, hans ögon stirrade på mig. Han såg ledsen ut. Ursäktande. Vad hände med mig? En av vampyrerna hade bitit mig, men varför gjorde det så ont på mig?
Jag vred mig av smärtan som blommade upp. Tusen knivar stacks ner i min högra arm.
"JACOB!", skrek jag och höll mitt huvud hårt i mina armar. Det dämpade inte smärtan. Vad skulle jag göra?
"Snart framme", sa killen som bar mig med en vacker röst. "En minut sen blir allt bra"
Vem sa han det till?
Jacob gnällde och skyndade sig. Jag fortsatte vrida mig och smärtan fortsatte sprida sig, min blick började skymma. Som om någon dragit ett lakan över mina ögon. Små ljusprickar dansade framför mig. Var det änglar som kommit för att rädda mig?
"Nu Jacob spring in fort!", skrek killen och jag kände hur jag dunsade snabbt i hans famn. Små dunk som om han sprang på trä. Mina ögon slocknade, jag såg att jag var inomhus i ett ljust rum. Värmen välkomnade mig.
"Carlisle", sa killen. "Hon har blivit biten av vampyrer. Nej inte av oss, men jag tror inte det är långt kvar. Du måste rädda henne"
Jacob del 51
Vampyrerna virvlade runt mig, jag såg hur de alla frestades av Elena och ville äta henne. Deras blickar drogs mot henne då jag högg efter dem. Men de var får många. Seths medvetande mötte mig i mina tankar.
Seth, fort!, skrek jag och högg efter en stor muskolös man.
Seth hade redan börjat springa, sedan kom Sams medvetande också, men jag såg att de var långt borta. De skyndade sig, ingen av de var tillräckligt nära eller hade tid att ropa efter de andra i flocken
Jag kastade en blick mot Elena och såg henne stå med stora, skräckfyllda ögon. Hon skakade jätte mycket, nästan marken under henne började skaka också.
Få dem bort från henne, befallde Sam oroligt.
Den korta sekunden då jag lyssnade på Sam högg en av kvinnovampyrerna tag i mig. Den höll sina armar runt mig och jag fick panik. Jag såg långt borta hur Elena böjde sig ner och tog upp en vass sten.
"Ni får inte min Jacob", viskade hon och höjde skakandes stenen. Hon skar ett lätt snitt med den i sin underarm och rött klibbigt blod började rinna fram.
"Nej", morrade jag och vampyren som höll mig höll hårdare, mina revben höll på att gå av. Den stora läskiga muskolöse mannen hade redan sprungit fram till Elena på en sekund och borrat ner sina tänder i hennes arm.
Elena föll ner på marken och vampyren fortsatte sitt hetsiska drickande.
Kvinnorvampyren slängde iväg mig, jag flög ett antal meter och hamnade nedanför kullen. Jag såg de andra vampyrerna flockas runt Elena sedan kom ett högt och ilsket vrål och Seth och Sam hoppade på vampyrerna. Jag hade inte märkt att de var så nära. Men det var för sent, Elena var biten.
Jag reste mig försiktigt, skakandes och sprang det fortaste jag kunde mot Elena. De andra vampyrerna slogs mot Seth och Sam nu, de hade redan avklarat en. Jag var en så dålig varulv. Edward och Emmett kom ut springandes i skogen som små skugor, de förintade varsin vampyr hur lätt som helst.
Jag tittade ner på Elena, vars ansikte var helt vitt och hennes arm var helt uppbiten.
"Jacob", stammade hon tyst. "Det gör ont" Hon skrek högt och gällt.
Jag lade mitt stora huvud bredvid henne, bara för att vara nära och trörsta henne.
"Jacob vad händer?", sa Edward och gick mot oss.
Jag tänkte på det som hänt och Edward studerade mina tankar med en bekymrad min. Elenas kropp bredvid mig slappnades av och blev slapp.
"Vi tar henne till Carlisle", mumlade han och tog upp henne.
Jag brydde mig inte om att morra, bara Carlisle kunde rädda henne. Skulle hon dö eller bli som en av dem?
Elena del 50
Jag och Jacob vandrade på i en halvtimme, hand i hand. Han hjälpte mig över stora stockar som skräpade i skogen, han vände sig ofta mot mig och log och hans ögon glimmade. Till sist kom vi till en gräsklädd kulle, här och där låg gråa stenar i olika storlekar och glittrade i solskenet.
"Det här var trevligt", sa han och skrattade.
"Aa", sa jag och stämde med i hans skratt. Hans skratt klingade som musik i mina öron.
Han vände sig mot mig och lade sina stora armar runt min midja. Min mage pirrade men det var inget obehagligt pirr. De var ett lyckligt.
"Jag älskar dig", sa han och jag kände hur mina ben nästan vek sig.
"Jag älskar dig också", sa jag och kände hur rodnaden spred sig över mitt ansikte.
Sedan skedde det som jag längtat så innerligt efter. Han böjde sig ner mot mig och hans brännande läppar nuddade vid mina. Jag lade mina armar om hans hals och kysste honom tillbaka.
Ett knastrande ljud av brytande grenar hördes alldeles bakom mig och jag hörde hur Jacob morrade i strupen. Han släppte taget om mig och gick ett par steg framåt och ställde sig i försvarsställning.
"Stå still", sa han lågt.
Jag tittade mig oroat omkring. Vad var det som hände?
Sedan såg jag hur Jacobs kropp blev större och bekläddes med päls, hans kläder slets sönder och stora tassar dunkade i marken. Han var förvandlad till en varulv.
Fem vita människor dök fram i skogen framför Jacob. Allas blodröda ögon var riktade mot mig. Jag stirrade på dem tillbaka och rädslan spred sig utmed min ryggrad. De var vampyrer. Jacob tog ett högt språng emot dem och vampyrerna skingrades och sprang runt så fort att jag knappt kunde se dem.
Elena del 49
Jag satt vid köksbordet och klamrade mina kyliga fingrar mot en kopp citronte. Mamma satt sur framför mig med ansiktet vänt mot fönstret. Ljuset reflekterade i hennes ögon, det såg ut som om de lös. Jag hade precis berättat att jag skulle ut med Jacob. Hon hade svarat att hon inte tänkte låta mig slippa ut, men pappa hade kommit till min räddning och lugnat ner henne. Men hon var fortfarande sur. Alltså, jag fattade inte. Varför var hon så sur på Jacob?
Jag hörde en moped brumma nere på vägen och svänga upp mot oss. Den bromsade på vår gård och motorn stängdes av.
"Jag går nu", sa jag och lämnade min orörda kopp.
Mamma gjorde en konstig knyck med huvudet och fortsatte stirra mot fönstret.
"Hejdå", sa jag stelt och gick och tog på mig mina skor. När gympaskorna var påsnörade satte jag på mig min jacka och gick ut.
Jacob stod lutad mot sin moped och såg väldigt självbelåten ut. Han log sitt vita, vackra leende och sträckte ut armarna. Jag tvekade inte en sekund, jag sprang direkt in i hans varma famn.
"Ut och vandra idag då", sa han.
Jag log med ansiktet tryckt mot honom. Jag fick den konstiga känslan i magen att det här inte var något jag skulle göra idag, som om något skulle hända. Jag ignorerade det och satte mig bakom Jacob på mopeden. Han sparkade igång den och mopeden gav i från sig ett högt vrål och vi for som två örnar nedför backen. Stranden for förbi oss fort och jag hann knappt titta förrän vi for uppför en backe och den försvann bakom en krök. Jag hade mina armar hårt om Jacobs midja, det kändes mysigt. Alldeles för fort var vi framme vid hans hus och jag var tvungen att släppa honom. Mina armar fick gåshud så de möttes av kylig luft.
"Då går vi då", sa han och grep tag om min hand. När hans hud ännu en gång mötte mig kändes det helt rätt att vara här med Jacob just nu.
Jacob del 48
"Tja snygging", svarade hon och fnittrade efter bara några signaler.
"Hej", sa jag och log. "Vill du hitta på något?"
Jag tyckte min röst lät jätte töntig, som om jag vore en 7 åring som bjöd en tjej på dejt.
"Ja visst", svarade hon. "Vad ska vi göra?"
"Vandra runt kaske? Jag kan visa dig var jag brukar vara."
Hon var tyst några ögonblick. "I skogen?" Hennes röst lät nervös.
"Ja, vi kan väl vandra runt?"
Hon svalde. "Okej. Jag kan komma hem till dig"
"Jag hämtar dig på mopeden om några minuter så kör vi hem till mig"
"Visst", sa hon glatt. "Vi ses"
"Hejdå", sa jag och lade på.
Idag kanske det skulle hända.
Elena del 47
"Hej då" ropade Laila till henne och hon vinkade åt henne med en stel hand.
Simon kom utspringande från huset och slängde sig i Lailas famn. Laila pep till och kramade om min lillebror.
"Jag kommer sakna dig", sa han och vägrade släppa henne.
"Jag kommer sakna dig mer lilla pyre", sa hon.
"Jag är inget pyre", skrattade Simon och slutade kramas.
"Jo", sa jag och log mot dem båda. "Ett stort pyre"
Simon vinkade till Laila och gick med långsamma steg. Gud vad dramatsikt det såg ut. Han stannade och vinkade med en sorgsen blick på trappan. Laila låtsades ta upp en näsduk och vinkade med den. Simon vinkade en sista gång och stängde dörren efter sig då han gått in.
"Rolig brorsa du har alltså", sa Laila och öppnade bildörren och hoppade in.
"Nehe", sa jag ironiskt och satte mig bredvid henne.
Hon tittade ut på himlen utanför och suckade.
"Alla med?", frågade pappa och satte sig bakom ratten.
"Alla med", svarade jag och klappade Laila lätt på axeln.
Vi körde i från huset och genom skogen. Laila satt mest och glodde ut genom fönstret under resan och jag satt där bredvid. Nervös. Jag skulle snart lämna min bästa vän för andra gången i mitt liv. Det kändes hemskt. När vi var nära flygplatsen tittade hon äntligen på mig, hon gav mig en sådan där det-här-känns-piss blick och suckade. Gud vad jag skulle sakna henne.
Pappa stannade på parkeringen och bar ut väskorna. Jag och Laila började lunka mot portarna. Jag försökte gå så sakta som möjligt. Ju saktare jag gick, ju senare skulle vårt farväl komma.
Laila tog upp sina billjetter ur sin handväska och gick mot dem och registrerade att hon var här. Det var väldigt lite folk på flygplatsen så det tog bara någon minut.
När Laila skyndade sig tillbaka var hennes ansikte lite små rött, som om hon var nära att brista i gråt.
"Hej då Laila", sa pappa och log mot henne.
"Hej då", sa Laila lågt.
Pappa lunkade iväg mot bilen där han skulle vänta på mig.
"Ja", sa jag och svalde ett par gånger för att fria strupen. "Jag kommer sakna dig"
Laila brast ut i stor gråt. Stora tårar rann nedför hennes kinder och hon slängde sig själv i min famn. Jag kramade henne tillbaka och märkte hur mina egna tårar började sippra från mina ögon.
"Jag kommer sakna dig så otroligt mycket", sa hon hackande.
Jag såg Laila gå med sina väskor borta i horisonten på flygplatsen. Jag såg att hon höjde sin hand i farväl och jag gjorde detsamma. Hon vinkade, jag också. Sedan försvann hon bakom en krök och var borta.
Jacob del 46
"Hej Elena", sa jag glatt.
Hon fnittrade. "Hej Jake! Laila skulle vilja säga hejdå. Kan du komma?"
"Visst", svarade jag och tittade på klockan, det var rätt så tidigt på morgonen. "Jag kommer"
"Och du", sa hon innan jag hann lägga på. "Ta med Embry"
Jag hörde någon fnittra nervöst i bakrunden.
"Aa, okej", svarade jag lite förvirrad.
"Puss", sa Elena och lade på luren.
Jag lade i från mig mobilen och stirrade blint framåt. Varför skulle jag i hela världen ta med mig Embry?
Jag plockade upp telefonen igen och slog på de svala siffrorna. På andra sidan luren väste en surmulen Embry på mig.
"Men Jacob klockan är fan bara åtta"
"Jo, men Elena ville att du skulle med och säga hejdå till Laila"
"Laila?", frågade Embry fort. "Jag kommer"
Han lade på luren och ett par minuter senare kom en mycket livlig Embry ut ur skogen.
Jag och Embry gick i rask takt hem mot Elena. Vi sneglade på varandra men vi sa inget. När vi lunkat en bit såg vi två tjejer som stod på stranden. Vi hörde på deras röster att det var Elena och Laila så vi gick dit. Flickorna vände sig mot oss när vi kom, Elena log sitt varma leende mot mig och sedan mot Embry. Han besvarade det inte.
"Ja, Laila och jag ska till flygplatsen om kanske en timme"
Embry såg helt förstörd ut, jag såg hur han såg sorgset på Laila. Säg inte att han ... ? Det måste jag fråga honom.
"Det var kul att ha dig här i alla fall", sa jag och log mot henne. Laila vände sina blåa ögon mot mig och nickade.
"Kan jag få ditt nummer?", frågade Laila Embry. Embry fiskade fort upp sin mobil.
Jag drog Elena i armen och vi gick några meter i från dem.
Jag hörde hur de pratade där bakom så jag försökte komma på något att säga till Elena, men när jag såg hennes ljusblå blanka ögon så nära mina kunde jag inte kontrollera mig själv. Jag behövde bara böja mig ner ett par centimeter, jag lutade mig sakta, jag var bara någon centimeter i från när jag hörde Laila säga,
"Elena, vi måste nog åka nu"
Jag förbannade Laila att hon förstört, om de bara pratat en ynkas liten minut till. Bara en liten minut.
Elena tittade besviket upp på mig men hon gav mig en kram innan hon skyndade mot Laila. Laila och hon gick över stranden med snabba steg.
"Hejdå", ropade hon långt borta.
Jag och Embry såg dem försvinna bakom några tallar och sedan vandrade vi också hem. Jag hade varit så nära att kyssa Elena att det nästan kändes barnsligt att det inte hade skett.
Elena del 45
Nu satt jag, Laila och min familj vid köksbordet och spelade kort. Det var sent på kvällen och stjärnorna glimmade mystiskt utanför. Tidigare idag hade Embry varit och hälsat på för att se hur jag och Laila mådde. Jag blev lite sur att inte Jacob var med men han hälsade. Han ville väl inte riskera att min mamma såg honom så jag inte skulle få gå ut. Det var vad som hänt mig och Laila de här två dagarna, vi hade suttit inne. En anledning var att jag inte fick gå ut, men det hade varit tråkigt väder så det hade inte gjort något.
Laila hade velat gå ut med Embry, jag hade lagt märke till hur hon tittade på honom, med stora intresserade ögon. Laila hade sagt till mig att hon ville komma tillbaka snart, men jag vet ju varför. Jag var bara så lättad att hon lät mig och Jacob ha vår kärlek i fred. Han älskade mig, det hade han sagt.
"Det är din tur", pep Simon och petade till mig.
Jag la försiktigt ut ett kort på det mörka träbordet, jag undvek att stöta till ljusstaken som kastade sitt varma sken på oss.
Laila la ut sitt kort efter mig och sneglade på mig då jag föll tillbaka i mina funderingar.
Jag längtade tills Laila skulle åka imorgon, det kändes dumt men jag ville träffa Jacob själv. Undrar egentligen när Laila skulle komma hit igen, inte för snart hoppades jag. Jag ville vara själv i alla fall resten av sommaren med Jacob. Min Jacob.
"Din tur igen", ropade pappa från andra sidan planeten. "Vad är det med dig idag?"
Mamma hostade till och blängde på mig. Laila lade ut sitt kort men hon svävade fortfarande borta i sina tankar.
"Akta juset", röt mamma och flyttade på staken.
"Oj", sa Laila och kom tillbaka till verkligheten.
"Vad är det med er två?", frågade mamma argt och blängde på oss två.
"Pojkar", viskade pappa och mamma surnade till.
"Jaså", sa hon skeptiskt. "Men inga kommer in i mitt hus"
Jag himlade med ögonen och såg hur ljusen i staken dallrade när hon stampade med foten i golvet.
Vi spelade några omgångar kort till sedan var det dags att krypa i säng. Laila suckade djupt då hon kastade en blick ut genom mitt fönster mot stranden, sedan lade hon sig ner och jag såg att hon grät.
Det förvånade mig, hon kunde ju inte vara så kär i Embry än? Då mindes jag hur jag blivit fäst vid Jacob när jag träffat honom för första gången. Det var som en drog, testade man en gång var man fast. NU var det killar vi pratade om, speciella killar. Varg-killar.
"Jag kommer sakna dig", sa Laila och hoppade över till min säng och gav mig en stor kram. Jag klappade henne lite tafatt på ryggen och sa,
"Jag kommer sakna dig också bästa vän"
Elena del 44
Jag gick in i badrummet. Jacobs kläder hängde löst runt min kropp, jag tog av dom försiktigt och lade ner dem i en ny påse. Jag satte på mig mina nattkläder, borstade fort tänderna och smög ut till mitt rum igen.
Laila var i fullt upptagen med att blåsa upp madrassen så jag satte mig lugnt på min säng och granskade vargen. När jag tittade på den började jag fantisera iväg om Jacob, det komiska var att jag såg vargen jag sett i skogen och på klippan springa genom en skog av granar och helt plötsligt ersattes dess huvud med Jacobs mänskliga men varg-kroppen var kvar. Jag kvävde ett garv och lutade mig tillbaka mot väggen med ett rött ansikte.
"Hur är det?", frågade Laila och höjde på ena ögonbrynet.
"Tänkte bara på en skojig sak", sa jag och fnissade.
Hon korkade i ploppen i madrassen och slängde ner den med ett duns på golvet. Sedan satte hon sig på den och kurade ihop sig i sitt täcke och tittade med stora ögon på mig.
Jag mötte hennes blick och satte mitt täcke runt mig också.
"Vad hände egentligen", frågade Laila och krafsade på ett hål i täcket.
"Vad menar du?", frågade jag förvånat med ett höjt ögonbryn.
"Du ramlade på riktigt eller var det bara för att få vara med Jacob?"
"Ursäkta?", utbrast jag. "Jag snavade och ramlade", ljög jag. "Men vänta, hur visste du att jag ramlat? Jag sa ju att jag badade!"
Laila tittade sig oroat omkring. Säg inte att hon var där och såg Jacob och Embry som vargar rädda mig.
Jag tittade på henne, jag kände rädslan pumpa igenom mig.
"Jag såg från fönstret, något föll"
Lättnaden sipprade tillbaka. Hon hade inte sett någonting.
"Sedan", fortsatte hon." Såg jag någonting komma springande ur skogen. Var det Jacob?"
"Ja", sa jag och rädslan bet åter tag i mig.
"Jacob är stor men liksom, det som kom ur skogen var mycket större"
Mina ögon stirrade på henne av fasa. "Embry var med"
"Jaha", sa Laila och blev lite generad. Hon lade sig ner och stirrade upp i taket och smålog lite. Jag tittade på henne ett par sekunder tills hennes ansikte blev rött av ilska.
"Embry! Var han där?" Hon skrek och jag viftade med handen för att tysta henne. De andra i huset sov. Hennes ögon sköt blixtar.
"Ja, men det var Jacob som räddade mig", ljög jag och tittade bort.
Vad var det som hände? Jag hade en svag aning av att Laila gått över till Embry. Jag log åt henne och hon stirrade på mig som om jag vore en giftorm.
"Gillar du Embry Laila?", frågade jag. "Du har väl inte ens träffat honom?"
"Du har pratat lite om honom och han verkar söt, jag såg honom på stranden"
"Men hur visste du att det var han?" Det kändes som om Laila höll inne någonting.
"Ren chansning" Hon vände sig om och det betydde att konversationen var slut.
Jag gjorde det samma och svävade bort i tankarna mot Jacob.
Elena del 43
Mamma vankade fram och tillbaka över köksgolvet medans hon då och då kastade ursinniga blickar på mig. Jag satt obekvämt på en av trästolarna och såg på min mamma med ängslig blick. Vad höll hon på med? Jag hade ju berättat vad som hänt, pappa hade ju trott mig.
Mamma kastade en blick på mina kläder, blicken såg så hemsk ut som om mina lånade kläder sårat henne djupt.
Pappa smög förbi utanför köket och viftade lätt med påsen runt handleden mot mig. Han mimade ordet 'tvätten' och smög vidare. Då han försvann la jag märke till TV-ljudet, sedan Lailas skratt. Hon måste ha märkt att jag var hemma men hon ville väl inte störa.
"Jag fattar inte", sa mamma plötsligt. "Vad som hänt med dig. Du har blivit så konstig sen du träffade den där Jacob"
"Jag trodde du gillade honom", snäste jag.
"Han har så dåligt inflytande över dig"
"Jaså?", utbrast jag förvånad. "Kan du ge något exempel?"
Mamma rynkade pannan och funderade. "Nu till exempel. Du försvinner och är borta i flera timmar och så äter du inte"
Jag himlade med ögonen. "En gång. En ynka gång"
Mamma vände sig mot fönstret och tittade ut. "Jag tycker inte du ska träffa honom". "Inte nu i alla fall", tillade hon i en viskning.
Jag reste mig upp och tittade på henne men hon undvek min blick. "Jag går till Laila nu", sa jag och lämnade rummet.
Mina steg dunkade mot golvet då jag skenade förbi. Jag slog mig ner i soffan bredvid Laila och Simon och glodde på TV:n utan att inte riktigt titta på den.
Jag såg Lailas blick i ögonvrån då hon granskade min klädsel.
"Fina kläder", sa hon och vände blicken mot TV:n.
"Jacobs", konstaterade jag fortfarande vänd mot TV:n. "Jag badade"
Laila vände sin blick mot mig och jag mötte den förvånat när jag såg hennes sorgsna ansiktsutryck. "Badade?"
"Jag ramlade i så jag fick låna hans kläder", svarade jag och smålog.
Hon besvarade mitt leende ansträngt. "Okej", sa hon och vände blicken mot Homer som ramlade på TV:n.
Jag gjorde samma sak och klappade tafatt Simon på armen som tittade på mig som om jag varit Dumbledore från Harry Potter som kommit in i rummet. Såg jag så främmande ut?
Och varför var mamma så arg på mig för? Jag hade ju berättat allt klart och tydligt för henne. Och Jacob. Han var varulv, en farlig varulv av det jag sett i skogen för några dagar sen men han skulle aldrig skada mig. Det var jag ganska säker på.
Och jag älskade honom.
Min lilla pälsboll, tänkte jag och fnittrade till och fick straffas med ett par hårda blickar mot mig.
Jag kom ihåg trävargen jag fått av Quils mamma, den var läskigt lik Jacob.
Jacob del 42
"Du räddade mig Jacob", sa hon efter ett tag. "Jag borde säga tack"
Jag tittade djupt in i hennes ögon. "Jag skulle inte klarat av om du försvann"
Hennes ögon blev blanka. "Jag skulle inte klara av att leva utan dig heller"
Vi gick vidare under tystnad, det enda ljud som hördes var mina stora fötter som klampade hårt mot asfalten och vågornas skvalpande när vi gick förbi stranden.
"Undrar hur min familj kommer reagera", sa Elena oroligt och kikade upp på sitt hus när vi gick på vägen nedanför.
"Jag vet inte, men inte så glada tror jag", sa jag. "Både du och Laila har ramlat idag i min närvaro så de är nog inte så nöjda med mig"
Elena tittade på mig rynkad panna. "Jag gillar dig och vill vara med dig och det får de tåla"
Jag log med ena mungipan.
"Jacob, du är unik. Om de inte gillar dig rymmer jag" Hon lät seriös.
"Jag vill inte att du ska bryta upp med din familj för min skull", sa jag och undvek hennes blick.
Jag tog tag hårdare om henne då jag gick uppför uppförsbacken mot deras hus. Jag vågade att kasta en blick på henne och blev förvånad när jag såg att hon såg sårad ut.
Jag måste säga det.
"Elena, jag älskar dig"
Hennes ansikte sken upp som solen på morgonen. "Jag älskar dig också"
Vår härliga stund förstördes av ett hysteriskt kvinno skrik. Elenas mamma kom utspringande från huset med Elenas pappa tätt efter sig. Hans glasögon satt längst ut på nästippen och gungade lätt när de sprang, de kunde ramla ner när som helst.
"Elena", skrek mamman. "Vad har hänt? Var har du varit? Vi har varit så oroliga" Hon sa allt väldigt fort och högt.
Jag kände mig skyldig, det var bara mitt fel att Elena ramlat. Om inte jag promt skulle visat berget i början ...
Hon kom fram helt illröd i ansiktet, hennes ögon sköt blixtar. Hon höjde ett smalt finger och pekade argt på mig. Jag ryggade tillbaka.
"Du", sa hon. "Vad har du gjort med vår dotter?"
"Det räcker mamma", sa Elena argt och hoppade ner från min famn, hon ställde sig framför henne. Hennes kortare längd gjorde inte att mamman blev skrämd, men hennes ögon var nästan röda av ilska.
"Jag trodde du gillade Jacob", sa hon. "Jag ramlade i vattnet och Jacob räddade mig. Så vad?" De sista orden hade en mycket arg underton.
"Elena gumman", sa mamman och undvek att titta på mig. "Han är tydligen inte så bra för dig, jag fattar inte"
Hennes mamma tog ett steg bakåt och tittade på sin man. "Säg något"
Pappan tryckte upp glasögonen och tittade på mig med ett par klara gröna ögon. "Jag ser inte något fel. Som Elena säger så ramlade hon och Jacob räddade henne, det förklarar varför hon inte ringt"
Elenas mamma tittade på pappan som varit hennes sista hopp. "Så du tycker det är okej att hon är ute med den där"
Det där sista retade mig otroligt mycket. "Ursäkta", sa jag. "Vad har jag gjort egentligen?"
"Jacob", sa pappan. "Min fru verkar tro att du har dåligt inflytande över vår dotter"
Det fattade väl jag också att hon trodde, men varför? Elena hade ju förklarat klart och tydligt att det bara var en olycka att hon varit borta stort sett hela kvällen.
Elena kastade en blick på mig och sedan på sin mamma som stirrade på mig. "Jag är hungrig. Jag går in"
"Jag med", sa hennes mamma och började gå med stora bestämda steg efter. Elena stannade plötsligt och vände sig om och tittade på mig.
"Vi ses Jacob" Sedan gick hon.
"Kolla bara dina kläder", skällde hennes mamma. "Och din mobil är säkert helt förstörd. Utegångsförbud för dig" Hon viftade okontrollerat med armarna.
Elena suckade och öppnade dörren, med en sista sorgsen blick på mig och hon försvann in i skuggorna.
Hennes pappa harklade sig. "Jag kan ta påsen"
Jag räckte över påsen med kläderna.
"Lyssna inte på min fru, hon överreagerar"
Jag visste inte vad jag skulle svara. "Okej"
Han började gå med små steg mot huset lite ostadigt som om den här händelsen påverkat honom mycket. "Oroa dig inte, Elena kommer nog ut imorgon ska du se", sa han och vinkade innan han försvann.
Jag vinkade överraskat och lite skamset tillbaka mot honom.
Sedan gick jag hem till mig, jag kände mig väldigt skyldig.
Elena del 41
Han tog tag om min hand hårdare, jag tryckte lätt tillbaka.
"Kommer du ihåg idag när du ramlade och såg två vargar uppe på berget?", frågade Embry. "Det var jag och Jacob"
Jag kastade en snabb blick på Jacob. "Det är lättast att simma som varulv", sa han och smålog.
Jag log ansträngt tillbaka, jag ville bara sätta mig ner i min varma säng, ensam, och fundera över det här. Det kändes så ovant. Min Jacob. Varulv.
"Det är en sak till innan vi är klara", började Jacob. "Det här kommer du tycka är jobbigt"
Jag rynkade förskräckt pannan och kikade runt på varulvarna omkring mig.
"Elena." Hans hand brändes obehaglig mot min hud men jag drog inte åt mig min hand.
"Du vet när du var i skogen och du såg en varg döda en sak framför dig. Det var jag"
Mina ögon spärrades upp, det värsta ögonblicket i mitt liv och det var Jacob som hade orsakat det. Jag hoppade upp från soffan.
"Du ljuger", skrek jag hest.
"Elena", sa Jacob. Hans röst skakade. "Jag var tvungen. Den hade dödat dig"
Jag stirrade på honom genom halvt slutna ögonlock. "Människor dödar inte varandra"
"Såg du inte dens blick. Det var inte en människa"
Jacob tittade orolig på Sam, han nickade. "Du måste nog berätta det med"
Jag såg hur hela flocken hade frusit till vid mitt urbrott, de lyssnade spänt.
"Dens blick", sa jag svagt. "Den hade röda ögon"
"Precis", sa Jacob. "Det var en ... Det var en ..."
Vad var det för något? Varför sa han det inte?
Jag satte mig ner igen för att lugna honom lite.
"Det var en vampyr" Vid de kusliga orden stirrade han på mig, som om han trodde att jag skulle flamma upp och brinna. Så orolig såg han ut.
"En vampyr", sa jag lugnt.
Det kändes inte så konstigt, fanns det varulvar fanns det väl vampyrer. Vad kommer härnäst? Billy hamnade i rullstol när han blev attackerad av en zombie? Jag fnös åt tanken.
"Vi krigade mot en armé med nyfödda vampyrer med ..." började Jacob
"Där räcker det", avbröt Sam. "Det räcker med att hon får veta det hon varit med om"
Jacob tittade ursäktande på Sam.
Jag kände hur jag blev generad, om inte jag ramlat från den där jävla klippan hade jag inte suttit här. Jag hade inte varit där om inte Laila skickat iväg mig ...
"Jag vill gå hem", sa jag.
"Jag med", sa tjej-varulven surt. Jag visste inte hennes namn. Hon reste sig och började gå mot dörren. "Får jag?"
Sam nickade bekräftande.
Hon försvann i en vind och dörren slog igen med ett brak efter henne.
"Det är nog dags", sa Jacob och reste sig. Resten av flockan gjorde samma sak, det var bara jag som satt kvar.
"Ska jag inte veta något mer?", frågade jag alla och tittade på var och en.
"Nej", sa Sam argt. "Det räcker"
Jag fick känslan av att inte Sam gillade mig, att jag kommit och förstört i deras lilla flock.
Flocken började lämna huset. Embry bland annat vände sig om och vinkade hejdå åt mig innan de försvann.
"Så", sa Jacob och log åt mig så hela tandraden syntes. Jag log tillbaka med hela ansiktet. "Då vet du"
"Ja", sa jag. Jag insåg just att jag varit hemifrån i hela två timmar. "Varför har de inte ringt?"
"Vill väl inte störa", sa Jacob och blinkade med ena ögat. Han lämnade rummet men kom tillbaka efter någon halvminut med mina blöta kläder i famnen. "Bäst att ta med dina kläder hem. Men du kan låna mina till imorgon"
"Visst", sa jag och tryckte ner händerna i byxfickorna.
Han tog några stora kliv över rummet och fram mot mig. Jag fick den sköna känslan av att han skulle kyssa mig men han lade bara sina tunga armar runt mig i en kram.
"Nu går vi hem och lämnar dig", sa han.
Jag kunde inte rå för att känna mig lite lurad.
Jacob del 40
Paul och Jared som småbråkat slog sig genast ner i soffan med en trumpen min. Leah satt i en fotölj med armarna i kors, hon ville inte vara här. Det såg jag på henne. Embry och Quil däremot tyckte det här skulle bli spännande, ingen prägling hade fått reda på vad de var för något än. Med undantag för Bella men hon var egentligen ingen prägling, bara utomstående. Sam stod kvar på mitten av golvet, han stirrade på hallen där Elena snart skulle uppenbara sig.
Seth stod bakom min rygg, jag satt ner i den andra mjuka fotöljen. Jag var jätte nervös. Tänk om allt skulle gå fel och hon lämnade mig?
Jag grimarserade och såg hur Elena trädde fram i hallen med mina stora kläder runt kroppen. Men hon såg ändå söt ut.
"Hej", sa hon osäkert och hennes blick flackade runt på alla varulvar i rummet.
Jag steg fram till henne och gav henne en snabb kram. "Sätt dig så ska vi berätta. Men, du kommer kanske inte tro oss"
"Jag tror på dig", sa hon.
"Allt jag kommer säga är sant, snälla Elena. Lämna mig inte efter det här"
"Jag kommer aldrig lämna dig", sa hon och en ensam tår vandrade från hennes blanka ögon.
Jag torkade bort den med ett varmt finger och satte mig ner i fotöljen igen. Hon satte sig lugnt ner närmast mig i soffan. Hon riktade sin fuktiga blick mot samtliga i rummet, jag hade lust att slå till Leah när hon tittade argt på Elena. Jag visste att vi inte fick berätta varulvs-hemligheten för någon, men det här var en nödsituation och det visste Leah. Hon strök tillbaka sitt korpsvarta hår från ögonen och riktade dem mot mig. Jag tittade tillbaka med oro i blicken.
Säg inget dumt nu Leah, bad jag till mig själv.
"Ja", sa Sam och riktade blicken mot Elena. "Vi har bestämt, eller jag har bestämt. Jag ansåg att om inte du skulle få veta det vi är så skulle det kanske gå snett någonstans"
"Ska vi verkligen", frågade Leah och svalde.
"Ja, men kanske inte allt. Bara det viktiga"
Leah såg nöjd ut och lutade sig tillbaka i fotöljen. Sedan sa Sam meningen som skulle förändra Elenas syn på mig för alltid.
"Vi är varulvar", han pekade på varenda en av oss.
Elenas ögon blev stora av förvåning. "Vad sa du?"
"Varulvar, du vet vargar", sa Paul och log.
Elena såg helt förskräckt ut. Hon tittade på mig med ögon stora som tefat som om hon ville att jag skulle säga att det de sa var helt fel.
Jag nickade bekräftande på huvudet och riktade blicken mot Quil. Gråten sved i halsen när jag tänkte på att hon inte gillade att jag var varulv.
"Jacob", sa hon hest. "Är det sant?"
Jag tittade på henne med tårfyllda ögon. "Ja"
Hon tog försiktigt min hand och höll den i sin. "Jag tror dig"
Hennes ansikte var lika vitt som himlen utanför men hennes blick visade att hon menade det. Hon trodde på att jag var varulv och hade inget problem med det.
"Jag har fler saker att berätta", sa jag. Lättnades hade spridits sig genom min stora kropp och jag kunde äntligen lita på att hon inte skulle lämna mig.
Elena del 39
Jag hörde hur en grupp killar pratade någonstans, deras röster ljöd genom hela huset. Jag kunde inte tyda var de sa, hörde bara på deras mörka röster att de var killar. Säkert Jacobs kompisar, eller flock som han kallade det. Undrar varför han gjorde det. Flock heter det ju bara när det är djur, Jacob är ju inte något djur.
Jag kastade en sista blick ner på mina kläder, de hängde lite löst runt mig, jag hade snörat runt hårt i midjan så inte mjukisbyxorna skulle åka ner och t-shirten satt på mig som om jag använt den som nattlinne. Men de var ju i Jacobs storlekar.
Jag tog ett djupt hackade andetag och öppnade badrumsdörren med ett gnissel.
