Jag vandrade i min mänskliga form genom skogen, för att jag skulle slippa höra de andra i flockens tankar och just nu ville jag helst hålla mina egna tankar för mig själv.
En armé av nyfödda vampyrer skulle komma till Forks om fyra dagar, ledda av den rödhåriga Victoria. Jag och resten av flocken skulle skydda Bella och hjälpa till att utplåna de nyfödda. Men, konstigt nog brydde jag mig inte längre om Bella. Elena hade tagit mitt hjärta, så snabbt. Så enkelt.
Men, flocken skulle delta, då skulle jag det också. Det var bara en liten sak som gnagde mig i hjärtat.
Elena, jag skulle träffa henne imorgon på stranden men jag, och resten av de som skulle kriga skulle ha fullt upp med på att träna på hur man dödade nyfödda. De va mycket starkare enligt Jasper, som hade en del erfarenheter av sådana.
Jag fortsatte vandra suckandes genom skogen och såg mig omkring, granarna slöt sig tyst över mig och månen lös stor och vit ovanför dess toppar. Men jag kunde ändå se vart jag gick, mitt mörkerseende funkade även när jag var människa.
Oh Elena, vad skulle hon tro när jag inte dök upp imorgon? Hon skulle säkert tro att jag inte brydde mig, att jag inte höll av henne.
''Men det är ju det jag gör!!''
Jag skrek ut orden innan jag riktade en hård spark mot en liten sten, den flög som en pil och studsade mot några tallars stammar.
Varför skulle kärlek vara så svårt för mig? Varför skulle det alltid dyka upp saker i vägen som gjorde att jag inte kunde visa mina känslor?
Tänk om Elena inte skulle lita på mig sedan när jag kom, visserligen hade vi inte kännt varandra så länge men det kändes som om vi kännt varandra hela livet. Som jag och Bella. Men Bella hade jag bara älskat, medan Elena, mer än älskat.
Jag tittade ner på mina darrande händer. Jag kunde inte låta Elena försvinna, inte nu. Aldrig i livet.

Det hördes brakandes av kvistar och jag vände mig fort om. Det var Sam som kom gående. Sam, alfahannen. Han som ledde flocken.
''Jacob'', sa han. ''Jag säger det här på alla andras vägar i flocken också men de börjar bli lite irriterande på dina tankar''
Jag tittade konstigt på honom. ''Vad menar du?''
''Två dar räckte för oss för att få oss irriterade, men du måste hålla kontrollen över dig själv och vara fokuserad när vi ska kriga''
Jag tittade undrande på honom. ''Vad snackar du om?''
Han drog lite på munnen innan han svarade, som om svaret skulle kunna skada mig. ''Du är präglad, i början är det jobbigast när hon är det enda man tänker på. Men jag och alla andra i flocken hoppas du kan bli fokuserad nu när du vet var din snabba förälskelse kommer ifrån''
Jag höjde på ögonbrynen. ''Präglad, är du seriös nu?''
''Helt seriös'', svarade Sam. ''Vi hoppas det bara ska gå bättre för dig den här gången ..''
''Den här gången, jag har inte varit präglad förut'', sa jag surt.
''Nej, men nästan. Din kärlek för Bella var stark''
Jag tittade på honom en stund, lät alla ord sjunka in.
''Men jag måste springa nu, hejdå Jake''
Han försvann bakom träden.
Jag fortsatte min vandring hemåt. Jag trillade nästan då och då på stora stenar som låg i vägen på stigen. Jag var alldeles för upptagen av mina tankar för att kolla var jag gick. Jag var präglad av Elena. Vilket betydde att jag inte skulle gilla någon annan, jag skulle inte ge upp förrän jag fick henne. Tills hon var min. Men, jag var lite osäker på grund av mina tidigare misstag. Jag tänkte inte begå dem igen och hoppa över henne så fort jag fick en minsta lilla glimt av intresse. Jag skulle vänta, till jag var riktigt säker.
Jag ville inte ta risken och bli bortstött igen.
Sams sista ord störde mig lite, 'Din kärlek till Bella var stark'. Men hur kan det då 'nästan' vara en prägling?
Antingen är man präglad eller inte.

Jag kom äntligen ut på öppen mark och såg ljus tända i huset. Mina fötter förde mig direkt mot dörren och in i huset. Billy ville veta vad som hade hänt på festen, han visste ju inte att en armé av nyfödda vampyrer skulle komma. Jag berättade kortfattat för honom vad som hänt och vad som skulle göras. Medans jag berättade bildades en stor rynka mellan hans ögonbryn. Han blev orolig. Jag lämnade honom i köket stirrandes in i väggen när jag till mitt rum och lade mig på sängen.
I taket syntes Elenas ansikte, jag låg och tittade på det i flera timmar och funderade.
Jag visste inte om hon gillade mig, men jag fick den känslan när jag tänkte på henne. Men det fick jag alltid.
Jag trodde personen jag gillade gillade mig tillbaka men som senaste gången var det inte så.
Elenas ansikte försvann när jag föll in i en orolig sömn, jag drömde en otäck mardröm där en vampyr med vit, kall hud stod med tänderna mot hennes strupe. När den tittade upp på mig var dess ögon alldeles blodröda, av hennes blod.
Jag kunde inte röra benen, ville springa fram och kolla om hon var okej, då lyfte hon sitt huvud. Även hennes ögon var röda.
Hon röt högt innan hon sprang rakt över den leriga gräsmattan rakt emot mig. När hon precis skulle trycka sina tänder mot min strupe vaknade jag med ett ryck. Jag svettades floder. Jag lade mig på andra sidan och somnade sedan om.