Jag hade kommit in i huset oupptäckt igår. Jag hade hittat en sliten gammal trälåda under huset som jag ställde mig på och hoppade upp till fönstret med. Mamma hade knackat en stund när jag kröp in, men hon hade bara trott att jag var sur för att jag inte svarat. Ett par rosiga kinder hade nästan avslöjat mig men jag skyllde på febern. Det funkade.
Idag tänkte jag gå ner till stranden igen, fast egentligen stod mitt huvud emot. Jag funderade fortfarande på om Jacob varit där eller inte kommit. Min magkänsla sa att han hade varit där, sedan gått när jag inte kommit. Den känslan fick mig att blunda och ta några djupa andetag för att inte skrika i plågor.

Morgonen överflöt till tidig förmiddag. Mamma gav mig tillåtelse att vistas utomhus idag så jag tog en promenad ner till stranden med Simon innan lunch. Men ingen Jacob syntes till. Jag kikade över hela stranden, lät Simon springa lite extra över klipporna men ingen lång snygg kille syntes.

Efter lunch tog hela familjen en promenad. Det var ganska trevligt, i början. Tills pappa hittade en strandbutik bakom nästa klippgrupp. Jag hade inte sett den förut. Såklart ville alla gå in, förutom jag. En kvinna, ungefär 35 år stod i kassan. Henne började mina föräldrar prata med medan jag och mina syskon traskade runt i butiken och tittade. Pappa berättade vad de gjort de senaste dagarna. De fick också reda på att kvinnan hade en son. Som hette Quil eller något.
''Ja, Elena här hon har träffat en pojke. Men tyvärr vet hon inte var han bor ...''
Jag höll andan, beredd på det värsta.
''Vad hette pojken?'', frågade kvinnan nyfiket och blinkade åt mig.
''Jacob'', svarade mamma snabbt.
''Oh'', sa kvinnan glatt. ''Jacob är min son Quils bästa kompis''
''Nämen'', sa mamma och vände sig om för att kasta en blinkning på mig. ''Har Quil fler pojk-vänner?''
''Jaa, dom är en hel flock nästan'', sa Kvinnan och skrattade. ''Jacob, Quil och en annan pojke Embry är bästa vänner. Sen vet jag att de hänger med en hel del andra killar med''
Jag var väldigt förvånad att kvinnan avslöjade så här mycket för en grupp människor hon precis träffat.
''Trevligt'', sa mamma. ''Då finns det i alla fall lite kompisar här omkring. Inte sant Elena''
''Mm'', muttrade jag och slank ut genom dörren.

Jag väntade i några minuter utanför på en bänk, till slut kom de ut.
Mamma kom fram och gav mig en liten varg-figur i handen.
''Kvinnan gav dig den'', sa mamma. ''Det är en La push symblol typ''
''Tack'', sa jag utan glädje, Men när vi gick förbi dörren bort hemåt vinkade jag in till kvinnan som tack.
Jag vred och vände på varg-figuren, den var väldigt fin. Den stod på alla fyra med ett ledsamt utryck i ansiktet, fast den såg ut att springa, eller vara på väg att. Men dess päls var tillbaka draget så jag antog att den sprang.
När vi väl var hemma ställde jag figuren på fönsterhyllan. Där fick den stå i väntan på mina blickar varje gång jag gick in till rummet.

På eftermiddagen gick jag till stranden igen, men ingen Jacob syntes till. Jag antog att han inte ville se mig, fastän jag hoppades att han skulle dyka upp. Jag skulle gå dit varje dag tills jag såg honom igen. Kanske skulle jag behöva gå dit längre framåt i tiden. Fast kvinnan i butiken, hon gav mig hopp. Jag kunde ju alltid få kontakt med hennes son Quil och fråga var Jacob bor.

Laila skulle komma om en vecka nu, så jag ringde henne för att ge de senaste händelserna.