Jag vaknade tidigt på morgonen, solen hade inte ens stigit upp än. Jag låg kvar i sängen någon timme och försökte somna om, men det gick inte. Min mage kändes alldeles tung, som om jag svalt flera stora, tunga stenar. Elena  fanns med mig i mina tankar, det gjorde tyngden lite lättare. Idag, om bara några timmar skulle kriget komma, de nyfödda vampyrerna skulle komma och försöka ta Bella. Jag skulle vilja hoppa över kriget bara för att vaka vid Elenas hus, så att jag visste att hon var trygg, men det skulle inte Sam tillåta. Visserligen visste han och de andra i flocken att jag älskade henne väldigt mycket, att jag var präglad av henne, men de skulle inte heller bevaka sina präglade så då skulle jag få slåss med. Det såg jag fram emot lite, att få gripa tag med mina tänder om någon nyfödd vampyrs hals.
Det var det jag var gjord för, att förinta vampyrer.

Solen tittade fram vid horisonten och det började ljusna. Dags att ge sig av till den stora ängen. Jag hade redan igår lämnat Bella med Edward uppe på ett berg och där skulle de vara hela kriget. Skönt att slippa att se dem.
Jag joggade mot skogen, utan några kläder och förvandlade mig. Min syn, hörsel och luktsinne blev genast bättre och jag vände ansiktet en sista gång mot huset innan jag sprang in i skogen. Sam hade sagt, utan alfaröst, att det var viktigt för oss idag att äta en ordentlig frukost. Men det kunde inte jag, oron gjorde att min mage kändes full. Stenarna gjorde att jag kände mig mätt, och illamående.
Träden runt omkring mig flöt förbi, jag såg inte ens konturerna av dem. Jag sprang så snabbt mot ängen att allt såg ut som en enda grön gröt med inslag av stammar och stenbumlingar.

Till sist var jag framme, ängen utbredde sig framför mig, stor, gröngyttjig och skrämmande. Här skulle det ske, kriget!
Snett framför mig stod en stor klunga av både vargar och vampyrer. Alice kastade en blick på mig när jag närmade mig. Alice gillade jag, jag visste inte varför men kanske för att hon var så liten och ömtålig. Men hon hade en cool förmåga, att se in i framtiden.
Bakom henne böjde sig Rosalie fram, usch, blondinen.
Hennes ögon smalnade när hon såg att det var jag, ofta hon inte kände på lukten att det var jag.
När jag kom fram till gruppen ställde jag mig till vänster om Sam som nickade åt mig. Jag tittade mig omkring på mina andra bröder, alla var där, förutom Seth som jag visste var med Edward och Bella uppe i bergen. Jag kände hans närvaro i tankarna.
Hej Jacob, sa han glatt.
Hej Seth, sa jag. Kul där uppe med blodsugaren?
Haha Jacob, svarade Steh och skrattade. Han är inte så jobbig som du tror.
Mm, visst, sa jag.
Och juste, sa Seth. Bella hälsar.
Jag fnös. Hälsa tillbaka.
Det ska jag göra, sa Steh glatt.
Lyssna nu, bad Sam mig och Seth. Jag kände hur Seth stelnade till och lyssnade i våra huvuden på det Carlisle sa till oss.
Jag och andra sidan lyssnade bara med ett halvt öra. Planen ännu en gång, inget nytt.
'De kommer om kanske en halvtimme', sa Carlisle lite nervöst.
'Det ska blir så kul', sa Emmett och ställde sig i försvarsposition.
'Jaja', sa Esme otåligt. 'Inte än Emmett'

Vi spred ut oss över den gyttjiga ängen. Vände åt det håll Alice pekat att de skulle komma i från.
Jag ställde mig beredd och satte hörsel och synen på helspänn.
Lycka till Jake, sa Seth. Bli inte mosad nu bara.
Jag skrattade till. Ingen risk, sa jag.
'De kommer', skrek Alice gällt.
Alla vände sig mot där hon tittade, en hård rädsla spred sig över min kropp. Snälla Elena, va inomhus nu. Jag blundade i en sekund och såg hennes glada ansikte framför mig, det gav mig mer styrka och vilja att utrota de där vampyrerna.
Den första vampyren kröp fram ur skogen, långt i från mig men jag kunde lätt se hur han såg ut. Lång, muskolös och med två blodröda ögon som tittade på oss. Han tog ett språng emot oss och en hel armé med nyfödda vampyrer kom springande efter honom.