Två dagar hade gått sedan jag senast såg henne. Smärtan var olidlig, till och med värre än det jag kännt för Bella.
Varje gång jag tänkte på henne kändes det som om mitt hjärta klämts ihop till en liten flörtkula.
Ibland var det outhärdligt, jag var tvungen att lägga mig ner en stund och låta tankarna vandra iväg någon annanstans så smärtan försvann. Men ibland som vid vanliga romanser kändes det som om jag svävade på ett litet fluffigt rosa moln, och nedanför på jorden stod hon och vinkade åt mig. Jag flög ner till henne och lutade mig sakta mot henne ...
''Jacob, är du där?'', hördes Billys röst.
Oh, var han tvungen att komma precis nu.
''Ja'', svarade jag. Jag försökte att inte låta sur, men det var svårt.
Han rullade in i rummet och tittade på mig.
''Ska du inte gå ut lite Jacob, det är inte bra för dig att ligga inne hela dagarna''
''Mm, visst'', svarade jag och reste mig upp och klämde mig förbi Billy ut genom dörren och ut genom huset.
Då kanske man skulle få fantisera lite i fred.
Jag knallade med stora steg nedför backen och nedmot stranden.
Jag mötte inte en endaste själ på vägen, när jag kom fram gick jag ner till vattenbrynet och bara stod där och
kände saltlukten fylla mina näsborrar.
I kanske en hel kvart stod jag med ögonen slutna och bara lät tankarna komma och gå som de ville. Som tur hörde jag inte under den tiden att någon gick förbi, de skulle säkert trott jag var knäpp som bara stått där.
Vinden började blåsa och med den fördes det en röst, en röst som jag kände igen.
''Ja, Laila. Ni ska få komma hit. Nej, jag vet inte. Om två veckor kanske? Bra, det är bara att boka flyget då.
Ja, jag saknar dig med, jätte mycket. Lovar. Puss puss''
Jag öppnade ögonen och vände mig åt vänster, bakom klippan kom en flicka, jag hörde det på hennes röst.
Jag tittade och tittade och till slut kunde jag se henne, där hon kom klivande över klippan, hennes hår var fluget
bakåt av vinden, hon log, med sin vackra mun. Det kunde inte vara hon. Bodde hon här?
Till sist såg hon mig, hennes ögon blev stora av förvåning, men sedan blev de mindre när hennes mun bredde ut sig i ett stort leende.
''Jacob'', skrek hon glatt. Hon sprang fram och ställde sig framför mig. Nästan studdsandes. Hennes ögon var helt
riktade mot mig. Jag såg hur hon kikade ner över min platta mage, då insåg jag att jag inte hade någon t-shirt på mig, men det verkade inte störa henne ett dugg.
''Är det inte kallt?'', frågade hon.
''Nej, det är ju sommar'', sa jag leende. Hennes ögon riktades ännu en gång ner mot min mage.
Hon log, det vackra leendet som jag tänkt på i hela två dagar.
''Ehm'', började jag. ''Bor du här någonstans?'' Hoppas hoppas!!
''Ja'', sa hon. Mitt hjärta lättade. ''Jag bor ungefär en kilometer bort, precis bakom den där kröken''
Hon pekade på skogsdungen bakom sig.
''Okej'', sa jag. Mitt hjärta dunkade i 240, hon bodde här. I närheten. Jippi. ''Jag bor ca 2 kilometer i den riktningen''
Jag pekade bort på vägen som låg bakom mig.
Hon log, med hela munnen. Jag kände hur mina knän började svikta lite, men jag höll mig på benen.
''En fråga Jacob, vad gör du ikväll?'', frågade hon.
Fan, att Bellas examensfest skulle vara ikväll, egentligen vill hon kanske inte ha mig där men det är så kul
att reta Edward ..
''Ikväll kan jag inte, imorgon kanske??''
''Visst'', svarade Julia glatt. ''Imorgon, perfekt. Var ska vi träffas?''
''Vad sägs om här?'', frågade jag.
Hon såg först lite skeptiskt ut men till sist bestämde hon sig vad hon skulle svara.
''Ja, okej. Det blir bra''
Det hade inte kännts rätt att redan träffas hemma. Först för att jag visste inte om hon gillade mig också och att
det skulle börja pratas jätte mycket i flocken. Jag ville verkligen inte att de skulle tro att jag var präglad ..
Hennes mobil började ringa, hon suckade, plockade upp mobilen ur jeansfickan, suckade igen när hon tittade på displayen och sedan svarade hon.
''Ja'', sa hon argt. ''Ja, ja, jag kommer''
Hon la på luren och suckade igen. ''Jag måste gå, middag du vet''
Men det visste jag redan, jag hade hört hennes pappa prata lika tydligt som om han stått precis bredvid mig.
Jag tittade ner på henne, hon verkade inte vilja gå.
''Jag måste också gå förressten'', sa jag för att bryta den pinsamma tystnaden.
''Okej'', sa hon. Hon kastade en sista blick på min kropp. Det störde mig inte.  
''Vi ses'', sa hon och vände på klacken och traskade iväg över sanden. När hon klättrat upp på klippan vände hon sig om och vinkade innan hon försvann på andra sidan.
Jag gick också hem, helt överexalterad över att jag träffat Elena igen. Och vi skulle ses igen. IMORGON!!