Allt jag kunde tänka på den kvällen var Jacob. Hans svarta vackra hår, hans vita leende tänder som fick mig att andas i otakt och såklart hans kroppsbyggnad. Jag hade alltid haft lätt för att falla för längre killar, för jag känner mig mer beskyddad om en 180 cm lång kille går bredvid än en 160 cm lång kille liksom.
Mitt i mitt drömmande kikade mamma in genom dörren.
''Elena, gumman. Det är mat nu'', sa hon och försvann i en vind.
Jag har ingen lust att äta, sa jag till mig själv. Jag kommer aldrig mer få träffa Jacob, jag vet inte var han bor. Kanske borde jag gå tillbaka till affären och vänta, han måste ju handla någon mer gång, men om jag gör det kommer han säkert tro att jag förföljer honom. Han har nog redan en egen fanclub av tjejer på facebook.
''Facebook!", skrek jag när jag plötsligt fick en idé.
Jag satte på datorn och lät den sätta igång, jag satt otåligt på skrivbordsstolen och gungade fram och tillbaka medans jag väntade.
''Elena, det är mat'', hördes från köket. Ett avlägset skrik som betydde att jag måste vänta med att söka efter Jacob.
''Fan'', sa jag tyst och gick mot köket.

Middagen tog en evighet, jag trodde aldrig pappa skulle sluta snacka om La push och ta sin sista tugga på tallriken så vi andra kunde gå. När han äntligen gjorde det och jag reste mig för att springa till datorn plockade mamma fram en istårta ur frysen.
''Trevligt, jag som verkligen älskar glass'', sa jag ironiskt.
''Elena, det är en inflyttningstårta'', sa mamma argt. "Varför så bråttom, ska du någonstans?"
''Naee'', sa jag och stirrade ner i bordet. Bara till mina drömmar ..''Jag är bara inte sugen''
Mamma ställde tårtan på bordet och började skramlande ta fram skålar.
''Ja, han var ju riktigt snygg den där pojken''
Jag stelnade till.
''Vad sa du?'', sa jag förvånat.
Mamma tittade på mig och knyckte lite med huvudet.
''Den där mannen då'', sa hon. ''Fast jag tror faktiskt han kan vara i din ålder även om han var väldigt lång och ..'' "Och?"
Där avbröt pappa. ''Jag fattar inte, varför vill hon inte ha tårta på grund av den där pojken?''
Pappa tittade ängsligt på mig, hans största problem var att han var för överbeskyddande. Om han fick bestämma skulle jag inte få flytta hemifrån förrän jag var 30 år.
''Nog prat om det'', sa mamma och lassade upp tårtan.
När mamma sköt en tallrik till mig sköt jag bort den, jag mådde verkligen illa. Allt jag såg, var än jag tittade var hans ansikte.
''Okej, du kan gå''
Jag reste mig upp, stolen skrek mot golvet när jag drog in den och sedan gick jag mot datorn.

Internet var redan på som tur var, men eftersom vi bodde så nära havet ( Jag hade känt de på havssaltslukten ) så funkade inte bredbandet så bra. Jag lät mina tankar vandra iväg till Jacob, om han bara skulle kunna gå förbi nere på vägen skulle jag springa till honom direkt och skrika 'JAG ÄLSKAR DIG', men kanske inte. Men hur kan jag redan vara så fäst vid honom? Det var ju bara några få timmar sedan jag såg honom och jag kommer bergis inte träffa honom igen ...
Facebook klickades upp och jag började söka. Jag skrek in Jacob, La push, Forks och Usa i fältet och klickade. Efter ett par sekunder var sökningen klar.
''Inga resultat för Jacob'', mumlade jag när jag läste. ''Fan''
Jag hade aldrig hatat facebook så här mycket, min enda chans för att kunna prata med honom igen så fanns han inte där. Oh, jag kommer tänka på honom för evigt. Jag kommer aldrig glömma honom. Aldrig glömma hans vackra ansikte och hans vita spetsiga tänder.