Visst var jag chockad. Jacob var en varulv. Men jag gjorde mitt bästa i att inte visa det för mycket. Men jag ville inte lämna honom, aldrig. Jag hade aldrig varit så här fäst vid någon annan människa förut. Inte halvmännsika heller.
Han tog tag om min hand hårdare, jag tryckte lätt tillbaka.
"Kommer du ihåg idag när du ramlade och såg två vargar uppe på berget?", frågade Embry. "Det var jag och Jacob"
Jag kastade en snabb blick på Jacob. "Det är lättast att simma som varulv", sa han och smålog.
Jag log ansträngt tillbaka, jag ville bara sätta mig ner i min varma säng, ensam, och fundera över det här. Det kändes så ovant. Min Jacob. Varulv.
"Det är en sak till innan vi är klara", började Jacob. "Det här kommer du tycka är jobbigt"
Jag rynkade förskräckt pannan och kikade runt på varulvarna omkring mig.
"Elena." Hans hand brändes obehaglig mot min hud men jag drog inte åt mig min hand.
"Du vet när du var i skogen och du såg en varg döda en sak framför dig. Det var jag"
Mina ögon spärrades upp, det värsta ögonblicket i mitt liv och det var Jacob som hade orsakat det. Jag hoppade upp från soffan.
"Du ljuger", skrek jag hest.
"Elena", sa Jacob. Hans röst skakade. "Jag var tvungen. Den hade dödat dig"
Jag stirrade på honom genom halvt slutna ögonlock. "Människor dödar inte varandra"
"Såg du inte dens blick. Det var inte en människa"
Jacob tittade orolig på Sam, han nickade. "Du måste nog berätta det med"
Jag såg hur hela flocken hade frusit till vid mitt urbrott, de lyssnade spänt.
"Dens blick", sa jag svagt. "Den hade röda ögon"
"Precis", sa Jacob. "Det var en ... Det var en ..."
Vad var det för något? Varför sa han det inte?
Jag satte mig ner igen för att lugna honom lite.
"Det var en vampyr" Vid de kusliga orden stirrade han på mig, som om han trodde att jag skulle flamma upp och brinna. Så orolig såg han ut.
"En vampyr", sa jag lugnt.
Det kändes inte så konstigt, fanns det varulvar fanns det väl vampyrer. Vad kommer härnäst? Billy hamnade i rullstol när han blev attackerad av en zombie? Jag fnös åt tanken.
"Vi krigade mot en armé med nyfödda vampyrer med ..." började Jacob
"Där räcker det", avbröt Sam. "Det räcker med att hon får veta det hon varit med om"
Jacob tittade ursäktande på Sam.
Jag kände hur jag blev generad, om inte jag ramlat från den där jävla klippan hade jag inte suttit här. Jag hade inte varit där om inte Laila skickat iväg mig ...
"Jag vill gå hem", sa jag.
"Jag med", sa tjej-varulven surt. Jag visste inte hennes namn. Hon reste sig och började gå mot dörren. "Får jag?"
Sam nickade bekräftande.
Hon försvann i en vind och dörren slog igen med ett brak efter henne.
"Det är nog dags", sa Jacob och reste sig. Resten av flockan gjorde samma sak, det var bara jag som satt kvar.
"Ska jag inte veta något mer?", frågade jag alla och tittade på var och en.
"Nej", sa Sam argt. "Det räcker"
Jag fick känslan av att inte Sam gillade mig, att jag kommit och förstört i deras lilla flock.
Flocken började lämna huset. Embry bland annat vände sig om och vinkade hejdå åt mig innan de försvann.
"Så", sa Jacob och log åt mig så hela tandraden syntes. Jag log tillbaka med hela ansiktet. "Då vet du"
"Ja", sa jag. Jag insåg just att jag varit hemifrån i hela två timmar. "Varför har de inte ringt?"
"Vill väl inte störa", sa Jacob och blinkade med ena ögat. Han lämnade rummet men kom tillbaka efter någon halvminut med mina blöta kläder i famnen. "Bäst att ta med dina kläder hem. Men du kan låna mina till imorgon"
"Visst", sa jag och tryckte ner händerna i byxfickorna.
Han tog några stora kliv över rummet och fram mot mig. Jag fick den sköna känslan av att han skulle kyssa mig men han lade bara sina tunga armar runt mig i en kram.
"Nu går vi hem och lämnar dig", sa han.
Jag kunde inte rå för att känna mig lite lurad.