Jag satt vid köksbordet och klamrade mina kyliga fingrar mot en kopp citronte. Mamma satt sur framför mig med ansiktet vänt mot fönstret. Ljuset reflekterade i hennes ögon, det såg ut som om de lös. Jag hade precis berättat att jag skulle ut med Jacob. Hon hade svarat att hon inte tänkte låta mig slippa ut, men pappa hade kommit till min räddning och lugnat ner henne. Men hon var fortfarande sur. Alltså, jag fattade inte. Varför var hon så sur på Jacob?
Jag hörde en moped brumma nere på vägen och svänga upp mot oss. Den bromsade på vår gård och motorn stängdes av.
"Jag går nu", sa jag och lämnade min orörda kopp.
Mamma gjorde en konstig knyck med huvudet och fortsatte stirra mot fönstret.
"Hejdå", sa jag stelt och gick och tog på mig mina skor. När gympaskorna var påsnörade satte jag på mig min jacka och gick ut.
Jacob stod lutad mot sin moped och såg väldigt självbelåten ut. Han log sitt vita, vackra leende och sträckte ut armarna. Jag tvekade inte en sekund, jag sprang direkt in i hans varma famn.
"Ut och vandra idag då", sa han.
Jag log med ansiktet tryckt mot honom. Jag fick den konstiga känslan i magen att det här inte var något jag skulle göra idag, som om något skulle hända. Jag ignorerade det och satte mig bakom Jacob på mopeden. Han sparkade igång den och mopeden gav i från sig ett högt vrål och vi for som två örnar nedför backen. Stranden for förbi oss fort och jag hann knappt titta förrän vi for uppför en backe och den försvann bakom en krök. Jag hade mina armar hårt om Jacobs midja, det kändes mysigt. Alldeles för fort var vi framme vid hans hus och jag var tvungen att släppa honom. Mina armar fick gåshud så de möttes av kylig luft.
"Då går vi då", sa han och grep tag om min hand. När hans hud ännu en gång mötte mig kändes det helt rätt att vara här med Jacob just nu.