Mitt huvud snurrade runt. Jag försökte stanna kvar vid mitt medvetande men sorgen var för jobbig. Jag tänkte tillbaka på de två veckorna jag känt Elena. Bara två veckor men det kändes som en evighet. Första gången i affären då jag sett henne. Jag hade tyckt hon var vacker men när jag insett att jag var präglad hade hon varit den vackraste personen i hela världen. Jag begravde ansiktet i händerna och började tjuta. Jag brydde mig inte om att nästan ett dussin vampyrer där inne kunde höra mig. Alla där inne, för att hjälpa Elena.
Jag hade inte sett henne på ett tag, jo. Jag mötte henne i skogen som varulv, skyddade henne från en vampyr. Men jag hade inte klarat det den här gången. Sedan hade hon ringt och vi sågs, men då med hennes kompis Laila. Laila ramlade ner från ett berg och så bar jag hem Elena. Vi sågs senare och hon fick veta att jag var varulv. Sedan hade jag bara träffat henne idag. Jag hade inte insett hur lite tid jag faktiskt hade tillbringat med henne. Det jag hade gjort var bara att längta efter henne. Varför hade jag inte gjort något drastiskt som be henne komma ut under nattetid så vi kunde kolla på film eller bara vara med varandra? För jag var feg, oerhört feg för vad hon skulle tro om hon fick veta vad jag var. Men Laila hade vart där och det hade också stört.
Jag suckade och skakade mina händer så de flesta tårar dunsade bort.
Jag hörde någon öppna en dörr bakom mig och komma gående mot mig med lätta steg. Alices ljusa, sjungande röst talade till mig.
"Jacob, du ska nog komma in" Hennes röst och ansiktsutryck var helt neutralt. Hon tog mig i armen och förde mig in. Inget som kunde hjälpa mig att förstå om Elena fortfarande fanns här.