Jag var tvungen att bära Elena hem till henne. Hennes skor och andra våta kläder låg i en plastpåse som dinglade från min arm. Solen hade nästan försvunnit och mörkret föll över oss. Jag var lite rädd att Elena skulle få ett utbrott och bli rädd för mig men hon låg tryggt i min famn och tittade på mig och smekte med sitt finger över mitt ansikte.
"Du räddade mig Jacob", sa hon efter ett tag. "Jag borde säga tack"
Jag tittade djupt in i hennes ögon. "Jag skulle inte klarat av om du försvann"
Hennes ögon blev blanka. "Jag skulle inte klara av att leva utan dig heller"
Vi gick vidare under tystnad, det enda ljud som hördes var mina stora fötter som klampade hårt mot asfalten och vågornas skvalpande när vi gick förbi stranden.
"Undrar hur min familj kommer reagera", sa Elena oroligt och kikade upp på sitt hus när vi gick på vägen nedanför.
"Jag vet inte, men inte så glada tror jag", sa jag. "Både du och Laila har ramlat idag i min närvaro så de är nog inte så nöjda med mig"
Elena tittade på mig rynkad panna. "Jag gillar dig och vill vara med dig och det får de tåla"
Jag log med ena mungipan.
"Jacob, du är unik. Om de inte gillar dig rymmer jag" Hon lät seriös.
"Jag vill inte att du ska bryta upp med din familj för min skull", sa jag och undvek hennes blick.
Jag tog tag hårdare om henne då jag gick uppför uppförsbacken mot deras hus. Jag vågade att kasta en blick på henne och blev förvånad när jag såg att hon såg sårad ut.
Jag måste säga det.
"Elena, jag älskar dig"
Hennes ansikte sken upp som solen på morgonen. "Jag älskar dig också"
Vår härliga stund förstördes av ett hysteriskt kvinno skrik. Elenas mamma kom utspringande från huset med Elenas pappa tätt efter sig. Hans glasögon satt längst ut på nästippen och gungade lätt när de sprang, de kunde ramla ner när som helst.
"Elena", skrek mamman. "Vad har hänt? Var har du varit? Vi har varit så oroliga" Hon sa allt väldigt fort och högt.
Jag kände mig skyldig, det var bara mitt fel att Elena ramlat. Om inte jag promt skulle visat berget i början ...
Hon kom fram helt illröd i ansiktet, hennes ögon sköt blixtar. Hon höjde ett smalt finger och pekade argt på mig. Jag ryggade tillbaka.
"Du", sa hon. "Vad har du gjort med vår dotter?"
"Det räcker mamma", sa Elena argt och hoppade ner från min famn, hon ställde sig framför henne. Hennes kortare längd gjorde inte att mamman blev skrämd, men hennes ögon var nästan röda av ilska.
"Jag trodde du gillade Jacob", sa hon. "Jag ramlade i vattnet och Jacob räddade mig. Så vad?" De sista orden hade en mycket arg underton.
"Elena gumman", sa mamman och undvek att titta på mig. "Han är tydligen inte så bra för dig, jag fattar inte"
Hennes mamma tog ett steg bakåt och tittade på sin man. "Säg något"
Pappan tryckte upp glasögonen och tittade på mig med ett par klara gröna ögon. "Jag ser inte något fel. Som Elena säger så ramlade hon och Jacob räddade henne, det förklarar varför hon inte ringt"
Elenas mamma tittade på pappan som varit hennes sista hopp. "Så du tycker det är okej att hon är ute med den där"
Det där sista retade mig otroligt mycket. "Ursäkta", sa jag. "Vad har jag gjort egentligen?"
"Jacob", sa pappan. "Min fru verkar tro att du har dåligt inflytande över vår dotter"
Det fattade väl jag också att hon trodde, men varför? Elena hade ju förklarat klart och tydligt att det bara var en olycka att hon varit borta stort sett hela kvällen.
Elena kastade en blick på mig och sedan på sin mamma som stirrade på mig. "Jag är hungrig. Jag går in"
"Jag med", sa hennes mamma och började gå med stora bestämda steg efter. Elena stannade plötsligt och vände sig om och tittade på mig.
"Vi ses Jacob" Sedan gick hon.
"Kolla bara dina kläder", skällde hennes mamma. "Och din mobil är säkert helt förstörd. Utegångsförbud för dig" Hon viftade okontrollerat med armarna.
Elena suckade och öppnade dörren, med en sista sorgsen blick på mig och hon försvann in i skuggorna.

Hennes pappa harklade sig. "Jag kan ta påsen"
Jag räckte över påsen med kläderna.
"Lyssna inte på min fru, hon överreagerar"
Jag visste inte vad jag skulle svara. "Okej"
Han började gå med små steg mot huset lite ostadigt som om den här händelsen påverkat honom mycket. "Oroa dig inte, Elena kommer nog ut imorgon ska du se", sa han och vinkade innan han försvann.
Jag vinkade överraskat och lite skamset tillbaka mot honom.
Sedan gick jag hem till mig, jag kände mig väldigt skyldig.