Pappa stuvade in Lailas väskor i bakluckan då vi kom. Mamma stod med armarna i kors uppe på verandan och granskade oss med smala ögon.
"Hej då" ropade Laila till henne och hon vinkade åt henne med en stel hand.
Simon kom utspringande från huset och slängde sig i Lailas famn. Laila pep till och kramade om min lillebror.
"Jag kommer sakna dig", sa han och vägrade släppa henne.
"Jag kommer sakna dig mer lilla pyre", sa hon.
"Jag är inget pyre", skrattade Simon och slutade kramas.
"Jo", sa jag och log mot dem båda. "Ett stort pyre"
Simon vinkade till Laila och gick med långsamma steg. Gud vad dramatsikt det såg ut. Han stannade och vinkade med en sorgsen blick på trappan. Laila låtsades ta upp en näsduk och vinkade med den. Simon vinkade en sista gång och stängde dörren efter sig då han gått in.
"Rolig brorsa du har alltså", sa Laila och öppnade bildörren och hoppade in.
"Nehe", sa jag ironiskt och satte mig bredvid henne.
Hon tittade ut på himlen utanför och suckade.
"Alla med?", frågade pappa och satte sig bakom ratten.
"Alla med", svarade jag och klappade Laila lätt på axeln.
Vi körde i från huset och genom skogen. Laila satt mest och glodde ut genom fönstret under resan och jag satt där bredvid. Nervös. Jag skulle snart lämna min bästa vän för andra gången i mitt liv. Det kändes hemskt. När vi var nära flygplatsen tittade hon äntligen på mig, hon gav mig en sådan där det-här-känns-piss blick och suckade. Gud vad jag skulle sakna henne.

Pappa stannade på parkeringen och bar ut väskorna. Jag och Laila började lunka mot portarna. Jag försökte gå så sakta som möjligt. Ju saktare jag gick, ju senare skulle vårt farväl komma.
Laila tog upp sina billjetter ur sin handväska och gick mot dem och registrerade att hon var här. Det var väldigt lite folk på flygplatsen så det tog bara någon minut.
När Laila skyndade sig tillbaka var hennes ansikte lite små rött, som om hon var nära att brista i gråt.
"Hej då Laila", sa pappa och log mot henne.
"Hej då", sa Laila lågt.
Pappa lunkade iväg mot bilen där han skulle vänta på mig.
"Ja", sa jag och svalde ett par gånger för att fria strupen. "Jag kommer sakna dig"
Laila brast ut i stor gråt. Stora tårar rann nedför hennes kinder och hon slängde sig själv i min famn. Jag kramade henne tillbaka och märkte hur mina egna tårar började sippra från mina ögon.
"Jag kommer sakna dig så otroligt mycket", sa hon hackande.

Jag såg Laila gå med sina väskor borta i horisonten på flygplatsen. Jag såg att hon höjde sin hand i farväl och jag gjorde detsamma. Hon vinkade, jag också. Sedan försvann hon bakom en krök och var borta.