Mamma vankade fram och tillbaka över köksgolvet medans hon då och då kastade ursinniga blickar på mig. Jag satt obekvämt på en av trästolarna och såg på min mamma med ängslig blick. Vad höll hon på med? Jag hade ju berättat vad som hänt, pappa hade ju trott mig.
Mamma kastade en blick på mina kläder, blicken såg så hemsk ut som om mina lånade kläder sårat henne djupt.
Pappa smög förbi utanför köket och viftade lätt med påsen runt handleden mot mig. Han mimade ordet 'tvätten' och smög vidare. Då han försvann la jag märke till TV-ljudet, sedan Lailas skratt. Hon måste ha märkt att jag var hemma men hon ville väl inte störa.
"Jag fattar inte", sa mamma plötsligt. "Vad som hänt med dig. Du har blivit så konstig sen du träffade den där Jacob"
"Jag trodde du gillade honom", snäste jag.
"Han har så dåligt inflytande över dig"
"Jaså?", utbrast jag förvånad. "Kan du ge något exempel?"
Mamma rynkade pannan och funderade. "Nu till exempel. Du försvinner och är borta i flera timmar och så äter du inte"
Jag himlade med ögonen. "En gång. En ynka gång"
Mamma vände sig mot fönstret och tittade ut. "Jag tycker inte du ska träffa honom". "Inte nu i alla fall", tillade hon i en viskning.
Jag reste mig upp och tittade på henne men hon undvek min blick. "Jag går till Laila nu", sa jag och lämnade rummet.

Mina steg dunkade mot golvet då jag skenade förbi. Jag slog mig ner i soffan bredvid Laila och Simon och glodde på TV:n utan att inte riktigt titta på den.
Jag såg Lailas blick i ögonvrån då hon granskade min klädsel.
"Fina kläder", sa hon och vände blicken mot TV:n.
"Jacobs", konstaterade jag fortfarande vänd mot TV:n. "Jag badade"
Laila vände sin blick mot mig och jag mötte den förvånat när jag såg hennes sorgsna ansiktsutryck. "Badade?"
"Jag ramlade i så jag fick låna hans kläder", svarade jag och smålog.
Hon besvarade mitt leende ansträngt. "Okej", sa hon och vände blicken mot Homer som ramlade på TV:n.
Jag gjorde samma sak och klappade tafatt Simon på armen som tittade på mig som om jag varit Dumbledore från Harry Potter som kommit in i rummet. Såg jag så främmande ut?
Och varför var mamma så arg på mig för? Jag hade ju berättat allt klart och tydligt för henne. Och Jacob. Han var varulv, en farlig varulv av det jag sett i skogen för några dagar sen men han skulle aldrig skada mig. Det var jag ganska säker på.
Och jag älskade honom.
Min lilla pälsboll, tänkte jag och fnittrade till och fick straffas med ett par hårda blickar mot mig.
Jag kom ihåg trävargen jag fått av Quils mamma, den var läskigt lik Jacob.