Mina ben darrade. Alice tog lätt min hand och sa med en svag röst:
"Jag är ledsen. Carlisle gjorde allt han kunde"
Jag tittade upp mot Carlisle som stod framför soffan. Hans ansikte speglade alla andras, sorg.
Så Elena var död. Hon fanns inte mer.
"Hon hade förlorat för mycket blod och jag försökte ta så lite som möjligt så giftet inte fanns kvar. Men det hade ändå inte gått. Hon hade för lite blod kva ..." Carlisle röst bröts. "Jag ringer hennes föräldrar så de vet"
Jag svalde hårt några gånger. "Ska du säga ...?"
"Jag ... måste väl..."
Carlisle lämnade rummet. Jag såg nu Elenas kropp med egna ögon. Hon låg i samma ställning med kanyler i armarna. Hennes ansikte var blekare än någonsin och hennes läppar var nästan blå.
Jag kunde inte hålla emot. Sorgen övervälde mig när jag fick se hennes lik. Hon fanns ej mer. Aldrig mer skulle jag få höra hennes röst. Aldrig mer se hennes vackra leende. Aldrig med få kyssa ...
Jag slängde mig ner i Alices kalla famn och bara grät. Tårarna strömmade som floder nedför mina kinder och blötte ner Alices blus. Hon klappade mig lugnande på halsen. Jag tittade upp och såg Rosalie. Hon såg ut som om hon också skulle börja gråta. Edward stod snett bakom henne. Han såg chockad ut. Som om han visste hur jag kände mig. Och det gjorde han.
Jag vände mitt blöta ansikte och såg på Elena. Jag släppte taget om Alice och gick skakandes och föll ihop vid hennes sida. Jag höjde en darrande hand och klappade henne försiktigt på kinden. Hennes hud kändes kall. Det såg ut som om hon sov. Med ett väldigt litet, knappt synligt leende i ansiktet. Varför log hon? Vad hade hon tänkt på innan hon försvann bort från den här världen?
Jag snyftade till och tårarna skymde min blick. Jag reste mig på ostadiga ben och tittade ner på hennes vackra ansikte en sista gång. Jag rös till och lämnade huset och sprang ut till skogen och förvandlade mig till varulv. Jag skulle aldrig mer i hela mitt liv få se Elena.