Jag och Laila gick och lade oss sent den natten. När Laila var färdig i badrummet gick hon och blåste upp sin luftmadrass. Tänk att Laila bara hade varit där en dag, det kändes som många flera.
Jag gick in i badrummet. Jacobs kläder hängde löst runt min kropp, jag tog av dom försiktigt och lade ner dem i en ny påse. Jag satte på mig mina nattkläder, borstade fort tänderna och smög ut till mitt rum igen.
Laila var i fullt upptagen med att blåsa upp madrassen så jag satte mig lugnt på min säng och granskade vargen. När jag tittade på den började jag fantisera iväg om Jacob, det komiska var att jag såg vargen jag sett i skogen och på klippan springa genom en skog av granar och helt plötsligt ersattes dess huvud med Jacobs mänskliga men varg-kroppen var kvar. Jag kvävde ett garv och lutade mig tillbaka mot väggen med ett rött ansikte.
"Hur är det?", frågade Laila och höjde på ena ögonbrynet.
"Tänkte bara på en skojig sak", sa jag och fnissade.
Hon korkade i ploppen i madrassen och slängde ner den med ett duns på golvet. Sedan satte hon sig på den och kurade ihop sig i sitt täcke och tittade med stora ögon på mig.
Jag mötte hennes blick och satte mitt täcke runt mig också.
"Vad hände egentligen", frågade Laila och krafsade på ett hål i täcket.
"Vad menar du?", frågade jag förvånat med ett höjt ögonbryn.
"Du ramlade på riktigt eller var det bara för att få vara med Jacob?"
"Ursäkta?", utbrast jag. "Jag snavade och ramlade", ljög jag. "Men vänta, hur visste du att jag ramlat? Jag sa ju att jag badade!"
Laila tittade sig oroat omkring. Säg inte att hon var där och såg Jacob och Embry som vargar rädda mig.
Jag tittade på henne, jag kände rädslan pumpa igenom mig.
"Jag såg från fönstret, något föll"
Lättnaden sipprade tillbaka. Hon hade inte sett någonting.
"Sedan", fortsatte hon." Såg jag någonting komma springande ur skogen. Var det Jacob?"
"Ja", sa jag och rädslan bet åter tag i mig.
"Jacob är stor men liksom, det som kom ur skogen var mycket större"
Mina ögon stirrade på henne av fasa. "Embry var med"
"Jaha", sa Laila och blev lite generad. Hon lade sig ner och stirrade upp i taket och smålog lite. Jag tittade på henne ett par sekunder tills hennes ansikte blev rött av ilska.
"Embry! Var han där?" Hon skrek och jag viftade med handen för att tysta henne. De andra i huset sov. Hennes ögon sköt blixtar.
"Ja, men det var Jacob som räddade mig", ljög jag och tittade bort.
Vad var det som hände? Jag hade en svag aning av att Laila gått över till Embry. Jag log åt henne och hon stirrade på mig som om jag vore en giftorm.
"Gillar du Embry Laila?", frågade jag. "Du har väl inte ens träffat honom?"
"Du har pratat lite om honom och han verkar söt, jag såg honom på stranden"
"Men hur visste du att det var han?" Det kändes som om Laila höll inne någonting.
"Ren chansning" Hon vände sig om och det betydde att konversationen var slut.
Jag gjorde det samma och svävade bort i tankarna mot Jacob.