Jag vaknade av det vibrerande ljudet från min mobil. Jag roffade fort åt mig den och kastade en blick på displayen innan jag svarade.
"Hej Elena", sa jag glatt.
Hon fnittrade. "Hej Jake! Laila skulle vilja säga hejdå. Kan du komma?"
"Visst", svarade jag och tittade på klockan, det var rätt så tidigt på morgonen. "Jag kommer"
"Och du", sa hon innan jag hann lägga på. "Ta med Embry"
Jag hörde någon fnittra nervöst i bakrunden.
"Aa, okej", svarade jag lite förvirrad.
"Puss", sa Elena och lade på luren.
Jag lade i från mig mobilen och stirrade blint framåt. Varför skulle jag i hela världen ta med mig Embry?
Jag plockade upp telefonen igen och slog på de svala siffrorna. På andra sidan luren väste en surmulen Embry på mig.
"Men Jacob klockan är fan bara åtta"
"Jo, men Elena ville att du skulle med och säga hejdå till Laila"
"Laila?", frågade Embry fort. "Jag kommer"
Han lade på luren och ett par minuter senare kom en mycket livlig Embry ut ur skogen.

Jag och Embry gick i rask takt hem mot Elena. Vi sneglade på varandra men vi sa inget. När vi lunkat en bit såg vi två tjejer som stod på stranden. Vi hörde på deras röster att det var Elena och Laila så vi gick dit. Flickorna vände sig mot oss när vi kom, Elena log sitt varma leende mot mig och sedan mot Embry. Han besvarade det inte.
"Ja, Laila och jag ska till flygplatsen om kanske en timme"
Embry såg helt förstörd ut, jag såg hur han såg sorgset på Laila. Säg inte att han ... ? Det måste jag fråga honom.
"Det var kul att ha dig här i alla fall", sa jag och log mot henne. Laila vände sina blåa ögon mot mig och nickade.
"Kan jag få ditt nummer?", frågade Laila Embry. Embry fiskade fort upp sin mobil.
Jag drog Elena i armen och vi gick några meter i från dem.
Jag hörde hur de pratade där bakom så jag försökte komma på något att säga till Elena, men när jag såg hennes ljusblå blanka ögon så nära mina kunde jag inte kontrollera mig själv. Jag behövde bara böja mig ner ett par centimeter, jag lutade mig sakta, jag var bara någon centimeter i från när jag hörde Laila säga,
"Elena, vi måste nog åka nu"
Jag förbannade Laila att hon förstört, om de bara pratat en ynkas liten minut till. Bara en liten minut. 
Elena tittade besviket upp på mig men hon gav mig en kram innan hon skyndade mot Laila. Laila och hon gick över stranden med snabba steg.
"Hejdå", ropade hon långt borta.
Jag och Embry såg dem försvinna bakom några tallar och sedan vandrade vi också hem. Jag hade varit så nära att kyssa Elena att det nästan kändes barnsligt att det inte hade skett.