Jag låg i min säng och stirrade i taket. Solens första strålar blev fler och fler och till slut stod mitt rum i fullt ljus.
En månad sedan Elena dog. Försvann. Lämnade mig.
Jag suckade och försökte tränga undan tårarna som kom, men det funkade inte. Det hade inte funkat på ett tag. All min energi hade tagits i från mig, gömts någonstans där jag inte kunde hitta det.
Den första veckan hade varit jobbigast. Jag hade träffat Elenas familj. De hade varit helt förstörda, men också chockade över det jag var och vad som mördat deras dotter.
"Jag visste att du inte var bra för henne", hade hennes mamma skrikit åt mig mellan sina snyftningar. "Jag visste att det var något fel på dig. DU MÖRDADE MIN DOTTER" Hon hade rytit det sista och sedan svimmat och blivit inburen av sin man.
Det var sista gången jag sett dem. Jag hade inte haft någon lust att gå dit. Jag var väldigt deprimerad själv. Hennes ord hade gjort sorgen ännu svårare för mig.
Nu hade de flyttat, jag hade vandrat till stranden och sett flyttbilar köra dit och därifrån. Jag hade försökt undvika platser där jag kunde påminnas om Elena men jag kunde inte låta bli. Jag hade vandrat runt hennes hus och kikat in i mörka, tomma rum. Jag hade inte ens varit där inne. Jag hade fått tillbringa alldeles för lite tid med henne.
Embry hade kommit till mig förra veckan och han sa att Laila hälsade. Hon var väldigt ledsen och hon skulle kanske dit och hälsa på snart. Men jag hoppades inte det. Att få se henne, det skulle få mitt hjärta att värka. Att Embry skulle få ha sin prägling kvar, men inte jag ...
Jag grep mig hårt om bröstet när det ilade till. Det hände ibland. Det kändes som om en stor bit av mitt hjärta blivit ryckt ur bröstet och det mörka stället som var kvar kändes tungt.
Elenas kropp hade familjen tagit med sig och skulle begrava henne där borta i Washington ... Jag skulle nog besöka hennes grav någon gång. Men hennes begravning var jag inte bjuden till att gå på ...
Jag hörde gnisslandet från Billys rullstol och han rullade in i mitt rum. Jag gav honom en blick och stirrade upp i taket igen.
"Jacob, du kan inte ligga här hela livet", sa han med en skrovlig röst.
"Jo", sa jag och gav honom en till blick. Han såg trött ut, han hade mörka ringar under ögonen.
"Men ta och gå ut lite. Träffa flocken. Hälsa på Bella"
Det ilade till i bröstet igen och jag reste mig fort upp. "Okej"
Jag småsprang förbi Billy och ut ur huset. Solen sken på mig ovanför trädtopparna då jag skyndade ner på vägen. Om en vecka skulle skolan börja igen också, jag suckade djupt och blundade några gånger för att få bort tårarna.
Stranden var tom på folk då jag kom ner, sanden knarrade under mina stora fötter då jag ställde mig och stirrade bort åt horisonten.
Jag hörde inte ens det brummade ljudet bakom mig, två stora flyttbilar som körde upp till Elenas gamla hus.
Elenas ansikte log mot mig från mitten av den blåa himlen. Jag grimarserade och lyfte handen för att röra vid henne, men hennes ansikte försvann. Jag stod kvar och glodde ut över vattnet en stund.
Jag vaknade från mina funderingar när jag hörde en glad flickröst bakom mig.
"Hej", sa hon.
Jag vände mig sakta om och tittade på henne med stora ögon. I hennes högra hand höll hon hårt om en träfigur av en varg.