Jag låg i min säng och stirrade i taket. Solens första strålar blev fler och fler och till slut stod mitt rum i fullt ljus.
En månad sedan Elena dog. Försvann. Lämnade mig.
Jag suckade och försökte tränga undan tårarna som kom, men det funkade inte. Det hade inte funkat på ett tag. All min energi hade tagits i från mig, gömts någonstans där jag inte kunde hitta det.
Den första veckan hade varit jobbigast. Jag hade träffat Elenas familj. De hade varit helt förstörda, men också chockade över det jag var och vad som mördat deras dotter.
"Jag visste att du inte var bra för henne", hade hennes mamma skrikit åt mig mellan sina snyftningar. "Jag visste att det var något fel på dig. DU MÖRDADE MIN DOTTER" Hon hade rytit det sista och sedan svimmat och blivit inburen av sin man.
Det var sista gången jag sett dem. Jag hade inte haft någon lust att gå dit. Jag var väldigt deprimerad själv. Hennes ord hade gjort sorgen ännu svårare för mig.
Nu hade de flyttat, jag hade vandrat till stranden och sett flyttbilar köra dit och därifrån. Jag hade försökt undvika platser där jag kunde påminnas om Elena men jag kunde inte låta bli. Jag hade vandrat runt hennes hus och kikat in i mörka, tomma rum. Jag hade inte ens varit där inne. Jag hade fått tillbringa alldeles för lite tid med henne.
Embry hade kommit till mig förra veckan och han sa att Laila hälsade. Hon var väldigt ledsen och hon skulle kanske dit och hälsa på snart. Men jag hoppades inte det. Att få se henne, det skulle få mitt hjärta att värka. Att Embry skulle få ha sin prägling kvar, men inte jag ...
Jag grep mig hårt om bröstet när det ilade till. Det hände ibland. Det kändes som om en stor bit av mitt hjärta blivit ryckt ur bröstet och det mörka stället som var kvar kändes tungt.
Elenas kropp hade familjen tagit med sig och skulle begrava henne där borta i Washington ... Jag skulle nog besöka hennes grav någon gång. Men hennes begravning var jag inte bjuden till att gå på ...
Jag hörde gnisslandet från Billys rullstol och han rullade in i mitt rum. Jag gav honom en blick och stirrade upp i taket igen.
"Jacob, du kan inte ligga här hela livet", sa han med en skrovlig röst.
"Jo", sa jag och gav honom en till blick. Han såg trött ut, han hade mörka ringar under ögonen.
"Men ta och gå ut lite. Träffa flocken. Hälsa på Bella"
Det ilade till i bröstet igen och jag reste mig fort upp. "Okej"
Jag småsprang förbi Billy och ut ur huset. Solen sken på mig ovanför trädtopparna då jag skyndade ner på vägen. Om en vecka skulle skolan börja igen också, jag suckade djupt och blundade några gånger för att få bort tårarna.
Stranden var tom på folk då jag kom ner, sanden knarrade under mina stora fötter då jag ställde mig och stirrade bort åt horisonten.
Jag hörde inte ens det brummade ljudet bakom mig, två stora flyttbilar som körde upp till Elenas gamla hus.
Elenas ansikte log mot mig från mitten av den blåa himlen. Jag grimarserade och lyfte handen för att röra vid henne, men hennes ansikte försvann. Jag stod kvar och glodde ut över vattnet en stund.
Jag vaknade från mina funderingar när jag hörde en glad flickröst bakom mig.
"Hej", sa hon.
Jag vände mig sakta om och tittade på henne med stora ögon. I hennes högra hand höll hon hårt om en träfigur av en varg.

Mina ben darrade. Alice tog lätt min hand och sa med en svag röst:
"Jag är ledsen. Carlisle gjorde allt han kunde"
Jag tittade upp mot Carlisle som stod framför soffan. Hans ansikte speglade alla andras, sorg.
Så Elena var död. Hon fanns inte mer.
"Hon hade förlorat för mycket blod och jag försökte ta så lite som möjligt så giftet inte fanns kvar. Men det hade ändå inte gått. Hon hade för lite blod kva ..." Carlisle röst bröts. "Jag ringer hennes föräldrar så de vet"
Jag svalde hårt några gånger. "Ska du säga ...?"
"Jag ... måste väl..."
Carlisle lämnade rummet. Jag såg nu Elenas kropp med egna ögon. Hon låg i samma ställning med kanyler i armarna. Hennes ansikte var blekare än någonsin och hennes läppar var nästan blå.
Jag kunde inte hålla emot. Sorgen övervälde mig när jag fick se hennes lik. Hon fanns ej mer. Aldrig mer skulle jag få höra hennes röst. Aldrig mer se hennes vackra leende. Aldrig med få kyssa ...
Jag slängde mig ner i Alices kalla famn och bara grät. Tårarna strömmade som floder nedför mina kinder och blötte ner Alices blus. Hon klappade mig lugnande på halsen. Jag tittade upp och såg Rosalie. Hon såg ut som om hon också skulle börja gråta. Edward stod snett bakom henne. Han såg chockad ut. Som om han visste hur jag kände mig. Och det gjorde han.
Jag vände mitt blöta ansikte och såg på Elena. Jag släppte taget om Alice och gick skakandes och föll ihop vid hennes sida. Jag höjde en darrande hand och klappade henne försiktigt på kinden. Hennes hud kändes kall. Det såg ut som om hon sov. Med ett väldigt litet, knappt synligt leende i ansiktet. Varför log hon? Vad hade hon tänkt på innan hon försvann bort från den här världen?
Jag snyftade till och tårarna skymde min blick. Jag reste mig på ostadiga ben och tittade ner på hennes vackra ansikte en sista gång. Jag rös till och lämnade huset och sprang ut till skogen och förvandlade mig till varulv. Jag skulle aldrig mer i hela mitt liv få se Elena.

Mitt huvud snurrade runt. Jag försökte stanna kvar vid mitt medvetande men sorgen var för jobbig. Jag tänkte tillbaka på de två veckorna jag känt Elena. Bara två veckor men det kändes som en evighet. Första gången i affären då jag sett henne. Jag hade tyckt hon var vacker men när jag insett att jag var präglad hade hon varit den vackraste personen i hela världen. Jag begravde ansiktet i händerna och började tjuta. Jag brydde mig inte om att nästan ett dussin vampyrer där inne kunde höra mig. Alla där inne, för att hjälpa Elena.
Jag hade inte sett henne på ett tag, jo. Jag mötte henne i skogen som varulv, skyddade henne från en vampyr. Men jag hade inte klarat det den här gången. Sedan hade hon ringt och vi sågs, men då med hennes kompis Laila. Laila ramlade ner från ett berg och så bar jag hem Elena. Vi sågs senare och hon fick veta att jag var varulv. Sedan hade jag bara träffat henne idag. Jag hade inte insett hur lite tid jag faktiskt hade tillbringat med henne. Det jag hade gjort var bara att längta efter henne. Varför hade jag inte gjort något drastiskt som be henne komma ut under nattetid så vi kunde kolla på film eller bara vara med varandra? För jag var feg, oerhört feg för vad hon skulle tro om hon fick veta vad jag var. Men Laila hade vart där och det hade också stört.
Jag suckade och skakade mina händer så de flesta tårar dunsade bort.
Jag hörde någon öppna en dörr bakom mig och komma gående mot mig med lätta steg. Alices ljusa, sjungande röst talade till mig.
"Jacob, du ska nog komma in" Hennes röst och ansiktsutryck var helt neutralt. Hon tog mig i armen och förde mig in. Inget som kunde hjälpa mig att förstå om Elena fortfarande fanns här.

Jag hörde hennes andetag försvinna bort. Carlisle tröck fort ner ett par kanyler i hennes armveck. Jag såg hur han tröck sina läppar mot hennes och blåste in syre. Hennes bröst höjdes och sänktes. Hennes hand kändes kallare. Jag klarade inte av det. Jag såg på hennes gråa ansiktet en sista gång och gick ut. Jag satte mig på trappan och kände en isig blåst flyga förbi. Tårarna ramlade i snabb takt nedför mina kinder. Jag skulle inte klara mig utan henne. Elena, min prägling.

Min kropp värkte inte längre, men ett hårt jobbigt tryck hade börjat växa ovanför mitt bröst. Jag fick svårt att andas. Jag drog in små hackiga andetag med näsan men de hjälpte inte. Min hjärna var yr. Mina ögon rullade runt i ögonhålorna så allt blev suddigt. Jag hörde avlägsna skrik och folk som rusade runt mig. Ett svagt ljus hade börjat framhävas borta i fjärran. Det sista jag kände innan jag slutade andas var Jacobs varma andedräkt i mitt öra. Han viskade:
"Lämna mig inte"

Jag kom tillbaka till min människokropp. Jasper slängde mig ett par mjuksibrallor som jag snabbt drog på mig. Men jag brydde mig inte. Edward lade ner Elena i soffan. De andra vampyrerna stod runt, inte säkta på vad de skulle göra. Jag sprang fram till henne, hennes ögon tittade på mig i någon sekund innan hon rynkade ansiktet, hostade och vände bort blicken. Det måste göra väldigt ont. Hennes arm skakade och var helt indränkt av klibbigt blod.
"Carlisle", sa Edward. Jag tittade upp på honom. Carlisle stod i mitten av rummet och stirrade på Elena.
"Jacob", sa han lugnt. "Du ska kanske inte vara här. Det är inte mycket tid kvar"
"Jag stannar", mumlade jag.
Edward nickade åt Carlisle och han skred fram och tryckte ner sina långa framtänder i Elenas arm. På en gång började hon skrika. Jag ville bara rycka bort Carlisle så han slutade skada Elena. Men han gjorde det för att hon skulle slippa bli en vampyr.
Hans ögon blev svarta och blanka. Jag svalde och tårar föll från mina ögon. Jag såg Rose stirra på mig. Först märkte hon inte att jag tittade tillbaka men när hon gjorde det nickade hon bara. Elenas skrik ekade bort, jag vågade då titta på hennes ansikte. Illrött.
Hon bubblade med munnen och blev stilla.
"Det ska funka", sa Carlisle och torkade sig om munnen. Han tittade rädd på Edward. "Hämta extra blod fort"

Min arm brände. Det kändes som om någon hällt hundra liter kokhett vatten över den. Det spreds sig, jag kände hur det väldigt långsamt börja gå över till överarmen också. Jag skrek och började vrida mig av smärtan. Jag visste inte riktigt var jag befann mig. Jag kände två hårda armar hålla tag i mig och vi flög fram genom skogen, det kunde jag se av alla träd som susade förbi. Jag tittade upp på killens ansikte, han var vacker, men jag orkade inte bry mig. Smärtan gjorde så otroligt ont. Jag skrek igen och märkte hur någon kom lufsande bredvid oss. Jag såg Jacobs huvud, hans ögon stirrade på mig. Han såg ledsen ut. Ursäktande. Vad hände med mig? En av vampyrerna hade bitit mig, men varför gjorde det så ont på mig?
Jag vred mig av smärtan som blommade upp. Tusen knivar stacks ner i min högra arm.
"JACOB!", skrek jag och höll mitt huvud hårt i mina armar. Det dämpade inte smärtan. Vad skulle jag göra?
"Snart framme", sa killen som bar mig med en vacker röst. "En minut sen blir allt bra"
Vem sa han det till?
Jacob gnällde och skyndade sig. Jag fortsatte vrida mig och smärtan fortsatte sprida sig, min blick började skymma. Som om någon dragit ett lakan över mina ögon. Små ljusprickar dansade framför mig. Var det änglar som kommit för att rädda mig?
"Nu Jacob spring in fort!", skrek killen och jag kände hur jag dunsade snabbt i hans famn. Små dunk som om han sprang på trä. Mina ögon slocknade, jag såg att jag var inomhus i ett ljust rum. Värmen välkomnade mig.
"Carlisle", sa killen. "Hon har blivit biten av vampyrer. Nej inte av oss, men jag tror inte det är långt kvar. Du måste rädda henne"