Jag bar henne hela vägen hem till henne, jag behöver inte anstränga mig så mycket, hon vägde kanske runt 55 kilo. Och det var lätt.
Under hela vägen hade hon sitt ansikte lutat mot min axel, hennes hår kittlade då och då min kind när det blåste kalla vindar. Jag kände på henne att hon skakade så jag tog större tag om henne så hon skulle bli varmare. Till sist kom vi fram, Embry stod lutad mot ytterdörren och flåsade lite, han var trött. Jag släppte försiktigt och varligt ner Elena på marken. Hon skakade till, men sedan gick hon med bestämda steg till dörren, Embry steg åt sidan och hon gick in.
Vi hörde hur hon pratade lugnt med sin familj om vad som hänt, sedan hörde vi flera klampande fötter som rörde sig mot oss. Hennes pappa kom först, han var alldeles röd i ansiktet, sedan kom hennes mamma. Hon såg lugn ut. Elenas pappa kastade arga blickar på både mig och Embry innan han tog Laila i från Embry.
"Ni ska ta det lugnt med tjejer", sa han rytande och försvann in. Jag tyckte det han sa lät lite orättvist, visst jag kunde ha hjälpt Laila med men hon kunde ha sagt till att hon behöve hjälp.
"Bra att ni tog hem henne", sa Elenas mamma och försvann in. Dörren slogs igen bakom henne, men en sekund senare kom Elena ut genom dörren igen. Hon stängde den försiktigt och gick mot mig, Embry följde lunkade efter henne med ett sorgset ansikte.
När hon kom fram till mig tackade hon mig för den här korta dagen och gav mig en kram. Jag kände hur jag hade lust att svimma, så bra kändes det.
"Tack Embry", sa Elena när hon släppt taget om mig.
"Ingen orsak", sa Embry. Han vinkade hejdå och började gå hem.
"Jo Elena", sa jag och började gräva i fickan. Hon tittade nyfiket på mig. Jag tog fram den fina kompassen och räckte över den. "Jag hittade den"
Hennes ögon blev stora av förvåning när hon tog emot sin kompass. Den enda skillnaden sedan hon senast såg den var att den var lite nött i kanterna och en spricka slingrade sig över glaset. "Var hittade du den här?"
"Ehm ..", svarade jag, jag var inte beredd på den här frågan, men jag kan ju inte ljuga för henne. "I skogen"
"Jacob, du får inte vara i skogen"
Jag blev snopen, vadå inte får vara i skogen. "Varför inte då?"
"Därför att ... ", började hon och snytade till. Hon kastade en försiktig blick bakåt mot skogen. "Jag blev nästan attackerad av en varg"
Nu blev jag nervös, jag visste inte om jag ville berätta för henne om varg-grejen än. Det kunde ju förstöra henne på grund av det jag gjorde framför hennes ögon. "Va!", sa jag och försökte låta förvånad.
"Ja", sa hon och torkade sig under ögonen. "Den dödade en människa framför mina ögon"
Jag tog henne i min famn igen medans jag tänkte. Hon hade inte listat ut att det var en vampyr som vargen, alltså jag, förintat.
"Bra att du klarade dig" Det var allt jag kunde få fram.
Hennes iskalla händer lades om min nacke, jag fick den obehagliga känslan att hon skulle kyssa mig. Jag ville det, men det kändes inte som rätt tidpunkt och jag vill inte att hon ska göra något hon kan ångra när hon får reda på vad jag är. Jag var tvungen att prata med flocken, jag var tvungen att säga det till henne. Vi fick inte säga det till någon, men det här var ett nödläge. Hon höll på att dö av chock, hon skulle bära med sig det här hela livet. Jag skulle inte låta min Elena bli deprimerad.
"Du", sa jag och drog mig ifrån. "Jag måste tyvärr gå"
Hennes ögon fylldes på med nya tårar, hon drog efter andan och tittade på mig.
"Okej", sa hon bara. Hon vände om och gick mot huset.
Jag kände att jag kanske hade sårat henne. Borde jag sagt något mer? Borde jag kramat henne längre? En massa förslag på vad jag kunde ha gjort vimlade runt i min skalle.
"Vi ses", sa jag innan dörren slog igen. Sedan gick jag nedstämd till skogen för att byta skepnad.