Jag hade kommit in i huset, knappt en minut efter hörde jag min urusla mobilsignal. Jag sprang fort in i mitt rum och plockade upp telefonen. Ett nummer syntes på displayen, ett nummer jag aldrig sett förut, men jag svarade i alla fall.
"Jacob", svarade jag.
"Hej Jacob, det är Laila". Laila? Varför skulle hon ringa mig? Det fick jag snabbt svar på.
"Du, Elena gick till hoppberget själv. Det var kanske en halvtimme sen och hon har inte kommit tillbaka"
Rädslan kom fort. Mina knän vek sig och jag var tvungen att hastigt slänga mig ner i sängen.
"Gick hon själv?", stammade jag fram efter ett par djupa andetag. Men det gick inte, andetagen fick mig inte att bli lugn. Jag hoppades att Laila fort som möjligt kunde lägga på så att jag kunde springa i min varg-form till henne och bara titta att hon var okej. Jag kände att präglingen verkligen var stark, min ande tycktes redan lämnat mig och var redan på väg till hoppberget. Jag såg i mina ögon hur den färdades genom gröna och bruna färger. Allt var otydligt.
"Jag sa det", sa Laila lite irriterat. "Men, somsagt. Jag är orolig att det kan ha hänt något"
Det räckte för mig, oro for över mig som om någon kastat kallt vatten i mitt ansikte.
"Jag går och kollar", sa jag snabbt och la på luren. Jag slängde telefonen på sängen. Jag sprang det fortaste jag kunde ur huset, när jag kommit en liten bit in i skogen slängde jag i väg mina byxor och bytte form. Det gick ovanligt lätt, kanske för att jag nu ville så fort som möjligt till hoppberget. Hon måste vara okej.
Det förvånade mig att Embry var i varg-form just nu, han skulle ju inte patrullera nu. Han hörde mina tankar och koncentrerade sig på att visa mig något. Jag var inte så långt i från hoppberget nu, bara någon kilometer kvar. Jag såg ur Embrys ögon Elen, min Elena. Embry hade kanske hört henne när han var på väg hem och vakade över henne åt mig. Jag saktade ner men var fortfarande på väg mot hoppberget. Oron växte ytterligare när jag såg att hon reste sig från en sten och gick mot kanten för att titta ner. Jag ökade min fart . Mina tassar dunsade med väldigt små mellanrum mot marken. Mina tassar började nästan göra ont. Jag skulle snart vara framme, bara inget drastiskt skulle hända nu.