Lailas ansikte sken upp i ännu ett leende då jag tog emot ena hennes väska. Smart av mig att ta hennes stora, mörkblå resväska istället för hennes handbagage. Jag släpade med mig väskan, men efter någon meter tog pappa tag i den och gick före ut mot bilen.
"Det är så tråkigt där hemma", sa Laila dystert då vi knallade vidare.
Jag visste inte vad jag skulle svara. "Okej"
"Men nog pratat om hemma", sa hon glatt. Oj, vad mycket vi pratat om det, tänkte jag ironsikt. "Jacob, då. Jag ser så fram emot att träffa honom" Hon blinkade med ena ögat åt mig. Vad menade hon med det?
"Öh", sa jag förvirrat. "Jag med, jag har inte träffat honom på ungefär en vecka"
"Oj", sa Laila förvånat och vi kom äntligen ut i solen, den värmde skönt. "Det va länge, jag skulle aldrig klara att vara i från någon jag gillade så lång tid"
Det är värre när man älskar någon.
"Ja", sa jag och föste Laila över övergångsstället. En bil stannade och tutade på oss. Leila, fräck som hon va, räckte fingret åt den sura gubben bakom ratten. Det gjorde inte honom direkt gladare men Leila är som hon är. Gör saker utan att tänka ibland.
"Ja, hur ser han ut då? Du har beskrivit lite men det är svårt att fatta.", sa Laila och svängde med väskan.
"Snygg, lång, fin kropp" Nu lät jag verkligen som en sån där fjortis-tjej som bara brydde sig om utseendet. "Han är jätte snäll, han förstår en när man pratar med honom. Hans leende ... "
Jag såg drömmande upp på den blåa himlen där hans leende blinkade till. Det såg lite konstigt ut med bara en mun i himlen.
"Han låter mumsig", sa Laila och fnittrade.
Jag öppnade hennes bildörr med en handryckning och hon satte sig i bilen. Jag önskade innerligt att hon skulle hålla tyst om Jacob när jag gick till min sida av bilen.
Jag satte mig i bilen lite dyster helt plötsligt, snälla Laila var tyst. Jag kände att det inte skulle kännas särskilt bra om pappa fick reda på det, men det tycker väl de flesta ungdomar om sina kärlekar. Mamma och pappa hade säkert redan glömt snyggingen som jag träffat i affären första dagen vi flyttade hit, hoppades jag.
Laila log mot mig. "Jag ser fram emot att träffa honom"
Pappa vände hastigt huvudet bakåt och tittade på mig, tragiskt, isen var bruten.
"Träffa vem?" Han tittade strängt på mig. Varför skulle pappor alltid överbeskydda sina döttrar?
Jag suckade, nu skulle jag få stå ut med att de visste. Det som hade varit så skönt att få ha något i fred för en gångs skull. "Han du vet, som jag träffade i affären. Kör nu!", tillade jag när någon tutade på oss för att få vår parkering.
Pappa körde igång bilen men han tittade fortfarande strängt på mig i bakspegeln, jag försökte inte titta där.
"Jaha, han är väl lite för gammal för dig"
"Nej, han är lika gammal som oss", sa Laila. Oh tack så mycket för att du lägger dig i. Jag visste att hon inte menade illa men ibland önskade jag att hon såg gränserna mellan att prata i enrum och att prata högt om något privat.
Pappa fnös åt Lailas ord. "Han är säkert tjogu år. Nej, jag gillar det inte Elena"
Jag tittade upp på hans blick i spegeln, den var orolig, inte arg.
"Pappa, jag känner honom. Han är snäll"
"Han käkar ändå steroider, det är därför han är så stor"
Jag suckade, hans blick hade förvandlats till skeptisk.
"Han är snygg", sa Laila. Sådant snackar man inte med mina föräldrar om flicka lilla, tänkte jag argt. "Men jag fattar inte varför det är så svårt för föräldrar att släppa iväg en. Mina föräldrar har gjort det"
"Jo, för vi vill beskydda er från våldtäktsmän och sådana killar som bara leker med ens känslor"
Ofta pappa kunde sånt, jag visste inte att han var så 'djup'.
"Ingen fara pappa, han är jätte snäll. Du kan få träffa honom någon gång"
"Det hoppas jag så jag kan godkänna honom"
Jag svarade inte nu, vi hade gått igenom den här disskussionen miljoner gånger. Pappa måste godkänna min pojkvän, men jag skulle inte låta honom förstöra min lycka. Det hördes på hans röst att han skulle ge Jacob underkänt.

Jag tittade ut genom fönstret då Laila började prata livligt om allt som hänt hemma, jag lyssnade med ett halvt öra när jag såg Forks köra förbi utanför fönstret, lite gladare än när det regnar. Mer folk var ute på gatorna och handlade, jag såg också flera ungdomsgäng vara ute och röra på sig. Otroligt.
"Mm, och så var jag och Lisa och shoppade, tänk att det var så billigt ..."
Jag mumlade lite så hon förstod att jag lyssnade, lite.
Bilen körde till sist in i skogen och förbi alla spetsiga tallar och granar. Pappa svängde av till vårt hus och sedan parkerade han och sa med en glad röst:
"Välkommen Laila till La push"