Laila låg nere på marken med ansiktet pressat mot sanden, det var en hemsk och fasanfull syn. Jag skrek ett hest skrik och försökte klättra ner mot henne, hon rörde sig inte. Mitt hjärta stod still av fasa. Jacob hade redan hur lätt som helst hoppat nedför klippavsatsen och han hade vänt på hennes ansikte, det var lite rött av sanden som gniddit mot hennes ansikte.
"LAILA!", skrek jag och försökte komma ner. Jag tog ett par steg och höll på att tappa balansen. Jag måste ner till henne.  
Jag såg i ögonvrån hur Jacob kollade om hon andades, jag hade min blick riktad borta i horisonten så jag inte skulle titta ner.
Ett par snabba steg över en skreva och jag fick fottag och kunde vända mig om och ta mig ner snabbare. Jacob hade uppmärkssamheten riktad mot Laila. Varför hjälpte han inte mig? Var Laila död? Nej, det fick hon inte vara. Jag tvingade bort tanken då jag hoppade ner på sanden, jag snubblade till och tog mig snabbt upp och sprang den lilla biten mot Laila. Jag var anfådd, klättringen ner hade varit väldigt ansträngande.
"Hon andas", sa Jacob tyst när jag tryckte örat mot hennes mun. "Hon har bara svimmat" Jag i frågasatte inte hur han visste det, hon kanske hade fått hjärnskakning.
Jag ryckte lite lätt i Lailas arm, av min beröring öppnade hon sakta ögonen och tittade på oss. "Ta hem mig", viskade hon och slöt ögonen igen.
Jag såg snopen ut i ansiktet, kunde hon verkligen inte gå eller spelade hon bara? Oron hade blåsit bort när hon hade öppnat ögonen, men den ven tillbaka när jag tänkte på att Laila aldrig skulle ljuga. Inte för mig.

Jacob lyfte lätt upp Laila i sin famn och gick över stranden med mig småspringande bredvid. Jag blev lite avundsjuk på henne.
När Jacob konkat Laila över halva stranden och jag flåsande kom i kapp dem hörde vi båda en röst bakom oss.
"Jacob, vad händer?" Vi vände oss båda om och såg Embry komma springande efter oss. Han hade inte någon tröja på sig vilket gjorde mig distraherad.
"Elenas kompis ramlade när vi skulle till hoppberget. Hon har bara svimmat", svarade Jacob.
Bara, tänkte jag. Bara. Vilket ord.
"Bara?", frågade Embry och stannade bredvid oss. Han verkade tänka i mina banor. Han kastade en blick på Laila. "Jag bär henne så tar du hand om henne" Han nickade åt mig. Jag kände förvånat över mina kinder, de var helt våta av tårar.
Jacob gav försiktigt Laila till Embry, han började gå hemåt mig. Jacob suckade och la armen om min midja. Jag snyftade till, då drog han mig intill sig hårt.
"Det är ingen fara", sa han och tryckte mig intill sig hårdare. "Hon kommer klara sig"
Jag la mina våta händer mot hans varma bröstkorg. Trygghet och omtanke var det enda som dunkade i mina tankar. Han brydde sig om mig, jag kände det när jag la min hand över hans dunkade hjärta. Hur visste jag inte men det kändes. Jag i hans famn, det var det enda som betydde något. Jag hade lust att sträcka på halsen och kyssa honom, då släppte han mig och lyfte upp mig istället.
"Nu när vi äntligen får träffas så ska allt gå åt pipan, det är typiskt", sa han och skrattade.
Jag log åt hans skratt, det lät så gulligt. Som när en bebis skrattade fast hans skratt var mer manligt.
"Du och jag får väl ses själva någon gång", sa jag och la armen om hans hals och lutade mig mot honom. "Laila åker om några dagar, då ses vi"
"Ja", sa han och började gå. "Jag längtar redan"
Jag fnittrade lite flickaktigt, jag längtade med. Som tusan.