Min kropp pumpade runt glädjen som uppstod när jag såg Jacob. Jag var i hans famn, hans varma trygga famn. Äntligen.
Efter några sekunder drog jag mig i från honom, inte för att jag inte ville stanna kvar utan för att Laila ville säkert hälsa. Han såg lite snopen ut, som om han ville ha hållt mig i sin famn längre, det kunde han få tyckte jag men nu var det ju Laila som stod bakom mig med ett fånigt flin i ansiktet.
"Det här är Jacob", sa jag glatt. Laila såg ut som om hon skulle dö, hennes blick hade följt Jacobs kropp upp och ner några gånger, för varje gång blev hon mer betagen. Jag vet, han är underbar.
Jacob tog några steg fram och grep Lailas hand. "Jacob", sa han bestämt. Jag fnissade till. Han log sitt gulliga leende mot mig.
"Laila", sa Laila lite darrande. Jag blev lite förvånad. När Laila träffade en kille brukade hon vara framåtriktad och slutade nästan aldrig prata men nu tycktes det som om orden fastnat någonstans i halsen.
"Så ... ", sa jag för att bryta den påträngande tystnaden. "Vad ska vi göra?" Jag gick och ställde mig bredvid Jacob som la armen om min midja. Mina kinder hettade och knäna började ge vika.
Laila tittade som hastigast på Jacob innan hon tittade på mig lite oskyldigt som om hon hade förbjudna tankar. En irritation började ta fart inom mig. Jacob är min Laila, du har lovat det. Han har armen om min midja! Jag hade lust att peka på hans arm för att visa henne det.
Då gick det hela upp för mig, han hade sin varma arm om min midja. Det måste betyda något, kanske hade han blivit kär i mig under vår långa vistelse i från varandra, hoppades jag.
"Ja, om man ska göra något kul måste vi kanske gå hem till någon, men annars kan man ju bara sitta och snacka" Han log mot mig, och jag mot honom.
Den här önskningen gav mig dåligt samvete, men jag önskade faktiskt att Laila aldrig kommit, att jag skulle ha haft Jacob för mig själv.
"Ja, visst", svarade Laila och log. Mina ögon smalnade, jag hatade falska leenden.
"Mm", sa Jacob lite frånvarande. "Vi kan gå till hoppberget"
Han pekade med ett finger upp mot ett berg till höger om oss, jag tyckte att berget såg ut som vilket berg som helst. Bergen smälte ihop i varandra och jag fattade inte hur han kunde hålla koll på ett speciellt berg.
"Aa", sa Laila och kikade på Jacob i smyg, hon trodde att jag inte såg. Mina ögon blev till smala ormspringor.
"Då går vi då", han drog mig med sig över stranden bort mot klipporna, Laila gick bredvid mig och småpratade. Jag svarade bara lite halvt.
När jag hade gått över den blöta sanden med hjälp av Jacobs trygga arm skulle vi klättra uppför berget.
"Ingen fara", sa Jacob när han såg mitt ansiktsutryck. Han tog min hand och glädjen sjöd i mig som en kokande gryta. Hans hand var väldigt varm, nästan het. Det var lite konstigt eftersom det var lite småkyligt i luften och mina egna händer var kalla som is.
Han hjälpte mig upp en bit och sedan hörde jag Lailas avlägsna skrik där nere, jag frös till och tittade förskräckt ner.