Jag vaknade på morgonen utvilad. Jag andades lugnt ut, min kropp hade äntligen besegrat chocken och jag kunde vara mig själv igen. Laila, min bästa vän, som jag saknat innerligt mycket under de ca två veckor jag bott här. Två veckor, ofta det bara gått så kort tid? Det hade hänt så otroligt mycket under den retsamma tiden. Jag hade träffat Jacob, den var den största och bästa händelsen. Han hade fått mitt liv att börja, jag fattade inte hur jag kunnat leva innan jag visste att han fanns. Laila skulle bli så avundsjuk när hon såg honom, hon letade alltid efter något nytt ögongodis som hon kunde lägga beslag på, men hon hade lovat heligt att hon inte skulle ta Jacob i från mig. Jag skulle aldrig kunna förlåta henne då. Jacob betydde allt för mig. Jag andades lyckligt. Att jag äntligen hittat honom igen fick min kropp att sprudla av glädje. Jag hade trott att han var borta men nu var han tillbaka i mitt liv. En behaglig bild dök upp i mitt huvud. Jacobs vackra rödbruna kropp nedstänkt med havsvatten, han log och närmade sig mig. Jag stönade tyst och reste mig från mitt drömmande. Vi skulle åka och hämta Laila om bara någon timme. Planet skulle landa klockan tio på morgonen så vi skulle bege oss av någon halvtimme innan.
Jag ställde mig framför spegeln och tittade in i mina ljusblå ögon. Jag kände mig vacker idag, kanske för att mitt ansikte inte längre pryddes av ett surt ansiktsutryck. Jag kammade igenom mitt hår och redde ut tovorna, sedan satte jag på mig ett par mörkblå jeans och slängde på mig en t-shirt. Laila skulle säkert kommentera det, men jag hade alltid slapp-kläder på loven och helgerna. Kanske skulle jag ta något bättre när jag nu sedan skulle träffa Jacob? Jag satte kvickt på mig mina vita plupp-örhängen och spände fast ett gammalt armband runt min handled. Det får duga för idag.
Jag gick snabbt ut i köket där pappa gjorde frukosten, som vanligt. Resten av familjen tänkte ta sovmorgon efter filmkvällen igår. Mamma, syrran och brorsan hade suttit och grinat och snorat till titanic. Att min 10-åriga brorsa grät till den fattade jag inte, men världen var full av överraskningar.
Pappa ställde snällt ner ett glas apelsin juice och en skål med gröt framför mig. Gröten kändes helt plötsligt lika motbjudande som om jag skulle äta tjocka äckliga maskar. Jag vände kvickt bort huvudet och andades djupt. Varför var jag nervös? För Lailas omdöme om Jacob?
Jag slevade i mig gröten, den hade förvandlats tillbaka till sitt ursprung, kanske hade jag hittat ursprunget till min nervositet.
Sedan satte jag frustande i mig juicen och satte skålen och glaset i disken.
"Hungrig idag?", frågade pappa och vände blad i tidningen.
"Nja, jag tänkte gå och vila lite till"
Jag hade bestämt mig för att förbereda mig som bäst för mötet med Jacob senare idag så skulle jag fundera ut lite bra samtalsämnen. 'Var har du varit och vad har du gjort?' trodde jag inte skulle funka. Kanske intressen eller sådant. Nej, det var för vanligt. Jag dunkade lätt handen mot pannan då jag satte mig i soffan i vardagsrummet.
"Tänk Elena tänk"

Pappa och jag satt i bilen och körde genom Forks. Jag hade inte varit uppe i staden på jätte länge, jag hade varit nere i La push den mesta tiden. Jag rös till, vargen. Att jag ens klarade springa ut till bilen var helt otroligt. Forks highschool körde vi förbi i solskenet, jag tittade dystert upp där jag om några månader skulle tillbringa några år av mitt liv.
Vi kom fram till flygplatsen, pappa körde av vägen och parkerade bilen. Vi gick in i byggnaden och väntade på att Laila skulle dyka upp. Mitt ansikte hade återigen fått sitt dystra ansiktsutryck fastklistrat.
"Le lite", sa pappa som om han läst mina tankar.
Jag log ett fejkat leende i rättan tid för bara några meter i från mig kom Laila springande med väskorna i högsta hugg.
"Hej", skrek Laila förljust och kom fram.
"Hej", sa jag glatt. Mitt leende var nu alldeles äkta.
"Jag har saknat dig", sa Laila och slängde armarna om mig i en stor kram.
"Jag har saknat dig med", sa jag när hon släppt mig. Jag mötte hennes blåa ögon och mina egna ögon släppte ifrån sig några ensamma tårar.