Laila klev ur bilen på ostadiga ben efter bilturen och tittade sig lite undrat omkring. Min pappa gick in i huset och lämnade mig och min bästa vän ensamma kvar. Jag gick runt och såg hur hon såg lite skeptisk ut i ansiktet. Laila var en stads-människa, naturen var inte hennes starka sida. Fattade inte egentligen varför hon överhuvudtaget kommit då om hon hatade naturen så mycket, och regn för den delen, men hon var ju min bästa vän. Hon ville väl träffa mig.
"Visst är det fint här?", sa jag lite retsamt.
Hon tittade på mig retsamt tillbaka, sedan log hon sitt vanliga spralliga leende. "Jag ska nog trivas"
Laila kastade en ängslig blick ner mot det mörka havet nedanför kullen. "Jag vill nog inte bada"
Jag skrattade till. "Jag har inte gjort det själv än."
Hon tittade lite undrande på mig, som om hon frågade mig med blicken. 'Vad har du hållt på med under de här två veckorna?'. Det verkade som om hon fick svar på sina tankar, hon tog mig under armen och drog mig in i huset utan ett ord mer.

Dagen flöt på lika sakta som vilken dag som helst, fast det var inte en vanlig dag för mig. Laila hade kommit. Och jag skulle träffa Jacob. Snart. Mina tankar vandrade oftare än vanligt bort mot Jacob. Laila fick säga åt mig skarpt då vi spelade monopol då jag helt plötsligt under spelets gång satt med tankarna ute i rymden långt borta. Jag var väldigt nervös och försvann från nutiden ganska lätt just nu. Snart. Bara 3 timmar kvar tills klockan 15.
Lunchen skulle inte kunna gå ner i min mage kände jag när vi satt vid bordet. De andra pratade med Leila om det som hänt i stan och smaskade på. Jag märke ju närmare tiden för vårt möte med Jacob kom blev Laila också mer nervös. Jag såg det på hennes flackande blick och hennes färg i ansiktet hade fått en grådaskig ton.

Det var bara en ynka timme kvar till mötet med den personen som betydde allt för mig. Min mage snurrade runt som en flock ilskna bin och gjorde mig illamående. Jag kunde inte första varför Laila var så nervös, det var min Jacob vi skulle träffa. Jag kallade honom för min för han var min mer än Lailas, det hade hon lovat. Hon skulle inte ta honom även fast han skulle vara den snyggaste killen hon sett.
När vi satt i mitt rum började Laila ta på sig smink, jag tyckte hon passade bättre utan men jag sa inget. Vet inte riktigt varför. Jag själv hade bara tagit på mig lite mascara. Det räckte tyckte jag.
Jag tittade ner på mina händer, de skakade lätt. Jag försökte intala mig själv att det här inte var så farligt men jag lyssnade inte. Ibland var jag verkligen jobbig.
"Ska vi gå?", frågade Laila och smackade med läpparna mot mig.
Oh herregud.
"Ja", sa jag lite förvånad över att klockan redan var så mycket.
Vi lämnade rummet kvickt, jag på ostadiga ben. Nu var det dags, men jag kände mig verkligen inte redo, men mitt hjärta var tydligen det. Det dunkade så hårt i halsgropen att jag var rädd att det skulle hoppa iväg.