Jag andades tungt, ängslan började sjuda i mig. Jag riktade blicken stadigt mot TVn, jag försökte att inte blunda, det var svårt. Jag fick ta till all min kraft för att inte springa iväg och skrika. Vargen. Det var allt jag tänkte på. Jag hade aldrig varit så här rädd förut, mitt hjärta dunkade så hårt att jag var rädd att det snart skulle gå sönder. Den hade varit så skräckinjagande, en bild i mitt huvud kom fram. Vargen som snabbt lunkade in i huset och såg mig i soffan då den såg mig och förintade mig från den här världen.
Jag pep hest och tog skydd under filten. Där var det mörkt och tryggt.
Efter någon minut då jag legat och skakat okontrollerat under filmen kikade jag fram lite försiktigt över kanten.
Simon tittade konstigt på mig från andra sidan rummet, jag hade flyttat mig bort till andra sidan soffan.
"Vad gör du?", frågade han.
Jag andades tungt, fortfarande orolig över att jag nästan trott att vargen skulle komma, men jag hörde ju fotsteg. All förvirring hade tydligen förstört min hjärna lite också.
"Nej, inget", svarade jag i en utandning. "Frös lite"
Simon trodde på min lögn, log och hoppade upp bredvid mig i soffan.
Vi tittade på simpsons tillsammans en stund innan jag började prata igen.
"Vad gjorde ni ute?", frågade jag snällt.
"Vi lekte på stranden", sa han. "Vi träffade någon stor kille också"
Jag hoppade till vid hans sista mening. En stor kille? Jacob, jacob måste det vara. Det måste vara han.
"Vad hette han?", frågade jag lugnt, men det var svårt.
"Quil", svarade Simon. "Hans mamma hade ju den där butiken"
Jag andades besviket ut, jag hade hållt andan i väntan på att han skulle säga 'Jacob'. Jag mindes vem Quils mamma var, en glad kvinna. Hon hade gett mig en liten träfigur av en varg, jag ryste när bilden av den riktiga vargen dök upp igen.
"Quil", sa jag. "QUIL"
Jag flög upp ur soffan, Quil kände ju Jacob! Hon hade sagt det, Quils mamma.
Jag sprang mot hallen och tog på mig mina skor. Jag ignorerade Simons ropande frågor från vardagsrummet, jag skulle spara all min andning till springningen, min andning var nu väldigt snabb, förväntansfull.
Resten av familjen hade inte kommit hem, förhoppningsvis var de fortfarande kvar där nere och höll Quil kvar. Med skorna äntligen på och snörade slängde jag upp dörren och kutade allt vad mina ben kunde ner mot stranden.