Laila mådde bra, hon hade vaknat och låg och drack lite vatten då jag kom in i vardagsrummet. Hon satt upp med några mjuka kuddar bakom ryggen.
"Mår du bra nu?", stammade jag fram.
"Japp", sa Laila hur glad som helst. "Värsta snygga killen som bar mig"
Jag log, det kändes som en lättnad över att hon lagt Jacob åt sidan. För mig, konstigt nog kändes det som om hon försökt ta honom i från mig. Hon hade ju inte gjort något, men det var den där obehagliga magkänslan som stört mig.
"Embry", sa jag. "Aa, han är lite söt"
"Söt!", utbrast Laila. "Snygg är det rätta ordet"
Jag blinkade med ena ögat och satte mig på soffkanten.
"Synd att ni inte kunde titta på berget", sa Laila och sörplade.
"Vi?"
"Ja", sa Laila. "Eller, han verkade väldigt exalterad över att visa dig det"
Jag tittade lite förbryllat på henne. "Vad menar du?"
Laila tittade skeptiskt på mig tillbaka som om hon precis förklarat världens lättaste sak, som vad 1+1 blir.
"Ja, jag såg det på honom"
Skuldkänslor svallade över mig vid hennes ord. Hade jag gjort Jacob besviken?
"Gå", sa Laila och föste bort mig. "Han kanske väntar där"
Jag funderade lite, skulle Jacob verkligen gå till hoppberget själv efter det som hänt? Jag kom inte på någon förklaring varför han skulle gå dit utan mig, om han nu ville visa det för mig.
"Jaha", sa jag. "Vi ses sen"
"Hälsa Embry", ropade Laila när jag gått mot hallen. Jag nickade till svar.
I hallen mötte jag mamma som bar på mat och dryck till Laila. "Ska du ut igen och utan Laila?"
"Ja", sa jag. "Jacob"
Mamma tittade oroligt men endå nyfiket på mig. "Ramla inte du också"
Jag drog på mig den sista stöveln med ett hårt stamp. "Jacob är med mig"
Mamma fnös. "Det var han ju förut också, och ändå ramlade Laila" Hon himlade med ögonen.
Jag vinkade lite lätt och gick mot berget, där troligen Jacob väntade. Fast det var inte så stor chans att han skulle vara det kändes det som.