Jag traskade raskt över stranden mot hoppberget. Stranden kändes mycket ödsligare och skrämmande ut utan min varma Jacob vid min sida. Jacob hade varit väldigt varm, först trodde jag att han kanske hade feber eller något men han var ju så brännande het, nästan lika brännande som en stekpanna. Jag kom ihåg hur hans hud hade bränt obehagligt mot min men jag hade neturaliserat mitt ansikte, jag ville inte att han skulle släppa ner mig. Jag funderade en stund då jag klättrade uppför den branta klippan. Tänk om Jacob var allvarligt sjuk?
Jag skulle inte klara av om han försvann ur mitt liv, jag skulle dö. Dö av oförklarad kärlek.

Jag hade äntligen överstigit klippan, det hade varit svårt och jag hade nästan ramlat ner ett par gånger. Det kanske inte hade varit en så bra idé att klättra själv. Jag kastade hastigt blicken över platsen, ingen Jacob syntes till. Jag hade inte trott att han skulle vara här heller. Men en liten gnista hopp hade tänts när jag börjat klättra, men det var onödigt. Nu var jag bara väldigt besviken. Jag började gå runt på platsen och titta, jag hittade en perfekt sten som jag satte mig på och tittade allvarligt ut över havet. Det såg så skrämmande ut här uppifrån, alldeles stort, grått och outforskat för min del.
Jag hörde ett brak av kvistar bakom mig, jag reste mig fort upp och vände mig om. Rädslan bet tag i mig, snälla inte vargen. Den får inte ha kommit för att döda mig också.