Jag rusade tillbaka mot ängen med det som var kvar av den nyfödda vampyren. Paniken som Elena kännt kände jag nu. Bara när jag såg henne stå där och skaka fick mig att vilja spy. Att jag orsakat henne så mycket smärta, det gjorde ont. Att hon ens klarat av att se de där, mig döda den där vampyren. Att hon inte svimmade ...
Herregud, hon måste må så dåligt nu, jag måste gå och hälsa på henne. Hon måste undra vad det var för någonting, hon kommer bergis inte ens våga gå ut efter det hon sett. Det skulle inte jag göra om jag inte visste om varulvarna och vampyrerna.
Jag pressade ihop käkarna ytterligare när marmor-delarna började röra på sig i munnen.
Flockens tankar hade varit så avlägsna under tiden jag varit borta, jag hade knappt hört dem. Men nu när jag lämnat Elena bakom mig hörde jag hur Sam befallde resten att plocka ihop kropsdelarna och tända på. Kriget var alltså slut, men till vilket pris? Min älskade stackars flicka hade sett mig, ett hårigt djur mörda framför henne. Jag kunde inte ens föreställa mig hur hon kände. Hon måste vara rädd, väldigt rädd. Skulle hon säga till sina föräldrar vad hon sett, då skulle jägarna komma och vi skulle inte kunna förvandla oss mer.
Jag rundade en klunga av torra tallar och sprang ut över ängen. Jag kände lukten av rök, i mitten av ängen syntes en hög där röken steg upp från. Vampyrer och varulvar samlade ihop delar över hela ängen och lade dem på högen där de brann upp. Jag rusade dit, slängde kroppsdelarna på högen med en liten knyck med huvudet.
Bra, sa Sam.
Jag nickade.
Jag vände mig om och hämtade mer delar.
Jake, sa Seth. Jag dödade en vampyr. Någon Riley och den rödhåriga var här uppe och jag tog kål på honom. Seth lät stolt.
Bra, svarade jag. Han tänkte fortsätta berätta men jag var inte intresserad. Mina tankar kretsade kring Elena, Sam märkte mina tankar och granskade dem noga. Jag hörde hur han tänkte över konsekvenserna.
Du måste berätta Jacob, sa han. Det kan bli väldigt farligt för oss om du inte gör det. Vilka kan hon berätta för? Jägarna och då är det ute med oss.
Jag vet, sa jag. Jag hade haft den känslan hela tiden, att jag skulle vara tvungen att berätta sanningen för henne. Men det värkte så i magen när jag gjorde det, tänk om hon hatade mig då?
Vampyrer susade förbi mig och slängde det sista på brasan.
Vi sticker, sa Sam och nickade åt Edward.
"Tack", sa Edward med allvarlig röst.
Det var så lite, tänkte Sam och reste sig. Han sprang bakåt mot skogen och flocken följde efter. Men inte jag.
Jag måste kolla om hon är okej, tänkte jag och sprang åt motsatt håll.
Mina bröder tänkte lite bekymrat över om det var säkert. Men Sam gav mig tillåtelse och ämnet släpptes.

På min väg ner mot platsen där jag mött Elena hörde jag hur flocken diskuterade detaljerat om krigets alla händelserika stunder. Paul och Emmett hade tydligen hjälpts åt.
Jag försökte stänga av mina tankar men det var svårt. Elena gråtandes och skakandes i något svart rum dök hela tiden upp framför min blick. Tårar bildades i mina ögon som om det var också jag som sett allt, från hennes synvinkel.
Jag kände doften av hennes underbara doft då jag kom fram till platsen där det hade skett. Den nyföddas motbjudande doft hängde fortfarande kvar i luften. Jag knep ihop näsan lite. Sedan satte jag av längs spåret där hon sprungit, sträckan gick rakt mot hennes hus. Jag andades lättat över att hon hittat. När jag stod i skogsbrynet kände jag en annan lukt, jag kikade ner på marken och såg att bland alla vissna löv låg en kompass. Jag sniffade försiktigt på den, den hade även Elenas doft lite. Jag tog den försiktigt in i munnen och sprang hemåt.