Jag skakade okontrollerat. Den skräckinjagande vargen var det enda jag såg framför min grumliga blick. Gud vad den skämde mig. Rädslan blommade upp inom mig. Jag kastade en ängslig blick ut genom fönstret, som om jag trodde att den skulle kika in på mig.
Jag hoppade till då jag såg vargen stå vid skogsbrynet! Jag blev ännu mer rädd och gnuggade ögonen för att se om den var äkta. När jag tittade igen var den borta, bara inbillning.
Jag tog några hastiga steg och var i köket, jag hade bara sprungit förbi dem in på mitt rum då jag kom hem i från skogen.
Jag slog mig ner på en stol och stirrade ner i bordet, jag försökte urskilja alla konturer i träet.
Den där vargen, den hade dödat en människa rakt framför mina oskyldiga ögon! Det var hemskt, jag fattade inte att det var på riktigt, men det hade börjat falla in då jag skakade så mycket.
"Mår du bra?", frågade mamma. "Har du sett ett spöke?" Hon fnittrade till åt sitt lilla skämt.
"Nej", svarade jag utan värme i rösten. "Bara lite trött efter vandringen"
"Juste", utropade pappa. "Hur var det i skogen? Vi tänkte gå ut en runda sen."
"Nej", skrek jag. Alla hoppade till. "Alltså, ni kan väl gå ner till stranden istället, skogen var väldigt myggig idag", ljög jag.
"Ja, visst gumman", sa pappa och tog en bulle. Han sköt fram fatet mot mig, det skrapade obehagligt i mina ögon.
Jag tog försiktigt upp en bulle och tuggade på den. Den smakade obehagligt, som att ha sand i munnen. Sandkornen letade runt i min mun och ner i halsen, jag svalde med ett plågat ansikte. Mamma gjorde världens godaste bullar men chocken måste ha stört mitt smaksinne på något sätt.
Jag suckade och svalde ett glas lervälling, jordgubbssaften smakade så hemskt.

Efter fikat plockade mamma och pappa fram paraplyerna och gav sig ut i regnet. Jag följde inte med ut, jag var alldeles för rädd. Jag var orolig för min familj när de var ute men vad skulle jag sagt när jag stoppade dem från att gå ut? 'Akta er, det finns vargar!'. De hade nog säkert lyssnat på mig ... 'Vargar som dödar människor'. De hade inte trott mig.
Jag vandrade tyst runt i huset alldeles ensam, som en enstöring. Jag kastade ibland några oroliga blickar ut ur fönstret men drog mig genast bort då jag såg framför min blick stora vassa tänder. Efter en halvtimmes orolig vandring gömde jag mig under en filt i soffan medans Simpsons körde igång på TV:n.
Det var lättare att tänka på gladare saker när Homer skuttade runt på TVrutan. Men alltför mycket tänkande förde mig tillbaka till det jag försökte undvika att tänka på. Allt som hänt spelades upp i mitt huvud som en film. Jag blundade hårt, jag trodde det skulle försvinna om jag stängde ute så mycket ljus som möjligt.
Imorgon skulle Laila komma, jag var tvungen att ta mig samman och glömma. Men det skulle jag inte kunna göra. Den här hemska händelsen skulle förfölja mig för evigt. Och Jacob, värken efter honom gjorde så otroligt ont. Jag ville träffa honom igen, men efter alla försök efter att se honom igen kändes meningslösa. Som om jag innerst inne visste att jag aldrig skulle se honom igen. Tårar sipprade fram under mina ögonlock och dansade nedför mina rosiga kinder.
Jag hörde dörren öppnas och stängas och någon gick med tunga fotsteg rakt emot mig. Jag drog filten tättare omkring mig, snälla låt det vara mamma eller pappa!