Jag var på väg lufsande genom skogen, mina tassar dunkade hårt mot marken. I mitt huvud hörde jag hur Sam bad oss alla att samlas, vi skulle samlas på ängen så fort som möjligt. Han anstängde sig hårt för att inte tänka på det, men jag fick höra något svagt och fara. Jag ökade farten och mina tassavtryck blev djupare.
Jag hörde hur Embry kommit fram till ängen, han hade väl närmast. Jag såg i Quils perspektiv hur han närmade sig ängen, jag kände igen de stora klungorna av granar som jag sprungit förbi för bara några dagar sedan, då jag jagade den nyfödda vampyren.
Jag kom fram på ängen, lera sprutade upp på sidorna om mig när jag klampade fram. Jag satte mig till höger om Sam och tittade mig omkring, jag såg att det bara var Seth som saknades nu. Han dök upp bara någon minut senare flåsandes och pälsen insmord med kvistar och kottar.
Bra, sa sam när Seth satte sig. Carlisle ringde mig, Alice hade tydligen fått en syn.
Jag kände på hans röst att han var orolig ,han darrade. Jag reste ragg och morrade lågt.
Jaha, vad hade hon sett?, tänkte Seth.
Hon hade sett en av de nyfödda vampyrerna, en som försvunnit under kriget, vi hade inte hunnit döda honom, sa Sam. Ingen märkte när han försvann och nu håller han tydligen på att samlar en armé, men inte för att förinta Cullens som Victoria gjorde ..
Vad är armén till för?, tänkte Leah förbryllat.
Sam kunde inte låta bli att tänka på det längre.
För att förinta oss, vi vargar är ett hot mot vampyrsamhället.
Hela flocken reste sig kvickt och morrade argt. Skulle någon nyfödd ha samlat en armé för att döda oss? Det skrämde mig inte alls. Vi kunde stå emot nyfödda, vi hade vunnit över dem förut.
När skulle de komma?, tänkte Paul och visade tänderna.
En månad, tänkte Sam suckandes. Ungefär, men vi kommer vinna så klart. Det gjorde vi ju sist. Han nickade åt mig.
Jaha, varför är du så orolig för då?, undrade Paul.
Sams ögon smalnade och Paul fällde öronen bakåt.
För att han lyckades fly, bara därför.
Jag hade ingen lust att ägna det här så mycket tankar nu, klockan var snart middagstid och jag var jätte hungrig. Plus att jag kände för en tupplur.
Ja, jacob, sa Sam. Jag tycker inte det här verkar så svårt men det är en sak till innan du får gå. Elena.
Vad är det med henne, tänkte jag och hennes vackra ansikte dök upp framför mig.
Du måste berätta, hon har dock inte påverkats så mycket av incidenten med dig men, hon kan ju få för sig att ringa jägare så du får berätta, jag ger dig tillåtelse som din alfahane, sa Sam och satte sig.
Okej, sa jag. Nu på en gång?
Resten av flocken satte sig med en duns men jag förblev kvar stående, en frisk vind kom smygande och rufsade min päls.
Alltså, vi kan väl berätta historierna igen. Vore det inte bra om hon fick höra dem efteråt?
Jag funderade lite snabbt, kanske men skulle hon inte bli rädd av det? Vad vi gör, men i så fall skulle hon få reda på det efteråt, berättelserna alltså.
Du kan gå, sa Sam bestämt.
Jag andades och vände mig om och sprang mot skogen hem.