Jag lutade mig försiktigt fram över kanten och såg det stormade vattnet under mig som slog gång på gång mot klippkanten. Vattnet såg grumligt och svart ut. Jag skulle inte vilja bada där, inte ens om solen sken eller om Jacob var där. Det såg så obehagligt och läskigt ut. Jag tror inte ens vattnet skulle låta mig leva om jag badade där, det skulle förräda mig och dra mig mot botten där jag skulle få vara resten av mitt liv, död förståss då. Det var en konstig känsla jag fick, jag vet inte varför jag inte gick därifrån när inte Jacob var där. Kanske trodde jag att han skulle dyka upp, det liksom bet fast mig så jag kunde inte gå därifrån. Jag bestämde mig för att vänta ett tag till, jag vände mig snabbt om för att sätta mig på stenen, jag snubblade till och jag försökte få tillbaka balansen, men den var förlorad. Jag kände oron blöda inom mig när jag lutades bakåt och mina fötter lämnade det trygga berget och jag föll bakåt. Just då förstod jag inte riktigt vad som hände, helt plötsligt såg jag hur berget försvann längre bort. Sekunden innan jag skulle försvinna ner under vattenytan såg jag en varg där uppe på berget. Den stod och tittade ner på mig och gläfsade, jag såg det på dens mun. Skulle den hoppa efter mig och ta mig?
Det kalla vattnet slog mot mig, jag började skaka av kylan och försökte simma upp till ytan. Jag såg svagt solen skina igenom så jag visste åt vilket håll jag skulle simma åt. Efter ett par kraftiga tag var jag uppe, vågor stormades runt mig och gjorde att jag drogs ner under ytan gång på gång. Jag kastade en blick uppåt hoppberget. Rädslan kom, två vargar. Två stora majetstätiska vargar stod där. När de såg att jag tittade försvann de bakåt. En stor våg slog över mig och jag såg grumligt hur ytan försvann ovan mig. Jag kunde inte ta mig upp. Luften i mina lungor började ta slut, jag försökte ännu en gång ta mig upp men förgäves. Vattnet omkring mig började försvinna, men känslan av det var kvar. Mina ögon slogs igen då isigt vatten fyllde mina lungor och jag förlorade medvetandet.