Jag staplade fram så fort jag kunde. Jag hade helt glömt bort mötet med vargen för bara några få timmar tidigare idag.
Det tog oerhört lång tid att komma fram, mina ben betedde sig som ben gör när man drömmer att man inte kommer någonstans, som om man sprang i kvicksand.
Måste träffa Quil, tänkte jag bestämt när jag såg stranden. En lång kille med samma hy som Jacob stod på mitten av stranden och pratade med någon. Men ingen av dem var Jacob, Jacob var mycket större.
Min fart sänktes betydligt när jag till sist, efter ungefär 100 år kändes det som, när jag sprang över stranden. De båda killarna vände sig om när jag var cirka 50 meter ifrån dem. Det var lite pinsamt, de tittade på mig hela vägen innan jag kom fram till dem.
Jag rättade fort till håret så det låg rätt och kände mig om kinderna, de var varma, perfekt, de var säkert helt rosiga.
Jag tittade sedan upp på de båda männens ansikten, de måste vara män, i varje fall unga. Ingen i min ålder var väl så där stor? I och för sig, Jacob såg också ut så och vi var lika gamla.
Båda deras ansikten log glatt åt mig. "Hej", sa den ena. "Jag heter Quil"
"Hej", svarade jag och andades ut efter springningen. Båda killarna var söta men den andra var sötare om jag ska vara ärlig. Sluta, sa jag till mig själv. Du gillar Jacob, ingen annan.
"Är du Elena?", frågade den sötare killen. Jag blev helt stel av skräck, hur visste han vem jag var?
"Ja.. ", sa jag prövande. Quil tittade på mig med höga ögonbryn.
"Det där är Embry", sa Quil och boxade till Embry på armen. Embry grimarserade lite innan han tittade på mig.
"Jacob har pratat om dig", sa Embry.
"Jaha", sa jag. Inom mig sjöd jag av gläde, han hade pratat om mig med sina vänner, kanske han .. ? "Var är han?"
Quils leende bleknade. "Idag borta. Imorgon, här"
"Oh", sa jag. "Kan ni inte ringa honom och säga att jag gärna vill träffa honom"
Quil blinkade och fiskade upp en mobil, Embry såg sur ut. Han tittade på Quils mobil som om det vore en gift orm. Min blick drogs till Quil som slog ett nummer och satte luren mot örat.
Spänningen var oliglig för mig.
"Tja Jake, det är Quil", sa Quil och fnittrade lite. En paus då Jacob i andra luren svarade. Oh, jag skulle kanske träffa honom redan imorgon, då kommer Leila också!
"Du Jake", sa Quil. "Jag har en dam här som gärna skulle vilja prata med dig"
Jag frös till is, skulle jag få prata med honom, nu? Vad skulle jag säga?
"Vem tror du?", frågade Quil. "Det är inte Leah så du har nog bara ett alternativ kvar"
Quil blinkade åt mig och skrattade.
"Nej Jake, det är inte Bella heller, okej då har du bara ett alternativ kvar nu då"
Jag väntade förväntansfullt, kanske skulle jag fråga var han varit.
"Pucko, vet du inte?", frågade Quil. "Det är Elena"
Det blev tyst, nu visste han att jag var här. Jag andades djupt, glädjen for i mig okontrollerat.
"Jake, är du kvar?"
Han svarade, jag såg det på Quils min. Embry stod och studsade nervöst bredvid honom. Varför var han nervös?
Quil tog luren från örat, höll för med ena handen och viskade åt mig. "Jag trodde han svimmade först" Han skrattade och satte luren mot örat igen.
"Ja, det kan du få." Han tog luren från örat en andra gång och räckte mobilen till mig. Jag tog emot mobilen med fumliga fingrar och satte luren mot örat. Jag andades innan jag sa något, min andning hördes konstigt i mobilen.
"Jacob, det är jag. Elena", sa jag nervöst.
"Hej", sa Jacob. Han lät glad.
Gud vad jag hade saknat hans röst, den var så vacker, så magnifik.
"Hej", sa jag. "Var har du varit?"
"Förlåt", sa Jacob ledsamt. Jag mindes när jag hörde hans sorgsna röst vad jag känt då han inte dykt upp på stranden för ungefär en vecka sedan. "Det uppstod komplikationer, jag är ledsen. Kan vi inte ses någon annan gång. Imorgon?"
Mitt hjärta hoppade av glädje, jag misstänkte att det syntes genom mina ögon hur glad jag blev av att tala med honom. Jag försökte hålla mitt ansiktsutryck neutralt, det kändes inte helt rätt att visa mitt stora leende framför Quil och Embry just nu. De lyssnade på allt jag sa och det kändes lite pinsamt.
"Ja, visst", svarade jag. "Min kompis kommer hit med flyget imorgon men är det okej om hon följer med imorgon?"
"Ja", sa Jacob stelt. Det kändes på ett bra sätt att han helst ville träffa mig ensam.
"Hon stannar bara några dagar", sa jag. "Hon är jätte snäll, du kommer gilla henne"
Jag hörde på Jacobs röst att han log, konstigt nog kan man göra det ibland. "Visst, vi kan väl ses klockan tre på stranden imorgon eftermiddag?"
"Perfekt", sa jag. "Då ses vi"
"Vänta", sa Jacob. "Kan jag få ditt mobilnummer"
Jag log och sa siffrorna till honom. Han upprepade dem efter mig och lade dem på minnet.
"Hejdå", sa Jacob. "Vi ses imorgon"
"Ja", sa jag längtansfullt. "Hejdå"
Jag stängde försiktigt av mobilen. Mina fingrar lydde mig inte, de var alldeles för mjuka och kittlande.
Jag gav Quil tillbaka sin mobil och tackade. Han log och sa att han var tvungen och gå. Jag vinkade hejdå till grabbarna och begav mig på väg hemåt.

Jag tog upp min egen mobil ur jeansfickan och knappade in Jacobs nummer och sparade.
Jag funderade, skulle jag ringa Laila och berätta? Jag kastade en blick upp på molnen som svävade förbi, alldeles omedvetna om vad glädje och kärlek var för något.
Jag behövde inte ringa henne själv, när jag precis kommit ifrån den otäcka sanden och äntligen fick gå på plan mark igen vibrerade min mobil i min hand.
"Elena", svarade jag glatt.
"Hej gumman", sa Lailas röst. "Jag kommer imorgon"
"Jag vet", sa jag roat. "Det ska bli så kul"
"Jaaa", nästan skrek Laila. "Oh gud vad jag saknar dig"
"Saknar dig med", sa jag.
"Träffat Jacob än då?" Hon lät medlidande med min bortblåsta sorg som inte längre fanns. Jag rös till när vargen dök upp igen, herregud. Jag är utomhus.
Jag skyndade på och såg huset komma fram i fjärran. "Pratade med han i telefon nyss"
"Nehe", sa Laila.
"Jo", sa jag. "Du kommer träffa honom imorgon"
"Gud vad kul", sa Laila. "Jag lovar att inte lägga beslag på honom"
"Hahaha", skrattade jag nervöst. Jag tittade mig oroligt omkring på skogen. Vargen kommer inte ta dig.
Men, sa en annan röst i mitt huvud. Den dödade en människa.
TYST, skrek jag till mig själv och mitt medvetande kom tillbaka till verkligheten.
"Laila, han har nästan lika snygga kill-kompisar"
"Oh herregud, jag vill komma nu", tjöt hon.
"Jaja, men du. Jag ska in nu. Vi ses imorgon"
"Vänta, vad heter hans kompisar?"
Jag suckade. "Har träffat två av dem, Quil och Embry"
"Mjau", skrattade Laila.
Jag skrattade åt hennes ljud.
"Puss puss", sa Laila och hon försvann.
Jag sprang uppfarten upp mot huset och drämde igen dörren efter mig när jag kom in. Hur ska jag kunna gå ut och träffa Jacob när jag är så här rädd? Jag hade i och för sig gått ut utan att jag kom ihåg, och jag hade Laila med mig. Men, om det nu fanns en människo-ätande varg här omkring skulle jag vilja att den försvann härifrån, för alltid.