Nu hade jag inte träffat Jacob på jätte länge, jag hade tappat räkningen. Kanske fyra dagar. Fyra långa dagar utan att ha sett hans vackra ansikte. Och hans vackra kropp. Jag suckade sorgset och drog på mig jackan. Det var kallt ute idag, några få tunga droppar dunsade ner på mig när jag kom ut. Jag drog jackan tätare om mig så inte regndropparna skulle komma innanför tröjan. Mina ben styrde mig rätt upp i skogen, jag hade bestämt mig för att se mig omkring lite. För säkerhetsskull hade jag med mig en kompass om jag skulle komma bort.
Jag halkade runt på stenarna när jag gick rakt in i skogen. Jag tog tag om ett träd för att inte snubbla igen. Träden var verkligen stora här. Deras stammar var jätte tjocka, de var säkert jätte gamla. Uråldriga.
Mossan vändes upp och ner när jag stampade förbi. Jag gick ett tag, min andhämtning blev oregelbunden av promenaden. Jag tog fram kompassen och såg att jag gått rakt in i skogen, huset låg åt söder.
Jag satte mig ner på en stor stenbumling och lyssnade på skogens alla ljud. Jag hörde något, jag lyssnade spänt. Det låt som avlägsna vrål. Vad kunde det vara? Någon som blev uppäten av en björn? Jag rös, jag visste att det fanns björnar här, vargar också för den delen.
Jag kröp ihop lite och tittade mig omkring. Alla jag kunde se var hundratals höga tallar och granar och en bit längre bort stod ett stort ståtligt berg. Jag såg att det var högt även när det stod bakom träden, jag såg att den försvann högt över trädens toppar.
Jag tittade som hastigast på klockan. Klockan var 1. Jag hade vandrat i ungefär en halvtimme. Det skulle räcka för idag. Men, vad är det där som kommer springande? Långt borta i skogens horisont såg jag som hastigast en vit skugga flyga förbi.