Jag var på väg ner mot stranden. Jag försökte hålla ryggen rak men jag liksom kröp ihop med huvudet riktat mot marken. Herregud, jag kunde väl inte vara rädd för henne? Nej, bara så nervös att jag trodde jag skulle dö. Kunde man verkligen älska någon så mycket att man var rädd för att träffa den personen? Men jag var ju präglad, men jag hade insett att jag älskade Elena också. Otroligt mycket. Så här hade jag inte ens kännt för Bella och hon hade jag älskat jätte mycket, men triangeldramat hade Edward till sist vunnit. Men det störde mig inte nu.
Jag kände på utbuktningen på min ficka, där låg kompassen. Hennes kompass. Jag hade bestämt mig för att ge den till henne och säga att jag hittat den.
Stranden började närma sig borta i horisonten, saltlukten slog mot mig, det var obehagligt. Saltlukten sved i min näsa som när man druckit läsk och och rapar till och kolsyran åker upp igen. Det är obehagligt. Mina ben lämnade mitt raka spår mot stranden och började svänga runt fram och tillbaka. Jag stannade till.
Andas Jacob, sa jag till mig själv och tog ett dussin djupa andetag innan jag satte fart igen lite snabbare. Fem minuter kvar.

Jag stod på stranden och stampade otåligt med fötterna. Nu var klockan tre. Jag hörde två personer som pratade med varandra, deras röster följde med vinden. Den ena rösten kände jag inte alls igen, men det andra skrattade till och jag kunde inte låta bli att le. Det var hon som kom. Elena. Jag skulle äntligen få träffa henne igen. Jag försökte andas lugnare när jag såg hennes kompis och hon själv komma fram bakom klipporna. Vinden blåste förbi och Elena fick håret i ansiktet, hon tog bort det med en lätt viftning med handen. Då fick hon syn på mig och hennes ansikte brast ut i ett stort leende. Hon var sötare än jag mindes. Hon pekade lite snabbt på mig för sin kompis men hennes ansikte såg jag inte, jag hade bara ögonen på Elena. Julia sprang de sista metrarna fram till mig, till min förvåning slängde hon sig i min famn. Jag kramade om henne, det kändes inte konstigt, bara helt naturligt.
"Äntligen", hörde jag henne viska.
Jag log brett och vilade min kind mot hennes hår.
"Äntligen", viskade jag tillbaka.