Vad var det där för någoting? Jag hann i en sekund tänka på vad det där vita strecket längst bort i skogen var innan det kom emot mig. Snabbt. Två sekunder senare stannade strecket och en människa framträdde. Eller människa? Det var en kille, tror jag. Han hade i alla fall killkläder, jeans och t-shirt. Fast hans blick, alldeles upplivad och röd. Den skrämde mig. Varför var hans ögon röda? Usch, jag kunde inte titta. Jag drog bort blicken i en sekund och det var då allt hände. Killens ansikte vreds upgp i smärta när han hoppade mot mig. Jag såg hur han flög genom luften men han kom aldrig fram. En stor varg mötte honom i luften från vänster sida och drog ner honom på marken. Vargen var skräckinjagande då den vände sina stora nästan intelligenta ögon mot mig. Den tittade på mig i en kort sekund innan den högg mot huvudet på mannen som låg och vred sig i plågor under hans framtassar. Jag stod alldeles still, för rädd för att springa iväg, vargen kanske följde efter mig och högg ner mig som han hade gjort med mannen som han nu utplånat. Hur kunde den hoppat så högt, och hans ögon?
Den ovanligt stora vargen avslutade sitt arbete, jag kastade en rädd blick ner mellan hans tassar, allt som fanns kvar var några blodiga slamsor av kroppsdelar. Det var äckligt. Jag höll tillbaka illamåendet. Jag fick panik, jag började skaka kraftigt. Jag blundade som om jag trodde att vargen skulle försvinna. När jag tittade igen såg jag vargen som samlade ihop kroppsdelarna med sin stora äckliga mun. Den tittade inte ens på mig när den sprang iväg genom skogen, det sista jag kunde se var dens yviga svans. Då gick allt upp för mig, som om jag sett hela händelsen i en film innan. Jag hade stått öga mot öga med en varg. Mina ögon blev stora av rädsla, mina ben som varit förlamade blev genast fulla av styrka. Jag vände mig om och sprang så fort jag kunde hem. Hela tiden genom skogen kastade jag oroliga blickar bakåt, vargen kanske tog upp jakten på mig när han käkat upp mannen i fred. Herregud, den hade ätit en man, en människa framför mina ögon! HADE DÖDAT HONOM! Mina kläder fastnade på grenar när jag rusade förbi, jag blev bara mer och mer skräckslagen ju längre jag sprungit. Till sist kunde jag se husknuten på vårt hus, vilken tur att jag sprungit rätt. Jag kände snabbt i fickan medans jag sprang sista biten till dörren. Min kompass var borta.
Jag röck krafigt upp dörren, slängde mig in i hallen och drämde till dörren och låste. Jag lutade ryggen mot dörren och andades, min andning var väldigt oregelbunden av springningen och rädslan som hängde sig kvar i mig. Jag hade sett en man dö, han hade blivit dödad av en varg. Jag kände mig lite konstig, som om jag hade dåligt samvete. Varför hade jag inte gjort något? Fast det visste jag redan, vargen hade dödat mig om jag hoppat på honom, jag hade ändå inte klarat av det. Men varför hade vargen inte gjort mig illa? Den hade ju sett mig. Jag mindes vargens stora bruna ögon. Jag kände igen dem, men varifrån ... ?