Två dagar hade gått sedan jag träffat Jacob senast. Min Jacob.
Nu satt jag, Laila och min familj vid köksbordet och spelade kort. Det var sent på kvällen och stjärnorna glimmade mystiskt utanför. Tidigare idag hade Embry varit och hälsat på för att se hur jag och Laila mådde. Jag blev lite sur att inte Jacob var med men han hälsade. Han ville väl inte riskera att min mamma såg honom så jag inte skulle få gå ut. Det var vad som hänt mig och Laila de här två dagarna, vi hade suttit inne. En anledning var att jag inte fick gå ut, men det hade varit tråkigt väder så det hade inte gjort något.
Laila hade velat gå ut med Embry, jag hade lagt märke till hur hon tittade på honom, med stora intresserade ögon. Laila hade sagt till mig att hon ville komma tillbaka snart, men jag vet ju varför. Jag var bara så lättad att hon lät mig och Jacob ha vår kärlek i fred. Han älskade mig, det hade han sagt.
"Det är din tur", pep Simon och petade till mig.
Jag la försiktigt ut ett kort på det mörka träbordet, jag undvek att stöta till ljusstaken som kastade sitt varma sken på oss.
Laila la ut sitt kort efter mig och sneglade på mig då jag föll tillbaka i mina funderingar.
Jag längtade tills Laila skulle åka imorgon, det kändes dumt men jag ville träffa Jacob själv. Undrar egentligen när Laila skulle komma hit igen, inte för snart hoppades jag. Jag ville vara själv i alla fall resten av sommaren med Jacob. Min Jacob.
"Din tur igen", ropade pappa från andra sidan planeten. "Vad är det med dig idag?"
Mamma hostade till och blängde på mig. Laila lade ut sitt kort men hon svävade fortfarande borta i sina tankar.
"Akta juset", röt mamma och flyttade på staken.
"Oj", sa Laila och kom tillbaka till verkligheten.
"Vad är det med er två?", frågade mamma argt och blängde på oss två.
"Pojkar", viskade pappa och mamma surnade till.
"Jaså", sa hon skeptiskt. "Men inga kommer in i mitt hus"
Jag himlade med ögonen och såg hur ljusen i staken dallrade när hon stampade med foten i golvet.

Vi spelade några omgångar kort till sedan var det dags att krypa i säng. Laila suckade djupt då hon kastade en blick ut genom mitt fönster mot stranden, sedan lade hon sig ner och jag såg att hon grät.
Det förvånade mig, hon kunde ju inte vara så kär i Embry än? Då mindes jag hur jag blivit fäst vid Jacob när jag träffat honom för första gången. Det var som en drog, testade man en gång var man fast. NU var det killar vi pratade om, speciella killar. Varg-killar.
"Jag kommer sakna dig", sa Laila och hoppade över till min säng och gav mig en stor kram. Jag klappade henne lite tafatt på ryggen och sa,
"Jag kommer sakna dig också bästa vän"