Mitt huvud kändes oerhört tungt, jag orkade inte lyfta det. Jag kände mig fortfarande väldigt kall och nedkyld men inget vatten flöt runt mig nu. Mina ögonlock kämpade för att öppnas men de ville inte lyda mig. Jag hörde ett svagt mummel i närheten av mig, men jag kunde inte förstå vad personen sa. Men, rösten lät mörk så det måste ha varit en man. Plötsligt, fick jag styrka när jag tänkte på att det kunde vara Jacob så jag öppnade mina ögon sakta. Allt såg suddigt grått ut, jag kunde inte se var jag var någonstans. Jag kände sand under mina fingrar då jag rörde försiktigt på dem.
"Hon vaknar", sa en orolig röst.
Jag tog ett kort, försiktigt andetag men det skar obehagligt i halsen så jag blundade igen och försökte få synen att funka.
"Elena, hör du mig?". Det var Jacobs röst, det gav mig liv och kraft att öppna ögonen igen. Jag kunde nu se hans ansikte läskigt nära mitt, det såg lite suddigt ut fortfarande men ju mer jag stirrade på honom ju tydligare blev han framför mig.
"Vargar", viskade jag och hostade upp lite vatten.
Jag såg att Jacob kastade en ängslig blick på Embry. "Vad menar du?"
"Jag såg två vargar", sa jag hest och reste mig lite, det snurrade runt i skallen så jag la mig ner igen. Jag märkte nu att någon varm person satt under mitt huvud. Jacob hade snabbt satt sig där då jag nästan svimmade.
"Jaså", sa Embry.
"Ja, det är andra gången", sa jag viskande. Det kändes rätt att berätta för dem nu, vargarna kunde vara i närrheten. De kunde anfalla oss när som helst. "Jag mötte en i skogen för några dagar sen" Jag fällde en stor tår som ensamt ringlade nedför min kind. Jacob smekte genast bort den med sin stora heta hand. "Den dödade en människa framför mina ögon". Tårarna strömmade nedför mina kinder. Jacob smekte över min arm, värmen kom sakta tillbaka till mig. Hur kunde han vara så varm?
Jag hickade och andades i otakt. "Och så dök två vargar upp där uppe på hoppberget när jag föll. Vi måste hem, de kan ta oss" Jag nästan skrek det sista.
Jag såg hur Embry som satt framför mig kastade oroliga blickar på Jacob. Jag tittade lite bakåt och såg Jacob stirra ut över vattnet, han funderade. Sedan tittade han på Embry och nickade bestämt. "Det är nog rätt tillfälle nu", sa han.
"Vadå?", sa jag förvånat. Jacob fortsatte smeka över min arm.
"Ja", sa Embry. "Hon måste få veta nu, hon kommer berätta för någon annan annars"
Jacob stirrade ut över vattnet igen, solen sjönk vid horisonten och kvällen närmade sig. "Vi tar hem henne till mig, be resten av flocken komma så berättar vi nu"
Flocken? Berätta vadå? Jag var väldigt förvirrad.
"Vad är det som händer Jacob?" Jag tittade oroligt på honom, han tittade ner på mig och log ansträngt.
"Jag bär dig hem till mig så berättar vi"
Han reste sig och lyfte försiktigt upp mig från sanden in i sin varma tryga famn. Just nu var det bara skönt att han var så otroligt het för jag frös verkligen jätte mycket. Tanken på om han var sjuk dök upp igen. Vad är det som händer? Vad ska de berätta?
Embry gick in i skogen och försvann bakom ett par stora tallar.
"Var ska han?", frågade jag och fortsatte stirra där han försvunnit.
"Du ska få veta", sa Jacob och tittade på mig med en ängslig blick.
Jag tittade tillbaka på honom då kysste han mig lätt på pannan, precis där hans läppar rört mig blev illrött. Han hade kysst mig, på pannan men endå.
"Det är dags, du ska få veta", sa Jacob varmt och började gå över stranden med mig i sin famn.